Kategoriarkiv: sorg

Full fräs!

Posted on by
Svara

Livet tog över de senaste dagarna därav tystnaden på denna blogg. Mycket har hänt sedan jag senaste satt här fast det har bara gått några dagar, men vi tar det i förkortad version  och i kronologisk ordning…

Första skörden: jag tog upp de tre första potatisplantornaför att se om ngt hade hänt där nere i jorden. Blomningen är överstånden och detta fanns därunder. Gav faktiskt bort den första lilla skörden åt Svärmor och Svärfar och de blev så hjärtansglada så jag blev nästan lite rörd… över nypotatis!

Hipp. Hipp hurra!: Nu är jag ett år äldre och firad igen. Till 45 årsdagen fick jag mina första progeressiva  linser i glasögonbågarna. Ni som läser min blogg vet detta och vet hur fantastiskt nöjd jag är över att kunna läsa utan att behöva kisa! Jag fick också denna oerhört vackra blombukett,  favoritdrycken från favokafeet och denna:

Smarrig, eller hur? Grymt söt, men otroligt god om man tog små bitar. En, av döttrarna egenhändigt tillknåpad chokladtårta med Baileys i! Oj, nästan för god! Jag älskar denna likör, men kan inte avnjuta mycket av den åt gången. Då hamnar mamman i huset under köksbordet!

Road trip: Dottern och jag satte oss i bilen på onsdagsmorgonen och styrde kosan österut till grannstaten Wisconsin. Vi åkte 325 km rakt österut och det tog oss, som väntat lite över tre timmar. Dottern hade bestämt träff med sin nya rumskamrat till hösten och flickorna hade bestämt sig för att träffas halvvägs mellan sina respektive hem. Nu blev det en aningen längre för våran del från Tvillingstäderna, men det gick bra det med. Hennes mamma kom också med som körsällskap och hon visade sig vara precis lika trevlig som sin dotter. Vi hade en trevlig stund på en lokal restaurang där vi åt gott och pratade. Sedan bar det iväg i samlad tropp till affären som sålde allt man kan möjligen tänkas behöva i sitt hem. Från köksredskap, köksmaskiner, lakan, handdukar,  you name it. Flickorna planerade nämligen sitt rum som de kommer att ha tillsammans i studentbostaden när de flyttar in i slutet av denna månad. Det underbaraste är ju naturligtvis att de kommer oerhört bra överens redan, har samma smak och stil och pratade och skrattade redan igår som om de skulle ha känt varandra i ett helt liv. Detta bådar ju gott och de båda mammmorna var mer än nöjda åt den fantastiska slumpen som har sammanfört dessa flickor!

Efter  de tre timmarna med rumskamraten och henens mamma, bar det så hemåt igen. Vi styrde  bilen västerut igen och 325 km kördes hem till förorten. Halvvägs hemma tog vi en paus för att sträcka på oss, använda toaletten och äta lite. Här skålade vi i äpplen!

Hem kom vi igen vid 19.30 tiden efter att ha kört över 600 km på en dag! Pust och stön, det var verkligen inte en resa som jag vill göra dagligen, men visst var det roligt för flickorna att få träffa varandra!

Dagens mest skrämmande skråmor: Sonen ringde mig vid 07.40 från lågstadieskolan därifrån han tar bussen till sitt dagsläger. Han lät lugn och saklig, men berättade att han hade varit i en trafikolycka tio minuter tidigare! En kvinna hade inte sett honom när han korsade vägen och  hade kört på honom då han cyklade över vägen! Han hade inga brutna ben, cykeln var krokig, bromsarna fungerade inte, men det gick faktiskt att cykla på den, så istället för att komma hem, cyklade han vidare till skolan. Sonen var helt säker på att han ville fortsätta med bussen till dagens läger, men det tyckte varken jag eller Maken lät  så klokt.

Maken hoppade genast i bilen och åkte för att hämta hem pojken och cykeln. Då Sonen såg sin pappa tio minuter senare brast alla fördämningar och han började förstås, storgråta. Det var bara att komma hem och ta det lugnt denna dag. Plåstra och pyssla om honom lite extra.

Kvinnan som hade kört på honom, hade genast stannat bilen och kände sig alldeles förfärad över att hon inte alls sett honom. Gav sin mobilnummer åt Sonen och ville få tag i Maken eller mig så snabbt som möjligt. Olyckor händer, hon menade ju verligen inte att köra på Sonen och hon lämnade ett långt meddelande på min mobil, medan jag pratade med huvudledaren på lägret efter att Sonen kommit hem och vi hade plåstrat om honom.

