Bortglömt möte

Klocakn var 08.20 imorse då jag i hastigheten råkade fråga Maken om han hade något möte på jobbet på förmiddagen som han behövde åka till innan hans eftermiddagspass tog vid.

Han svarade så där lite lätt att han minsann skule få njuta av en lugn och skön förmiddag hemma och göra precis vad han ville… eller?

Hastigt och lustigt loggade han in på sitt  mejlkonoto på jobbet och gick igenom den redan digra högen med post som hade samlats under morgonens tidiga timmar. Och se där, mycket riktigt, nog fanns det minsann ett möte som hade behövde åka till.

Smått besviken och arg på sig själv för att han missat detta, hoppade han snabbt i duschen och kläderna, tog tag i arbetsväskan och åkte iväg. Klockan nio behövde han infinna sig och vid 8.45 backade han ut ur garaget! Tur att vi bor nära sjukhuset här i Förorten där han jobbar, för han hann faktiskt i tid!

Kvar på golvet stod dessa:

Våra färdigpackade träningsväskor för en tur till gymet denna förmiddag. Istället blev det så att jag åkte ensam till gymet och mitt Zumbapass och så tog jag med mig Makens väska, ifall hans möte skulle bli klart tillräckligt tidigt så att han skulle hinna träna innan det var dags att åka tillbaka till jobbet.

Jodå, mycket riktigt, mitt under en av våra nya rutiner, kom Maken inspringande till studion där vi Zumbar, gav mig en hastig puss, tog tag i sin väska och sedan styrde han kosan mot herrarnas omklädningsrum. Glad över att hustrun hade tagit initiativet till  att ta med hans väska också.

Efter avklarade gympass ( nej, Maken zumbar inte. Önskar jag skulle få med honom på ett pass, för han har ett bra taktsinne och rytmen sitter i, men han totalvägrar. Zumba är endast för damer menar han…) hann vi t o m på en snabb matbit på en närliggande restaurang, innan han åter åkte tillbaka till jobbet. Dock var han mycket nöjd över hur denna förmiddag hade tett sig sist och slutligen.

Då åskan går…

… och blixtarna avlöser varandra tätt medan regnet öser ner, känns det minsann motigt att stiga upp en måndagsmorgon. Lillasyster ville  inte åka till skolan. Kom in i Makens och mitt sovrum vid 06.30 tiden och kröp ner på hans sida av sängen:

– Mamma, det regnar. Måste jag åka till skolan idag? Jag vill inte….

Och visst förstod jag henne, fast jag såklart inte lät henne stanna hemma. Själv har jag, som alltid måndagsledligt och mat skall köras hem från butiken igen, men innan dess skall ett Zumbapass klaras av.

Båda barnen befinner sig nu  i sina respektive skolor, Maken söver ner världen på jobbet och själv skall jag byta om till träningskläder. Zumban kommer verkligen att sätta en färgklick på denna gråa början på dagen.

Vi hörs!

His and hers grillar ute på verandan står torra under sina skynken i den hårda vinden och det nerösande renget….

Och så till sist, lite mera Zumbamusik. Bara för att sätta ltie sprätt på denna gråa dag…

A Class Act

Ja, så beskrev min arbetskamrat kvinnan som skrev boken som jag just har läst färdigt. Michelle Obama, hustrun till USAs förra president Barack Obama. Boken Becoming har översatts till över tjugo språk och kom ut i november i förra året. Det är redan två år sedan paret Obama lämnade Vita huset och det är många av oss som skulle vilja se dem tillbaka där. Tyvärr har Michelle Obama inget som helst intresse av politik och att försöka bli den första kvinnliga presidenten i detta stora, komplicerade land.

Om du råkar ha intresse av politiken i detta land, läs boken. Om du däremot inte har ett minsta gnutta intresse av politiken, men vill lära känna en godhjärtad, mycket intelligent kvinna, läs boken.

Michelle Obama, som ogift Robinson, är född och uppvuxen i mångmiljonstaden Chicago i ett av arbetarkvarteren. Hon bodde i spartanska förhållanden med föräldrar som älskade varandra, henne och henens äldre bor. Henens pappa var fabriksarbetare och hennes mamma var hemma med barnen medan de var unga. Familjen hade inte mycket att leva av, men klarade sig bra på det de hade och snålade med utgifterna för att kunna göra en avstickare på en kort semesterresa varje sommar.

Michelle och henens bror Craig uppmuntrades att sikta högt och båda två fortsatte från grundskolan till högskoleutbildning på universitet, vilket inte alls är ngn självklarhet i det här landet där sådana studier är väldigt dyra. Lån finns att få och erbjuds sgs alla, men ofta i arbetarkulturer uppmuntras inte unga att fortsätta att studera. USA har inget officiellt klassystem förstås, på pappret är alla lika, men verkligheten är ngn helt annat.

