Illa berörd

Måste snabbt skriva av mig. Vi har just kommit hem från Lillasysters harplektion i Downtown Minneapolis. Själva lektionen var som vanligt intressant att lyssna till ( föräldrarna sitter med under lektionen och gör anteckningar.), det var färden dit som gjorde ett intryck.

Inne i Minneapolis finns en gata som heter Hennepin Avenue. Det är en av huvudgatorna i staden. På denna huvudgata vittnade vi ett slagsmål ikväll. Eller egentligen kanske inte ett slagsmål, mera som ren och skär misshandel.

Ett gäng ungdomar befann sig på sidan av gatan på trottoaren och sparkade  och slog en  ( ung) kvinna i huvudet. Kvinnan låg på trottoaren och försökte skydda sig med händerna.

Jag körde och hann liksom inte reagera när Lillasyster sade åt mig. Jo, jag reagerade på det sättet att jag tittade snabbt ditåt, men hade jag tänkt mig för skulle jag ha gett henne mobilen och bett henne ringa nödnumret.

Tyvärr gjorde jag inte det, det är ju inte varje dag man ser sådana scener utspela sig ( tack och lov!), plus att jag satt bakom ratten och kunde inte titta ditåt hur länge som helst, men några minuter senare då vi var på väg in till musikinstitutet hörde vi sirener.

Lillsyster påpekade genast att hon hoppades att de sirenerna var på väg till trottoaren där vi hade vittnat den hemska scenen, men helt säkert kan vi ju inte veta. Vi behövde parkera och gå in till hennes musiklektion, men seneftermiddagen var verkligen inte densamma efter att vi vittnat detta…

Stort ansvar

Maken är borta på konferens i dagarna fyra. Det faller nu på min lott att se till att hans älskade tropiska fiskar får mat en gång om dagen. Jag har faktiskt kommit ihåg dem precis varenda dag hittills och nu återstår endast en dag kvar av detta viktiga uppdrag.

Det är inte svårt att mata dessa vackra fiskar. Maken köper pyttesmå frusna kuber med ngn slags odlad räkor och dessa lägger jag i en liten kopp med vatten taget ur akvariet och rör om tills den lilla kuben smälter och räkbitarna flyter fritt i vattnet. Sedan är det bara att hälla detta skrovmål i akvariet och låta fiskarna mumsa på.

På bilden ovan syns en del av akvariet. Det är vackert, verkligen och rogivande att stå och titta på en stund. Men vilket arbete! Detta är tredje gången som Maken har försökt att få hela ekosystemet igång och jag tror att han lyckas denna gång. Tredje gången gillt liksom.

Att ha havsfiskar som hobby är tidskrävande och kräver tålamod och en hel del läsning. Man skall nog ha intresse för att hålla på, för om kemikalierna, salthalten, vattentemperaturen, ljuset  och strömmarna inte är precis rätt, så kollapsar allt igen. Algerna tar över och fiskarna blir sjuka och allt dör bort ganska fort.

Vattnet skall bytas varje vecka och detta hör vanligen till Makens helggöra. Under akvariet finns ett till, mindre  akvarium, gömt i ett skåp, som med hjälp av pumpar, fyller på sötvatten, så att havsvattnet i huvudakvariet inte skall bli för salt plus att vattnet i huvudakvariet hela tiden avdunstar. Som bekant, vill ju fiskar gärna ha vatten omkring sig och lär skall dö väldigt fort om deras hem blir tomt. Gälarna och fenorna fungerar liksom inte lika bra, eller hur…?!

Med  jämna mellanrum köper Maken ngt nytt att sätta till sitt akvarium. Då ngt nytt skall läggas till det stora akvariet måste detta nya först tillbringa 4-6 veckor i ett s.k karantänakvarium. På så sätt, ifall de nya fiskarna, sniglarna eller vad det nu råkar vara, har med sig ngn slags smitta/bakterie från fiskaffären därifrån de kom, skall de medicinernas med kopparbehandling eller annat innan de får flytta in i sitt riktiga hem. Ovan ses de två fiskar som just nu befinner sig i karantän. Om ngn vecka borde de få flytta till sitt nya hem eftersom de har simmat länge och  väl i det mindre karantänakvariet och verkar må bra efter att Maken medicinerat dem med kopparbehandling.