Imorgon åker han tillbaka till sitt läger och det skall säkert gå bra. Det hela kunde ha gått så mycket värre och i och med att han hade cykelhjälmen på sig, kom han undan med huvudvärk, skråmor i ansiktet och ett skrubbat knä!

Och förresten, nämnde jag att den här mamman kör honom till bussen imorgon?!

Jamen, heja kapitalismen!

Posted on by
10

VARNING:  Ni får ursäkta ni som bryr er det minsta om USAs politk, men här kommer ett till inlägg om den heta debatten om skjutvapen…

Jag hör ofta på nyheterna då jag är ute och kör. Till eller från jobbet, kör barnen till deras aktiviteter, väntar på dem utanför olika ställen där de har utövat sina aktiviteter och fritidsintressen osv. Alltså en helt typisk amerikansk mamma som skjutsar och för och hämtar hit och dit med bil. Avstånden  här i förorterna är stora och och man skall från punkt A till punkt B behändigast, så körs det bil.

Då passar det bra med nyheter. Igår, onsdag, brakade det till ordentligt på nyhetsfronten när två av de största affärskedjorna i landet meddelade att de inte längre kommer att sälja automatiska gevär, eller egentligen är de ju maskingevär, men det skall  vi ju helst  inte nämna, eller hur?  Vidare kommer samma kedjor att kräva att kunderna som vill köpa skjutvapen måste vara 21 år eller äldre och kräver förstås legitimation.

Detta kanske inte låter som så stora åtgärder, men jag tycker faktiskt att detta är fantastiskt och steg helt i rätt riktning! Medan politikerna i Washington DC bråkar och träts och kan inte enas om än det ena och än det andra och Trumpen försöker få ngt till stånd, alltid lika idiotisk som han är, så tar affärskedjorna tag i saken och kommer med rappa beslut! Bra gjort! Säkert inte tillräckligt, men det är absout ett steg i rätt riktning och jag lyfte på hatten och rungade ett ordentlig YES till den tysta bilen som säkert undrade om den annars så tysts och väluppförda chauffören tappat fattningen en smula…?!

Detta är en början. Kanske en liten början, men ändå en början och vi får ju se om de där babblande och bråkande och oeniga politikerna i huvudstaden får ngt till stånd så småningom…

Het debatt….

Posted on by
4

VARNING: Politiskt inlägg.

Det går knappt att titta på Facebook just nu. Debatten kokar över och folk  delar allt till höger och vänster. Det ropas och det finns åsikter hit och dit och det redan splittrade USA är ännu mera splittrat.

Det handlar förstås om det senaste skjutandet i en skola. Den här gången i Florida. Fast, det spelar ju ingen roll var i landet dessa händer, de är ju lika oerhört hemska överallt! Att pojken som sköt, endast 19 år gammal, nu har helt förstört sitt framtida liv är ju helt klart. Rättegång blir det och om han inte får dödsdomen som straff, dödas han säkert av andra fångar i fängelset. Att ta livet av oskyldiga ungdomar gillas inte av fångar som redan sitter inne heller.

Den s.k  presidenten tycker att vi skall beväpna lärarna, eller åtminstone en del av lärarna i våra skolor. De konservativa och många republikaner håller med, demokraterna och de liberala tycker detta är en helt knasig tanke….

Dock måste ju ngt göras och idag hörde jag guvernören i Floridas på radion och  han har redan några ideer som skall verkställas i staten så fort som möjligt har jag förstått. Tyvärr skall dessa automatiska maskingevär som användes i Florida  fortfarande vara lagliga, men istället för att vara 18 år för att inhandla ett sådant, måste man vara 21 år. Bakgrundskollen på dem som vill inhandla vapen skall bli striktare också  tydligen och dessa åtgärder skall då skydda våra barn och ungdomar är det tänkt…!

Ha, ha haaaaa!  Hånskrattet ekar inne mitt huvud! På den konservativa sidan oroas det om rätten att bära vapen. En rätt som finns beskriven i USAs grundlag. Och det stämmer, jag sökte upp den igår. Dock är USAs grundlagar skrivna  då landet grundades i slutet på 1700 talet, så en liten revision skulle kanske vara på plats…

Att man skall få äga jaktvapen om man är jägare är ju helt klart. men att man skulle behöva ha andra slags skjutvapen hemma, det har jag aldrig förstått mig på. Jovisst har jag bekanta som har vapen hemma i nattygsbordet, redo att ta fram och användas om fara hotar. Dock flyttar ALDRIG ngt skjutvapen in hos oss. Om fara hotar, vet jag med säkerhet att jag inte skulle ha sinnesnärvaro at ta fram det, ladda det och sedan skjuta! Hujedamig!

