Att som novis få stort ansvar….

I eftermiddags var jag på väg hem från mataffären då ett SMS kom inplingande till mobilen. Jag kollar aldrig mobilen då jag kör, utan den fick snällt vänta till jag stod parkerad och stilla i garaget.

Jaha, akvariet var tomt och behövde mera vatten, skrev Maken från stugan. Innan han blev utbildad läkare, läste Maken  till ingenjör, vilket numera innebär att han  ofta designar sina egna grejer, maskiner och manicker ofta här hemma.

Nu hade han fått larm av datasystemet som håller koll på allt med akvariet, att det var utan vatten. Dock var det ingen panik….

Vadå?, undrar ni nu?! Amerikanska fiskar klarar sig en tid utan vatten eller….?! Hur blir ett akvarium tömt på vatten?!

Lugn, bara lugn! Akvariet som ni ser ovan mår hur bra som helst och det kanske inte framgår av bilden, men det är fyllt med vatten. För er som kanske inte är insatta i fiskarnas värld, kan jag berätta att detta är ett akvarium med saltvatten och havsfiskar.

Under detta akvarium, i ett av Maken tillverkat förvaringsskåp, finns hela maskineriet som håller igång hela härligheten Två akvarier till. Ett med olika filter för att rena vattnet i huvudakvariet och ett mindre med sötvatten och pumpar som pumpar detta sötvatten till huvudakvariet. Ett akvarium med havsvatten behöver också få tillsatt sötvatten, så att vattnet inte blir för salt då det avdunstar. Om salthalten blir för hög dör fiskar och koraller och likadant om den blir för låg. Riktiga hav och oceaner får ju hela tiden regnvatten tillsatt de också, men då i form av regn.

Hur som haver, det var akvariet som tillsätter sötvatten som var tomt och behövde påfyllas, vilket nu då Maken bad mig att ta hand om eftersom han fortfarande befinner sig vid stugan.

Denna mackapär innehåller sötvatten, fast jag var inte helt säker på vilken kran jag skulle vrida på. Det är svårt att se på fotot, men det är två stora cisterner ovanpå varandra och dessa står inne i förrådsrummet i källaren tilsammans med husets hjärta, värmepannan bl.a.

Jag hade rätt då jag kollade med Maken. Det var kranen till höger som jag skulle vrida på och ut kom det söta vattnet i en hink som jag lade under slangen. Sedan bar jag vattnet bort till akvariet….

Här satte jag pumpen i den vita hinken med sötvattnet och slangen leder ner i akvariet som skymtar bakom hinken. Detta är altså akvariet som behövde påfyllnad. Pumpen är eldriven, så det var bara att trycka på knappen och lägga igång.

Eftersom vatten fort blir tungt, orkade jag inte fylla hinken helt full, utan fick gå tillbaka till cisternen och hämta mera sötvatten. Sedan gå tillbaka till akvariet igen, som inte är långt borta, men det tog ju lite längre tid, sätta i pumpen igen och pumpa ner resten av vattnet i akvariet.

 

Till slut var akvariet fyllt gen och dessa foton hade alla blivit skickade til Maken i stugan i Wisconsin. Jag ville verkligen inte lägga fel vatten i akvariet och på så sätt faktiskt ge fiskarna panik.

Dock gick allt planenligt och snart är Maken hemma och får ta över ansvaret över sina små raringar alldeles själv igen utan assistens utav Novisen Frugan…

Slutet gott allting gott!

Klichéfylld

Denna alltså. Jag har aldrig läst henne förut, men jag tror nog inte det blir några flera böcker av henne. Som ni ser heter författaren ifråga Sheryl Woods och denna lilla bok köpte jag på mataffären i Jakobstad för  just över  en vecka sedan. Det verkade vara skön sommarläsning, men det blev som sagt lite väl mycket klichéer och otroligt långrandiga dialoger om ett och samma hela tiden.

