Who needs a recipe anyway?

Det ekologiska köttprodukterna  som vi köper från de närliggande bondgårdarna är inte altid valbara. Eller egentligen aldrig. Vi får en eller två lådor med olika köttprodukter/leverans  och senaste gång fick vi flera påsar med malet griskött.

Jaha, vad i all världens tider gör man med malet griskött funderade jag? Maken föreslog att jag skulle prova på att göra biffar att lägga på grillen och så sökte han upp några recept på nätet. Detta var ngn vecka sedan redan och idag på eftermiddagen fick jag för mig att jag skule försöka mig på dessa biffar då.

Jag tog mig ingen tid att söka fram recept. Tog fram skålen, vispeln och min köksmixer och satte igång. Tinade upp det frusna köttet i mikron och hällde ut det i skålen. Hackade lök med hjälp av mina andra köksmaskin och hällde ned i skålen. Saltade, pepprade och lade till en lite starkare grillkrydda och lät mixern blanda ihop det hela.

Sedan blev det till att forma biffarna och så tog Maken över vid grillen. Jo, jag kan faktiskt grilla på kol, men idag valde vi att använda gasgrillen och där är det Maken som regerar, helt klart.

Efter bara några mintuer på grillen, på varsin sida, visade köttermometern att biffarna var klara och vi kunde sätta oss till bords. Till biffarna hade jag gjort en potatissallad och marinerat grönsaker för att läggas på grillen de också.

Och nu måste jag säga, att jag var mäkta stolt över biffarna! Inget recept, de höll ihop  på grillen och de hade en rikigt bra smak. Inte för starka, men ändå fylliga i smaken.

Det här gör vi om- utan recept! 😉

Då och nu

Till vänster på fotografiet, lilla Dottern, just över ett och ett halvt år gammal och en ung mamma, 28 år. Vi var bosatta i staden Rochester i delstaten New York, alltså INTE storstaden New York City, som många tror  är samma sak. Maken började sin karriär som underläkare i denna stat, men vi trivdes inte och flyttade, efter bara ett år, tillbaka till Tvillingstäderna, där han fick fortsätta som underläkare utan att missa studiepoäng.

Till höger på fotot en Dotter som nu är 18 år och om några veckor flyger sin kos till högskolan och mot vuxenlivet.

Blandade känslor, men visst är hon redo och visst skall det bli kul att ta del av detta nya äventyr som nu snart skall påbörjas.

Dock frågar både vi oss som föräldrar: vart i all världens  tid tog tiden vägen. Hon var ju liten IGÅR?!

Skrattar bäst som skrattar sist

I gårdagens inlägg berättade jag om hur roligt Maken hade då jag köpte billiga läsglasögon åt mig i väntan på mina nya glasögon som lär skall komma om en vecka eller så. Jag hittade dessa billiga läsglasögon på mataffären där jag vanligtvis handlar, men vad spelar detta för roll? De fungerar precis som jag vill att de skall fungera- jag kan nämligen läsa utan svårigheter igen!

Idag behövde jag åka tillbaka till ovan nämnda mataffär för att inhandla några småsaker och gissa vad…? Jo, jag inhandlade ett par billiga läsglasögon åt Maken också!

Han har redan glasögon med progressiva linser, men provade mina billiga läsglasögon igår kväll och tyckte de var riktigt bra att ha när man enbart skall sitta vid datorn! Sagt och gjort, nu sitter vi här båda på rad med varsitt billigt par läsglasögon på näsan. Det här livet kan allt  te sig lite lustigt ibland…! 😉😂

Skärpt fokus!

Maken skrattade gott när jag skickade denna bild åt honom på jobbet. Varför? Jo, jag hade nämligen köpt ett par superbilliga glasögon åt mig själv! Dessa glasögon kallas ‘readers’  och de säljs hur billigt som helst. Dessa köpte jag för under tio USD och när jag kom hem satte jag dem på min näsa och öppnade min tjocka sommarroman….

Vilken skillnad! Skärpan var otrolig! Bokstäverna var större och jag kisade inte! Alltså, lyckortårarna kom nästan, så härligt var det! Jag visste ju att jag behövde läsglasögon, men på ngt sätt bekräftade dessa linser att inget annat än ÅLDERN felas mina ögon och de behöver bara lite hjälp att fokusera!

Härligt!

Jag knäppte en selfie åt Maken och skickade den åt honom och han skickade ett stort leende tillbaka.

Den nästan 45 åriga frun i billiga läsglasögon för att kunna se vad hon läser… Jojo, undrens tid är inte förbi…! 😉

Nu lär inte  väntan på mina nya glasögon bli riktigt lika lång…!

Tack och lov för Kanada!

Aaaaah!Äntligen! Efter över en veckas kvava, heta temperaturer har Kanada igen skickat svalare vindar åt oss här i angränsande Minnesota och luftfuktigheten gick ner med flera procent igår kväll medan vi satt ute och åt. Svärföräldraran var här på middag och alla njöt vi  i stora drag av de svala vindarna som gradvis svepte in över oss. Kanada levererar arktiska vindar igen, ända ner till oss här i Minnesota och det känns minst sagt ljuvligt och välkommet!

På senkvällen, efter att barnen gått och lagt sig, unnade Maken och jag oss varsitt glas vin vid den nya utespisen som vi köpte förra sommaren, men som knappt blivit använd. Men med nordliga, svala vindar, som höll myggen borta, blev kvällen absolut perfekt!

Det har gått några år….