Precis som när inbördeskriget härjade i landet på 1800 talet, räknas de södra staterna fortfarande till de mera konservativa än de nordligare staterna gör. Trump förlorade presidentvalet med hästlängder i Minnesota, men han vann faktiskt i grannstaten i öster, Wisconsin. De södra staterna är i allmänhet fattigare  än de nordligare staterna.Trumpen vädjade ju till de mera lågavlönade  insdustriarbetarna för deras röster med att lova en massa saker till dem och nu är en hel massa av dessa stater nöjda då de fick honom till president.

Vad finns det för lösning då? Hur skall vi göra i detta landet för att förhindra allt detta oerhörda och onödiga våld? Hur skall vi få alla dessa folkslag, kulturer, raser och religioner att komma överens? Hur skall vi göra för att förhindra att semiautomatiska gevär hamnar i händerna på ungdomar som tydligen inte vet vad de håller på med och som inte är mentalt friska?

Kniviga frågor och medan politikerna  tar all tid i världen på att fundera, kommer mera våldsdåd att göras och flera oskyldiga får sätta livet till….

Det är en brutal värld vi lever i och ngn riktigt bra  lösning på problemet med våld finns inte, just nu i all fall, inom räckhåll….

 

Hon vann!

Posted on by
10

Blogglusten har inte infunnit sig alls de senaste  veckorna. Vår familj har gått igenom en rätt tung tid och då händer det ofta att skrivlusten försvinner.

Min fina Svägerska vann sin kamp mot brsötacncern i söndags. Ja, hon gick bort och det låter kanske lite knasigt att säga att hon vann, men enligt mig vann hon helt klart.

Hon hade kämpat mot denna fruktansvärda sjukdom i hela nio år, uppfostrat tre barn och tagit hand om hus och hem på samma gång som hon fått otaliga behandlingar, mått fruktansvärt dåligt pga nämnda behandlingar, varit in och ut på sjukhus och blivit röntgad och petad på i alla vinklar och vrår. Sällan klagat, varit glad och positiv och gjort allt för sin familj. Speciellt efter att cancern kom tillbaka efter tre år och hade då spritt sig till skelettet.

Gav hon upp, lade sig ner i en hög på golvet och grät stora tårar och tyckte synd om sig själv? Besviken blev hon ju, likaså alla vi andra runtomkring henne, men hon tog genast tag i saken och började med nya behandlingar… Dessa gav henne hela sex och ett halvt år till!

Därav titeln till detta inlägg. Hon vann mot cancern med hästlängder! Hon fortsatte att sköta om sin kropp med hälsosam mat och mycket motion så långt det bara gick och in i det sista. Hon var varm, positiv, hade en otroligt härlig humor, älsakde våra barn och var en fantastisk faster till dem. Hon älsakde sin man och sina barn utöver allt annat och såg altid till att de hade det behövde. Hennes hem var alltid vackert inrett och hon tillredde fantastiskt goda middagar åt sin familj.  Kort och gott, hon gav dem och oss kvarlevande allt hon förmådde  medan hon var här på jorden.

I söndags fick himlen en ny ängel. En varm och godhjärtad ängel, som inte längre behöver lida av alla plågor som cancern förde med sig. Vi som blev kvar här, sörjer och saknar henne, inte minst hennes man och barn….

Until we meet again…❤️💕😢

Ett tyst rop på hjälp, som ingen hör

Posted on by
4

Hon simmar varenda dag vid gymet. Långa, plågsamma, tunga tag i vattnet, men huvdet ner mot ytan.  I simdräkt och simmössa glider hon fram, nästan som en levande död. Ett skelett som lever. Bara lyfter huvudet och andas när hon behöver. Hon simmar länge och långt och som sagt, långsamt. Det finns inte mycket kraft kvar i kroppen efter en bra stund på löpbandet före. Hon springer inte, det tvivlar jag på att hennes utmärglade kropp ger henne energi till, men hon går, i förvånansvärt rask takt ändå. Gissar att hon också har satt upp  löpbandet på backe för att få lite mera motstånd.

På löpbandet har hon på sig säckiga kläder. vanligen blåa, hellånga joggingbyxor och en lång, vit, tröja, som täcker  hela hennes  överkropp.