Om det nu råkar finnas ngn som är intresserad efter inledningen till detta inlägg, så handlar boken om ett medelålders par, Bill och Maddie  Townsend  bosatta i småstaden Serenity i delstaten South Carolina på sydöstkusten. Maken har en kärleksaffärer med den 16 år yngre kvinnan Noreen och blir naturligtvis gravid och kräver att Bill skiljer sig från sin hustru som han varit gift med i tjugo år. Skilsmässa blir det och medan denna ligger i förhandlingarna, träffar hustrun, Maddie en karl som heter Cal Maddock. Denna Cal råkar vara bobollstränaren för pojklaget i gymnasiet där parets son går och naturligtvis är denna son, Tyler också stjärnspelaren på laget. Det hettar till mellan Maddie och Cal och i den lilla staden sprider sig ryktena snabbt. Skilsmässan är ännu inte ett faktum…

Samtidigt vill  Maddie och hennes två goda vänner starta ett eget gym. Maddie har, som sig ofta är fallet, varit hemmafru ända sedan de tre barnen kom till världen, men nu vill hon ändra sitt liv och göra karriär.

Kvinnorna öppnar sitt gym och det börjar bra, men som sagt, staden är liten och ryktena går….

Jag avslöjar inte hur boken slutar, nog är den läsvärd tycker jag, åtminstone som ett trevligt tidsfördriv, men imorgon tar jag nog tag i en annan Elin HIdlerbrand bok igen….

Bröllopsdag nr.24

Ja, den gick av stapeln utan större händelser idag, faktiskt. För 24 år sedan, i den typiska juli hettan i Mellanvästern sade Maken och jag ‘ I do’ och på den vägen är det. Då pratade han knappt ngn svenska alls, och nu pratar han sgs flytande.Tre barn har det blivit, som nu alla är  mer eller mindre halvstora. Vart i all världens tider tog all dessa år vägen? Som min kära Ami ( som avled i den aktningsvärda åldern av 95 år för en månad sedan!) sade på ren Jeppis dialekt:

Ja, klocko förstaar ti gaa ho! 

Detta blir direkt översatt till högsvenska:

– Ja, tiden/klockan förstår att gå framåt den ( aldrig stå stilla)!

Och visst stämmer detta!

Eftersom vi tillbringade senaste vecka vid stugan och i fredags upptäckte  en ny, väldigt mysig restaurang, blev det inget bröllopsdagsfirande idag. Vackert så! Inga stora blombuketter för mig och inga kort för Maken av mig och så var det bra så.

En selfie som vi nyligen tog som hastigast och lustigast och skickade till Lillasyster då hon befann sig i Arkansas.

Den där restaurangen i fredags då?

Den hette River Deck och finns belägen en bit från stugan i Wisconsin. Maken, ungdomarna och jag ville åka ut på middag den sista kvällen vid stugan för att fira veckan och skulle åka till ett helt annat ställe än River Deck till först. När vi kom till den utvalda restaurangen var det smockfullt med folk överallt och eftersom restaurangen inte tar reservationer, det var fredag kväll och middagstid var väntetiden hela FYRA timmar! Detta betyddde i sin tur att vi  skulle ha fått bord kring 21.30 tiden och vem vet hur länge det skulle ha tagit innan vi fick vår mat med sådan köer! Nej, ve och fasa! Vi fortsatte alltså färden och hittade detta nya stället och vilket ställe sedan!

Nu är det ju väldigt svårt att förmedla en stämning med fotografier, sepciellt om man bara är amatörfotograf med en mobil som jag, så ni får helt enkelt tro på mig då jag säger att mysigare ställe får man leta efter.

Vi satt ute på en terrass med höga björkar ovanför oss, som erbjöd skugga och som också hade lampor upphängda i sina grenar. Det var ännu ganska ljust då jag tog bilden ovan, så lamporna syns inte så bra.

Maten var, alldeles utsökt med Makens flundra på den övre bilden som serverades över basmati ris ( som jag släv inte är så förtjust i, men som han gillade) och min hamburgare med två olika ostar och sedan en sylt gjord på lök! Fast det var en söt sylt, passade det hela faktiskt ihop, och sedan det vilda riset som serverades kallt och kryddat med citron. Utsökt!

