… heter en musikal skriven av det amerikanska radarparet Rodgers och Hammerstein på 1940 talet. En mindre känd musiksal som inte uppförd lika ofta som tex musikalerna My Fair Lady och the Sound of Music, som de flesta hört talas om.

Redan i mars blev Lillasyster mer eller mindre efterlyst via Instagram! En harpist söktes för musikalen och regissören lade ut detta på sociala medier. En bekant till mig råkade se det och frågade mig om min harpist möjligen var intresserad?

Naturligtvis hörde jag mig för här hemma med min harpist om hon hade hört att hon eller ngn annan som kunde traktera detta vackra instrument söktes för denna amatörmusikal som skulle ges i juli.

Lillasyster hade också blivit uppsökt av en mamma till en av sina goda teater- kompisar. Det visade sig att denna mamma faktiskt var regissören!

Efter att high school och den sk studenten var avklarad i slutet på maj tog repetitionerna för musikalen vid.

Oj, så många timmar Lillasyster spenderade vid sin harpa! Hon har alltid övat en hel del, hennes fantastiska lärare hade ett mycket bra råd när hon började ta lektioner vid 8 års ålder:

– Be sure to practice the days you eat!

Ett utmärkt råd för en 8 åring och detta har fortsatt av bara farten och Lillasyster har suttit vid harpan sk dagligen i över 10 års tid nu.

När hon fick musiken till musikalen Carousel började hon öva.

För en och en halv vecka sedan var det premiär och Lillasyster satte sitt stora, vackra instrument i bilen och det bar iväg.

Sedan den kvällen har musikalen getts totalt 6 ggr och idag, söndag, hade Maken och jag biljetter till den allra sista föreställningen som var en matiné som började kl.14.

Så här såg scenen ut när vi bänkade oss. Även vid amatörteater fås inga bilder tas under föreställningen, så det blev att knäppa några hastigt innan musikalen började. Detta har förstås med upphovsrätten att göra.

Orkestern befann sig halvgömd bakom skådespelarna på scenen. Lillasyster satt helt undanskymd bakom ridån/ett skynke, men höra henne kunde vi definitivt göra! Det var roligt att höra hur all det som hon hade övat så intensivt passade in och ihop med resten av orkestern som bestod av stränginstrument, blåsinstrument, keyboard, trummor, klarinett, tvärflöjt, och så då harpa.

Musikalen var minst sagt mörk, men väl utförd av de 30 eller så skådespelarna på scenen. Den röda tråden igenom handlingen och de två akterna var fysisk misshandel inom äktenskap/förhållanden, så det var inget lätt tema precis.

Skulle inte Lillasyster ha medverkat i orkestern hade vi knappast sett denna musikal men jag är ändå glad att vi nu har sett den. Trots att musiken definitivt lät som att den var skriven på 1940 talet och handlingen kändes också 80 år gammal på vissa sätt, är temat, tyvärr, fortfarande aktuellt.

Föreställningen med en paus på 15 minuter var kring 2,5 timme lång. Harpan hördes nästan hela tiden, men tilläggas skall att hela orkestern var mycket duktig och flera av skådespelarna hade helt imponerande sångröster.

Jo, men visst fanns harpan på plats. Efter föreställningen ville jag få en bild av Lillasyster vid den, men alla andra musiker höll på att packa ihop sina egna instrument, så det blev inte ngn bild.

Eftersom det var +36 grader ute denna söndag kändes det alldeles utmärkt att sitta inne och se på väl inövad amatörteater inne i luftkonditioneringen hela eftermiddagen. ( Trots ’tungt’ innehåll.)