Det är liv och rörelse runtomkring henne, men hon existerar endast i sin egen värld. Hälsar inte på ngn, ler inte, fokuserar på den dagliga träningen, som håller på att ta död på henne. Det pratas och skrattas och ungdomarna på simlaget tränar hårt de också, men i friskare, starkare kroppar. Kroppar som får tillräckligt med näring, som pga att de växer och utvecklas hela tiden, ibland är smalare och ibland lite tjockare. Normala kroppar om skall tjäna dem hela livet ut.

Ingen verkar märka det levande skelettet i simbassängen. Jag har säkert sett henne tusen ggr vid det här laget och ikväll frågade jag äntligen en bekant om inget kunde  göras, om ingen kan hjälpa denna kvinna, som så tydligt lider av anorexi och desperat behöver få hjälp.

Jag lutar mig neråt mot  en bekant kvinnan och viskar i hennes öra:

– Do you know  anything  about the lady swimming here every night? Do you know who she is or if she is receiveing any help?

Varpå mobilen tas fram av den bekanta kvinnan, ser lite förstrött på skärmen, surfar lite medan hon tänkte på sitt svar.Till slut kläcker hon ur sig:

-No, I don’t know who she is, but I guess she is suffering from a medical condition…

Jag svarade helt chockat:

– Yes, it’s called anorexia and she will not be around much longer! isn’t there anyone we can talk to to get some help for her?!

Varpå den bekanta kvinnan helt ignorerar mig och fortsätter att surfa på mobilen. Pratet och ståhejet fortsätter runtomkring mig medan jag tittar ut till simabssängen och den undernärda kvinnan igen. Nog är det ju märkligt ändå att här har vi en medmänniska, som helt klart behöver hjälp på alla sätt och vis, och ingen verkar bry sig nämnvärt, utan fortsätter att surfa på sina mobiler, prata och skratta sinsemellan och låtsas som om ingenting pågår…

Jag kände mig ledsen och illa till mods och gick upp till omklädningsrummet för att duscha och byta om efter mitt Zumbapass…

Hört på BBC

Posted on by
2

När jag kör hem från jobbet på eftermiddagarna lyssnar jag oftast på världsnyheterna från BBC. Bra information och bra med nyheter från alla hörn av världen och inte bara det lokala som vi vanligen får här mitt i landet.

Idag var det dock extra intressant och skrämmande  ( nåja, världsnyheterna är ju just nu väldigt skrämmande med alla möjliga och omöjliga politiska kriser och situationer…! Syrien, USA coh  Nordkorea, valet i Frakrike, Afghanistan etc.) Ett reportage sändes nämligen om den arktiska Ryska armén som håller övningar och träningar 50 engelska mil från den finsk-ryska gränsen i norr. De tränar inför kommande eventuella krig/konflikter  om oljan och gasen som finns under det arktiska havet och som, enligt reportaget snart kommer att kunna nås pga de smältande isbergen! ( Dock existerar ju inte växthuseffekten enligt Trump och hans administration… Ha, ha haaaa!)

Enligt uppgifterna som BBC uppgav i alla fall. Fast samtidigt är det ju också så sorgligt att vi snart kommer att kunna nå den guldgruva som finns där under med fossila bränslen, pga av att vi har använt för stora mängder av samma vara!! Helt galet alltså!

Har ni hört talas om detta tränande och upprustande där hemma? Det verkar som om hela världen upprustar just nu, inte nedrustar, som de verkligen borde göra istället.

Usch, det är otäckt!

Frivilliga sökes

Posted on by
10

Så stod det i söndagens upplaga av lokaltidningen och jag läste den lilla notisen och gjorde stora ögon!

I delstaten Arkansas, som ligger rakt söder om Minnesota, men några stater söder längre söderut ( Minnesota, Iowa, Missouri och sedan Arkansas.) har man dödsstraff. ( Minnesota har det tack och lov inte längre, utan det har avskaffats.) Nu är det så att de har tio stycken fångar som skall avrättas inom kort tid och nu behöver de frivilliga att… Titta på!!

Det är nämligen så att det naturligtvis finns lagar om hur detta skall göras och gå till så att fångarna inte lider för mycket och avrättas så smärtfritt som möjligt. För att se till att detta görs, så vill man ha frivilliga från den allmänna befolkningen att komma och bevittna detta! Och för hela tio avrättningar behövs det alltså minst sex stycken vittnen, vilket i sin tur betyder  hela 60 personer! Helt galet!

Ofta hör man ju lite konstiga nyheter, men detta var nog i det mest bisarra laget…!