Sonen beställde färsk tonfisk, också serverad på en bädd med ris, men mera som en risotto än Makens basmati ris.  Lillasyster nöjde sig med ngt enkelt från barnmenyn, eftersom hon inte såg ngt som hon var så där väldigt villig att prova från vuxenmenyn.

Mycket nöjda och glada åt vi gott och skålade in bröllopsdagen några dagar tidigt och beslöt att återkomma till denna restaurang mycket snart igen!

En fantastiskt njutbar dag!

Det är  inte lite man hinner med då man vill! Eftesom Maken jobbar imorgon, söndag, är vi redan tillbaka i Förorten   från stugan och det är lördag kväll. Allt som allt var vi borta hemifrån runt 29 timmar, just över ett dygn!

Eftersom vi visste att tiden var knapp var vi uppe redan vid sju tiden imorse. Njöt av den varma solen på verandan och åt ett snabbt morgonmål.

På med kläderna och sedan iväg till det större samhället lie längre bort. Det var en hel del som skulle inhandlas. Som till exempel flytvästar, rep, långa sladdar etc.

Efter allt handlande blev det en snabb lunch på nytt, mysigt favoritställe och sedan fortsatte vi tillbaka till stugan.

Nu skulle båten permiärprovas! Och det var säkert intressant för grannarna att se på när två landkrabbor som Maken och mig skulle lära oss använda detta nya båtgarage. Det tog lite testande hit ch dit, men till slut fick Maken koll på läget och båten nervinschad i vattnet. Vi klättrade ner i den och backade ut. Det gick lite trögt i början, men väldigt snabbt fick Maken koll på läget och motorn och iväg åkte vi!

Efter premiärturen var det annat som behövde göras. Maken åkte på en till tur med båten medan jag städade upp stranden igen. Detta gjorde jag också för tre veckor sedan, men på grund av att vattnet var så lågt den här helgen, hade en hel del vass skjöljts upp på land och behövdes städas upp. Eftersom vår gård också är omgiven av tallar, var stranden igen täckt av en hel massa barr som behövde räfsas upp.

Vid 17 tiden diskade jag de få tallrikar och koppar som vi hade använt och satte dem att torka. Maken stängde fönster och stängde sedan av vattenpumpen och vi låste stugan.Dags att köra hem till Förorten igen.

Försök säga namnet på denna sjö snabbt tre ggr! Restaurangen låg alldeles intill denna sjö.

Efter en fatanstiskt god middag på en ny resturang, Pine Ridge, styrde vi kosan hemåt.

Det finns värre sätt att spendera 29 timmar på och även om vistelsen var kort, sade jag åt Maken:

-Detta gör vi om!

 

 

 

Kvällsdejt med promenad

Efter restaurangbesöket kom vi tillbaka till  stugan som vi hyr och packade klart inför morgondagens hemresa. Det gick i och för sig väldigt snabbt, eftesom vi inte handlat speciellt mycket och hade alltså mest bara det att packa som vi hade tagit med oss hemifrån.

Efter att packandet var klart bad jag Maken att gå ut på en kort kvällspromenad med mig. Han tyckte detta var en bra ide och vi gick iväg, iklädda  sandaler eftersom vi inte hade tänkt oss ngn längre promenad…

Hör och häpna, trots alla dessa besök under alla dessa år till ett och samma ställle, hittade vi en ny väg och gjorde flera nya upptäckter:

En vacker solnedgång över golfbanan kring kl.20.30.

Stolar uppsatta för ett bröllop! Troligtvis under helgen någongång. Och ser det inte amerikanskt ut? Precis som ur ngn TV film!

Och mitt emot en springbrunn. Mycket vackert med tanke på det stundande bröllopet.

Och tre stycken av dessa oerhört vackra djur! Det formligen kryllar av vitsvanshjortar här runtomkring och de är så vana med människor  att de håller sig nära, men ändå inte för nära. Denna tittade helt lugnt på Maken när han tog fotot.