…Sedan vi sade: ‘I do!’ Åt varandra! Hela 23 år har det gått idag, söndagen den 8.7 sedan han blev min och jag blev hans. En hel del har hänt också.Maken har gått igenom och slutat den krävande läkarutbildningen och har faktiskt specialiserat  sig inom tre olika områden: inre medicin, barnpraktik och sist, men inte minst anestesi. Tre barn har kommit till världen och de är nu alla stora, med Lillasyster som är yngst och har hunnit bli tio år. Äldsta Dottern flyger sin kos om två månader, då vi flyttar henne till högskolan fem timmar bort och sedan börjar Sonen i gymnasiet i höst. Om fyra år är det hans tur att se om vingarna bär…

Livet har gått upp och det har gått ner. Ingen kan väl gå igenom ett liv utan motstånd och svårigheter och det är bara att traggla sig igenom. Ofta kommer man ju ut bättre på andra sidan det tunga  och för oss har hittills så varit fallet.

Rynkorna är många flera än för 23 år sedan, kilona likaså, men så är det bara och så är livet. Det är bara att hänga  med och vara tacksam för att jag har en livskamrat som tycker om att hänga med mig på livets berg och dalbana. Det är det inte alla förunnat… Grattis till oss!

Den 8.7 1995. Då det begav sig…

På tumis i fem dagar

Andleingen till tystnaden på denna blogg i nästan två veckor är inte att jag på ngt sätt tappat skrivlusten. Åh nej kära vänner! Dock har tiden inte  riktigt räckt till…

Men,  nu verkar sommarvadagen lugna ner sig lite och det finns tid att sitta vid  tangenterna igen.

Efter att vi hade kommit hem från familjeveckan  i Wisconsin Dells, packade maken och jag  om kappsäcken  och styrde kosan österut, helt på tumis!

Vi planerade denna resa i våras, när det stod klart att barnen alls skulle ha annat på gång den sista veckan i juni och nu skulle det då faktiskt bli av!

Under vårt nästan 23 åriga äktenskap har vi alltid rest med barnen och aldrig gjort ngt sådant här. Att åka någonstans på tumis!

Men förra veckan blev det alltså av och flyget tog oss österut till delstaten Maine!

Maine ligger på östkusten och är allra högst upp, längst norrut och angränsar till Kanada. Staden Portland som vi flög till är mycket mindre än Tvillingstäderna, mysig och ligger dessutom nästan på samma breddgrad som Tvillingstäderna.

Eftersom Portland är en sådan liten stad , måste vi flyga via New York City och La Guardia flygfältet. Inte att rekommendera, måste jag säga. La Guradia är smutsigt, behöver uppdateras och maten är dyr. Eler vad sägs om varsin smörgås och yoghurt för maken och mig medan vi väntade på vårt plan som skulle ta oss till Portland och vi betalade 50 USD!

Till Portland kom vi i all fall, sent på måndagskvällen och körde med GPS:en på mobilen till hotellet och sgs slocknade så fort vi tagit in på vårt rum!

Den första riktiga dagen i Portland ägnades först åt en god lunch på en restaurangbåt i hamnen:

Och sedan blev det seglats på en skonare från 1912! Och hör och häpna, jag fick knaggla mig fram på min minsta sagt rostiga finska eftersom vi också träffade på ett par från Kemi!!

Följande dag blev det flytt till det oerhört fina, lilla stället  Boothbay Harbor. Cirka en timme norrut  från Portland.

Maine är känt för två saker: blåbär och sin hummer!

Redan den första kvällen i Boothbay Harbor fick vi prova på hummer i en god sås…. Majschipsen till vänster i bilden doppades i såsen. Mmmmm, så gott!

Efter den utsökta maten, fisk, gick vi ner till bryggan och Maken hittade en ny, inte så liten kompis…

Följande dag tog vi en tur till sjöss med båt och ca.150 andra turister. Vi åkte till the Cabbage Island. Båtfärden räckte en timme på gungande, skvalpande vågor och gissa vem som njöt i fulla drag…  jodå,  yours truly!

Maten som vi bjöds på ser ni ovan… Allting var rökt, potatis, hummer, majs, ägg, lök och musslor. Nu kan jag inte säga att jag var sådär riktigt förtjust i maten, men däremot var det en väldigt trevligutflykt ändå!

Följande dag, onsdag, körde vi tillbaka till Portland i hällregn. Vädergudarna hade spått regn och rätt fick de verkligen. Det hällregande och vi körde tilbaka till det första hotellet som vi hade bott på.

Vad gör man på semstern då det hällregnar efter att man checkat in på hotell? Jo, man går på bio!

Incredibles 2 visade sig vara lika bra som den fösta, som kom ut för hela 14 år sedan! Vart tar tiden i vägen egentligen?

Sista dagen, fredagen, då jag slog upp mina blågrå, visade sig vara lika oerhört vacker och varm som tidigare i veckan. Torsdagens hällregn var som bortblåst och vi beslöt oss för att åka till en fyr- ngt annat som Maine är känt för.

Portland Head Lighthouse öppnades i januari 1791 och är fortfarande en fungerande  fyr. Uppdateringar har förstås skett och alting sköts nu digitalt och med datorer, men skepp, färjor och båtar som styr in i hamnen, rättar sig fortfarande efter denna fina fyr. Vackert, eller hur?

På den fem dagarna vi var borta hemifrån, såg vi mycket fint och nytt. njöt av vädret och varandras sällskap och kom fram till en sak: detta gör vi om!