Michelle Robinson blev, mot alla odds utbildad advokat och började jobba på en stort företag i downtown Chicago, där hon träffade sin blivande man Barack.

Boken är välskriven och intressant. Skriven av Michelle själv och komplett med fotografier från henens barndom, livet med Barack och sedan livet i Vita huset. Språket är lätt och hon skriver på ett ärligt och uppriktigt sätt hur hon försöker, och ofta lyckas, hjälpa minoriteterna i Chicago och senare som First Lady. Även i dagens USA har man helt enkelt inte den rätta hudfärgen om man inte är vit, blond och blåögd. Vem som helst kan påstå ngt annat, men fortfarande lever och frodas rasismen i detta land. Mera på vissa ställen, och mindre på andra ställen. För detta par att bli USAs första, svarthyade presidentpar var fantastiskt och vilket presidentpar sedan! De hade klass och stil och inga skandaler kom de med heller.

I slutet av boken beskriver Michelle Obama också besvikelsen över Donald Trump och hans vinst för att bli USAs 45e president. Att han faktiskt vann och fortsatte med sin vulgära, avskyvärda stil, trots att han nu besitter den högsta posten i landet. Vad säger detta om USA? Väljarna i detta land är många, kommer från många olika håll i landet, med lika många olika bakgrunder, stater och kulturer. ( Landet har runt 300 miljoner invånare.) Hillary Clinton skulle ha vunnit med tre miljoner röster om inte  ‘the electoral college‘  skulle finnas, men nu finns det ju tyvärr och alla vi som ville att hon skulle vinna, får bara hoppas att Trump inte vinner i nästa val.

Jag gissar att det kommer att ta länge innan USA kommer att få se ett sådant fantastiskt presidentpar på den posten igen. Barack och Michelle Obama kanske inte alltid gjorde de bästa besluten, men en sak är helt säker. Deras klass, stil, medmänsklighet och empati är av en helt annan kaliber än den clown som behåller posten nu.

Läs boken. Michelle Obama har fått ännu en till beundrare i mig! ( Just nu klassas hon som den mest beundrade kvinna i USA!)

Klappat och klart… och inskickat! Gulp!

I måndags vid 21.30  tiden tryckte Maken på ‘send’ och iväg till US department of Immigration and Naturalization åkte hela min ansökan om medborgarskap. Komplett. Med alla bevis som skulle bifogas: äktenskaplicens, skattebevis, födelsebvis på barnen, bevis på att vi köpt hem och stuga tillsammans osv! All de resor som vi gjort utanför landet de senaste tre åren skulle också dokomunteras och de var nedplitade och bifogade de med. Sedan skulle hela kalaset betalas också och det var ingen liten summa. Just över 650 Euro lades  på krditkortet och därav gulpet i rubriken.

Men, men…. nu är det gjort och nu väntar vi…. Någon riktig tidslinje för hur länge detta kommer att ta fick vi inte. Jag gissar några månader innan jag får tillkallelse till intervjun, så jag hinner plugga samhällsvetenskap innan dess. Jag sade åt Maken att jag ville ha honom med då det gäller, så förhoppningsvis fungerar datumet som vi får för intervjun sedan….

Något som vi kollade innan vi skickade in ansökan var att jag får resa utomlands fast min ansökan om medborgarskap är inskickad och det får jag! Alltså, var det bara att göra klart ansökningen, inte titta bakåt och skicka in den.

Nu är det klart och nu väntar vi…

Vintersolen lyser in under en lördagseftermiddag i januari för några veckor sedan….

Inofficiell bröllopsdag

Är de inte vackra? Blommorna som jag kom hem till igår efter jobbet! Den där Maken… Han vet vilka blomster jag tycker om. Dessa rosor doftar helt underbart på köksbordet och sprider glädje.

Vi gifte oss två ggr då det begav sig på 1995! Faktiskt! Det blev nämligen en borgerlig vigsel den 28.2 för att vi skulle kunna få igång pappersexercisen för mitt uppehållstillstånd, som tar flera månader. Det var endast prästen, Maken och jag och hans föräldrar och vi gifte oss hemma hos deras i vardagsrummet! Lite hade vi klätt upp oss minns jag, men ngn brudklänning handlade det då rakt inte om. Och Maken hade på sig ett par snyggare jeans tror jag!

Brudklänning och kyrkbröllop och familj och släkt och vänner, hela vägen från Finland blev det sedan på sommaren i juli och det var hur hett som helst den dagen! Och då hade mitt uppehållstillstånd blivit klart och allt var frid och fröjd.

Gårdagens firande bestod av en god middag på ris och kyckling här hemma och sedan hade Maken köpt utsöka små efterrätter som vi njöt av med barnen. Så, inga vilda utsvävningar, men vackert så. Denna fredag är en helt vanlig jobbdag för honom och barnen är i skolan.