Så här nära var han! Jag gick varsamt bakom honom och tog detta foto, medan han smög näramre för att ta bilden.

Det sista riktigt intressanta som vi träffade på var denna staty! Inte helt säkra på vad den föreställde var vi, ngt ur mytologin förstås, men vad heter denna? Någon som vet?

Det blev en intressant liten runda, lite längre än vad vi hade tänkt oss och räven som sprang snabbt förbi oss hann vi aldrig få ngn bild av. Tyvärr.

Dock blev det nog en runda på ca.3 km i sandaler, vilket nu när jag sitter här och skriver detta inlägg känns i fötterna, minsann.

Skönt med promenad var det ändå och imorgon blir det körning norrut till hemstaten Minnesota och Tvillingstäderna igen.

 

Bortglömt möte

Klocakn var 08.20 imorse då jag i hastigheten råkade fråga Maken om han hade något möte på jobbet på förmiddagen som han behövde åka till innan hans eftermiddagspass tog vid.

Han svarade så där lite lätt att han minsann skule få njuta av en lugn och skön förmiddag hemma och göra precis vad han ville… eller?

Hastigt och lustigt loggade han in på sitt  mejlkonoto på jobbet och gick igenom den redan digra högen med post som hade samlats under morgonens tidiga timmar. Och se där, mycket riktigt, nog fanns det minsann ett möte som hade behövde åka till.

Smått besviken och arg på sig själv för att han missat detta, hoppade han snabbt i duschen och kläderna, tog tag i arbetsväskan och åkte iväg. Klockan nio behövde han infinna sig och vid 8.45 backade han ut ur garaget! Tur att vi bor nära sjukhuset här i Förorten där han jobbar, för han hann faktiskt i tid!

Kvar på golvet stod dessa:

Våra färdigpackade träningsväskor för en tur till gymet denna förmiddag. Istället blev det så att jag åkte ensam till gymet och mitt Zumbapass och så tog jag med mig Makens väska, ifall hans möte skulle bli klart tillräckligt tidigt så att han skulle hinna träna innan det var dags att åka tillbaka till jobbet.

Jodå, mycket riktigt, mitt under en av våra nya rutiner, kom Maken inspringande till studion där vi Zumbar, gav mig en hastig puss, tog tag i sin väska och sedan styrde han kosan mot herrarnas omklädningsrum. Glad över att hustrun hade tagit initiativet till  att ta med hans väska också.

Efter avklarade gympass ( nej, Maken zumbar inte. Önskar jag skulle få med honom på ett pass, för han har ett bra taktsinne och rytmen sitter i, men han totalvägrar. Zumba är endast för damer menar han…) hann vi t o m på en snabb matbit på en närliggande restaurang, innan han åter åkte tillbaka till jobbet. Dock var han mycket nöjd över hur denna förmiddag hade tett sig sist och slutligen.

Då åskan går…

… och blixtarna avlöser varandra tätt medan regnet öser ner, känns det minsann motigt att stiga upp en måndagsmorgon. Lillasyster ville  inte åka till skolan. Kom in i Makens och mitt sovrum vid 06.30 tiden och kröp ner på hans sida av sängen:

– Mamma, det regnar. Måste jag åka till skolan idag? Jag vill inte….

Och visst förstod jag henne, fast jag såklart inte lät henne stanna hemma. Själv har jag, som alltid måndagsledligt och mat skall köras hem från butiken igen, men innan dess skall ett Zumbapass klaras av.

Båda barnen befinner sig nu  i sina respektive skolor, Maken söver ner världen på jobbet och själv skall jag byta om till träningskläder. Zumban kommer verkligen att sätta en färgklick på denna gråa början på dagen.

Vi hörs!

His and hers grillar ute på verandan står torra under sina skynken i den hårda vinden och det nerösande renget….

Och så till sist, lite mera Zumbamusik. Bara för att sätta ltie sprätt på denna gråa dag…