Som sagt, otroliga mängder med arbete och sedan får man inte ens klappa fiskarna, utan de måste fångas med håv om man ens skall lyckas få tag på dem!

Det är tur att detta är Makens hobby, för detta otroliga tålamod skulle jag aldrig ha!

Tilläggas skall dock att både fiskar och koraller är köpta från en affär som endast köper odlade produkter, inte tas vilda ur haven!

Kanske man borde ha alla världen politiker försöka att  hålla ett akvarium med havsfiskar vid liv och kanske de då äntligen skulle börja förstå hur otroligt ömtåligt och balanserat detta ekosystem är…?

Återbesök av Herr Vinter…

… nåja kanske inte riktigt återbesök  denna åttonde maj, men nog kändes det kallt då vinden ven hela dagen, regnet piskade mot fönstren och det blev inte ens fem grader varmt idag.

Nu är det kväller och väderappen på mobilen meddelade vänligt, men bestämt att jovisst skall det regna och snöa  resten av kvällen och natten om vart annat och att vi troligtvis vaknar till ett vitt lager på marken tidigt imorgon bitti.

Jodå, kära läsare. vill bara påminna er om att Minnesota ligger på samma breddgrad som ITALIEN!

Dock återkommer Fröken Vår redan imorgon på eftermiddagen och tänkte belöna oss med runt tio grader, vilket borde jaga bort Herr Vinter och hans snövita täcke rätt så snabbt skulle jag tro.

 

Skåpgöra tråkgöra

Efter en helt fantastiskt  vacker dag med mycket utevistelse och temperaturer på tjugo plusgrader, drog det in kallare väder på kvällen så fort solen gick i moln vid 19.30 tiden och jag ägnade en stor del av kvällen till att städa upp farstun och kläsåpet där vi förvarar alla ytterkläder.

Jag avskyr sådant här tråkgöra, men visst är det skönt när det är gjort ändå?!

Det är inte några par vantar, mössor och halsdukar som samlas för en familj på fem! Speciellt  när de inte blivit genomgångna på ett tag, för jag kan ju nog lugnt påstå att detta blir mammans jobb….

Prydliga högar och organiserade lådor blev resultatet och det känns så mycket bättre än den röra som rådde innan!

Hyllan mittemot är nu helt tom och kan ta emot mera somriga plagg som skärmmössor, solglasögon etc. Visserligen har kallare väder lovats nu igen med början redan imorgon, söndag, men knappast kommer vi att behöva mössor och halsdukar… hoppas jag i alla fall!

Världens sämsta mamma?

För ett par veckor sedan bad Dottern om att få en födelsedagstårta levererad när hon fyllde år den 29.4. Dessa  kan alltså beställas på förhand från kafterian på skolan där hon normalt intar sina måltider. Mamman lovade dyrt och heligt att detta skulle ske och Dottern var nöjd och glad. Tårta skulle hon få!

Mamman hade detta med tårtan i bakhuvudet hela förra veckan, men kom inte riktigt till skott att beställa denna tårta, förrän på fredagseftermiddagen och födelsedagen var som bekant i måndags.

Inga problem, täntke mamman och loggade in till skolans nätsida. Hittade glad i hågen den önskade tårtan och skulle till att beställa. Läste igenom instruktionerna och valmöjligheterna först och stannade upp när hon läste följande:

’please reserve three busniess days for delivery of your custom ordered cake.’ 

Say WHAT?????

De behövde och ville ha tre veckodagar på sig för att få tårtan klar, trots att kafeterian med tillhörande bageri är öppen hela helgen?!

Nästan kallsvettig messade jag Dottern och hon skrattade gott när jag förfärat påstod att jag var världens absolut sämsta mamma!

Tårtan blev i alla fall beställd och den levererades idag, osndag, två dagar EFTER hennes 19 årsdag. Enligt hennes  utsago är den utsökt god och eftersom hon inte kan äta en hel tårta själv, tänkte hon dela med kompisar.

Tur att jag har en sådan fantastisk Dotter som inser att mamman inte är mera än bara människa…! 😉

Bucky Badger, skolans maskot som är en grävling, pryder tårtan.

Bortglömt möte

Klocakn var 08.20 imorse då jag i hastigheten råkade fråga Maken om han hade något möte på jobbet på förmiddagen som han behövde åka till innan hans eftermiddagspass tog vid.