Och ute vräker snön ner… igen! Flera cm har utlovats igen, vi får se hur mycket det blir när snöfallet är över vid middagstiden ikväll. Vi börjar bli ordentligt trötta på snö här i Minnesota och har slagit alla möjliga snörekord för februari. Vi får se vad mars kommer att bjuda på….

Utsökt fruktbakelse.

  Känslomässigt dilemma

Igår kväll satt jag och brottades med formulär på nätet. Formulär som behöver fyllas i för att anhålla om amerikanskt medborgarskap. Jag har, efter halva mitt liv här på andra sidan Potten, tagit det stora beslutet att äntligen bli amerikansk medborgare och det är inte lite pappersarbete som skall skickas in och sedan skall den nätta summan på 740 USD betalas också!

Jag måste säga att jag trodde att pappersexercisen skulle bli mera omfattande än vad den är, men det var egentligen ganska raka rör. Idag efter jobbet åker Maken iväg till ett kontor för att skaffa bevis på äktenskapet som vi måste skicka in, tillsammans med mina bevis på lagligt uppehållstillstånd som jag haft sedan vi gifte oss på 1995. Sedan skall skattebevis bifogas också och bevis på att vi har våra tre barn. Inte heller så jobbigt, eftersom vi har deras födelsebevis här hemma.

Varför ansöka om medborgarskap nu?, kanske ni undrar. Jo, det är ganska enkelt egentligen. Presidentvalet ligger runt hörnet igen och Trumpen måste helt enkelt bort. Eftersom jag endast har lagligt uppehållstillstånd får jag inte rösta och nu känns detta så väldigt viktigt att det är dags att åtgärda saken.

Man tycker ju att det skulle vara ganska enkelt att byta medborgarskap, Eller byta och byta, mitt finska medborgarskap tänkte jag också behålla, det är bara det att USA godkänner inte medborgarskap i mera än ett land. Så även om jag har mitt finska pass, efter att jag får mitt amerikanska, så är detta det enda som gäller här då.

Det är svårt att beskriva känslorna som jag tampas med. Fast detta har mera att göra med det praktiska och endast papper, så känns det jobbigt känslomässigt. Jag trivs i Minnesota, jag bor och jag verkar här och min familj finns här. Det låter kliché aktigt, men mitt hjärta finns på två ställen: i Jakobstad och här i förorten. Det finns mycket bra med USA. Trevligt folk, glada, öppna och ja, stereotypiska bullriga amerikaner, men alla länder har ju stereotyper. Annars skulle de inte finnas. Alla länder har politik och just nu är många av USAs politiska toppledare under all kritik. Vi är många som måste rösta för att få bort Trumpen och ändå kanske vi inte lyckas.

Alltså är jag helt kluven i detta ärende, men kommer nog att gå igenom med pappersarbete och ta mig till intervjun där jag måste bevisa att jag visst klarar av språket och sedan skall jag bli förhörd på lite samhällskunskap också. Detta borde inte vara så svårt, men visst tänker jag plugga lite också.

Dessa tankar rör sig i mitt huvud denna kalla, men lediga måndagsmorgon. Nu skall jag packa träningsväskan och åka iväg på mitt första Zumbapass på en månad! Det lär skall pigga upp humöret! Vi hörs!

Who needs a recipe anyway?

Det ekologiska köttprodukterna  som vi köper från de närliggande bondgårdarna är inte altid valbara. Eller egentligen aldrig. Vi får en eller två lådor med olika köttprodukter/leverans  och senaste gång fick vi flera påsar med malet griskött.

Jaha, vad i all världens tider gör man med malet griskött funderade jag? Maken föreslog att jag skulle prova på att göra biffar att lägga på grillen och så sökte han upp några recept på nätet. Detta var ngn vecka sedan redan och idag på eftermiddagen fick jag för mig att jag skule försöka mig på dessa biffar då.

Jag tog mig ingen tid att söka fram recept. Tog fram skålen, vispeln och min köksmixer och satte igång. Tinade upp det frusna köttet i mikron och hällde ut det i skålen. Hackade lök med hjälp av mina andra köksmaskin och hällde ned i skålen. Saltade, pepprade och lade till en lite starkare grillkrydda och lät mixern blanda ihop det hela.

Sedan blev det till att forma biffarna och så tog Maken över vid grillen. Jo, jag kan faktiskt grilla på kol, men idag valde vi att använda gasgrillen och där är det Maken som regerar, helt klart.

Efter bara några mintuer på grillen, på varsin sida, visade köttermometern att biffarna var klara och vi kunde sätta oss till bords. Till biffarna hade jag gjort en potatissallad och marinerat grönsaker för att läggas på grillen de också.

Och nu måste jag säga, att jag var mäkta stolt över biffarna! Inget recept, de höll ihop  på grillen och de hade en rikigt bra smak. Inte för starka, men ändå fylliga i smaken.

Det här gör vi om- utan recept! 😉