Han svarade så där lite lätt att han minsann skule få njuta av en lugn och skön förmiddag hemma och göra precis vad han ville… eller?

Hastigt och lustigt loggade han in på sitt  mejlkonoto på jobbet och gick igenom den redan digra högen med post som hade samlats under morgonens tidiga timmar. Och se där, mycket riktigt, nog fanns det minsann ett möte som hade behövde åka till.

Smått besviken och arg på sig själv för att han missat detta, hoppade han snabbt i duschen och kläderna, tog tag i arbetsväskan och åkte iväg. Klockan nio behövde han infinna sig och vid 8.45 backade han ut ur garaget! Tur att vi bor nära sjukhuset här i Förorten där han jobbar, för han hann faktiskt i tid!

Kvar på golvet stod dessa:

Våra färdigpackade träningsväskor för en tur till gymet denna förmiddag. Istället blev det så att jag åkte ensam till gymet och mitt Zumbapass och så tog jag med mig Makens väska, ifall hans möte skulle bli klart tillräckligt tidigt så att han skulle hinna träna innan det var dags att åka tillbaka till jobbet.

Jodå, mycket riktigt, mitt under en av våra nya rutiner, kom Maken inspringande till studion där vi Zumbar, gav mig en hastig puss, tog tag i sin väska och sedan styrde han kosan mot herrarnas omklädningsrum. Glad över att hustrun hade tagit initiativet till  att ta med hans väska också.

Efter avklarade gympass ( nej, Maken zumbar inte. Önskar jag skulle få med honom på ett pass, för han har ett bra taktsinne och rytmen sitter i, men han totalvägrar. Zumba är endast för damer menar han…) hann vi t o m på en snabb matbit på en närliggande restaurang, innan han åter åkte tillbaka till jobbet. Dock var han mycket nöjd över hur denna förmiddag hade tett sig sist och slutligen.

På väg in till Minneapolis

Lillasyster tog fotot på torsdagseftermiddagen då vi närmade oss centrum i Minneapolis, på väg till musikinistutet där hon tar lektioner i harpa en till två ggr i veckan, beroende på vilken vecka det råkar vara.

Tvillingstäderna, Minnepaolis och St.Paul med förorter har runt tre miljoner invånare, men själva Minneapolis är ungefär lika stort som Helsingfors, med ca.300 000 invånare.

Vi bor runt 20 km utanför storstadvismlet och det är vi mycket nöjda med. Dock när det skall köras in till Minneapolis på en torsdagseftermiddag mitt under rustningstid, känns det mycket längre. Resan in till musikinstitutet tog runt 40 minuter igår och lika länge tog det hem igen. Beroende på vilken motorväg vi tar har att göra med  trafiken förstås, men också den speciella filen som är byggd för bilar som har en eller flera passagerare, och i den filen går det ju undan en hel del eftersom de flesta som reser till och från sina arbeten, endast har en förare i bilen. Man kan också betala för att åka i denna fil och beroende på hur mycket trafik det finns så kostar det mera eller mindre.  ( Dock vill jag förtydliga att det INTE kostar att åka i denna fil om man är flera än en i bilen eftersom detta är vad denna fil först var designad och tillagd för.)

Då Maken jobbade Downtown vid sjukhuset HCMC ( Hennepin County Medical Center) och behövde åka till och från Minneapolis varje dag, betalade han för ett s.k MN Pass som lades i vindrutan och lästes av speciella kameror. Bara att betala extra via nätet sedan då  pengarna i kontot tog slut.

Eftersom han numera jobbar vid sjukhuset här i Förorten och har mycket kortare arbetsresa, betalar han inte längre  för att använda den speciella filen på motorvägen, som kallas HOV Lane ( High Occupancy  Vehicle) 

Hur som haver, vanligen är det Maken som sköter om allt detta körande till och från harplektioner, men ibland hamnar jag att ta hand om det. Det är egentligen inte ngn svår körning alls, det bara tar länge.

Däremot är harpläraren fenomenal och hon och Lillasyster kommer fantastiskt bra överens och Lillasysters harpkunskaper går framåt i rasande fart. Gissar nog att det blir en hel del körande till musikinstitutet ännu i flera år framöver. Dett musikintresse lär fortsätta och nog är det ju väldigt roligt att ha en harpist i huset. Det är det inte många familjer som kan säga att de har…!