På peniosnärsfest

I lördags, på samma dag som Maken fyllde år  faktiskt, var vi bjudna på fest. Två av Makens kolleger gick i pension i somras och nu skulle det till att festas då. Jag hade faktiskt ingen större lust att gå på denna fest, hade liksom tänkt skicka Maken på egen hand. Fast han ville ha mig med, så som den trogna läkarfru som jag ju är, följde jag då snällt med…! ( ha!)

Vi kom till ett fantastiskt vackert hem i en förort lite söder om vår. Högt i taket, stora fönster, omgivet av skog var hemmet och inredningen gick i vackra, ljusa färger. Ljusa soffor, vackert trägolv och naturligt bruna färger i det vackra och öppna köket, där det tillreddes enormt gott småplock. Den för kvällen inhyrda cateringpersonalen gick omkring och fyllde på vin och champagneglas. Eftersom vi skulle köra hem, höll jag mig till ett gott mineralvatten medan Maken tog några glas vin. Han skulle jobba följande dag så några vilda utsvävningar blev det inte för honom heller.

Den goda maten bestod av små skinksmörgåsar som personalen gick omkring och bjöd på. Små, söta gurkskivor med hackade tomater och sparris med gravad lax m.m. Flera slags ostar och kex, samt små delikatata chokladrutor och osttårtor till efterrätt.

Det belv en lyckad fest, med många kolleger samt fruar och äkta hälfter som kom. Jag som inte alls hade haft ngn lust att åka på fest, fann mig själv med att småprata med flera av Makens kolleger som jag hade träffat vid andra, liknande tillfällen. Flera av fruarna och jag hade faktiskt så trevligt att vi beslöt att ordna en till fest efter julen någongång. Det är klart att inte alla anestesiläkare kan närvara på samma gång någongång, eftersom de två sjukhusen och de tre klinkerna som de alla jobbar vid, alltid behöver ha personal!

Fast visst var det roligt att kvällen blev så lyckad ändå! Tal hölls det också till de två nyblivna persnionärerna och Maken höll ett så fint tal att han fick rungande applåder till och med. ( Jag hade  tänkte säga att han hade födelsedag, men det ville inte Maken, så jag lät bli…) Och så måste det ju skämtas en hel del på en sådan här fest också. Läkare, som dagligen håller på med blod och andra kroppsvätskor, är inte så finkänsliga som vi andra och det kom en del detaljer om blod och krossade skallar, men det vara bara att inte låta fantasin skena iväg alldeles för mycket.

Snaps bjöds det också på för den som var intresserad:

I sprutformat, förstås!

Efter en riktigt lyckad kväll var vi hemma redan vid 22 tiden, så att Maken kunde krypa i säng i normal tid för att jobba sitt söndagspass på 12 timmar som han hade på schemat följande dag.

 

Knallgrön…

… är lådan, kulorna gröna och goda. Nu är godiset hemifrån helt slut och jag tackar och bockar för den hår gången. Kusin Vitamin med familj som besökte oss under en trevlig vecka i juni hade med sig läckerheterna och barnen och jag har knaprat lite i gången på dessa Fazers grönda godingar. Finns natruligtvis inte att få här, men eftersom det högst troligast blir en resa till Jakobstad nästa sommar, få vi snällt vänta och fylla på lagret då….

Kusin Vitamin och jag under paraplyet vid simabssängen i juni.

Tillräckligt och måttligt…

… med väta fick vi idag under åskstormen som dundrade förbi och gav oss så mycekt svalare väder. Vi behövde verkligen få regn. Det har inte regnat här hos oss på ett bra tag, så blommor och träd tackade och tog emot.

Nu undrar  kanske ngn om detta regn härstammar från den jättelika,  orkanen Florens, men jag kan lugnt berätta åt er kära läsare så är det inte.  Vi bor alldleles för långt borta från östkusten att vi ens skulle få en droppe regn från det monstret.

Någon som vi däremot hållit tät kontakt med under den gånga helgen, var min Svägerska, Makens mellansyster. Hon är nämligen bosatt i staten South Carolina och dit kom stormen på lördagen. Med sådana här oväder är föstås regnmängderna och vindarna väldigt lokala, men det kanske inte riktigt förklaras på nyheterna. Där visas de värsta bilderna upp och ja, visst är översvämningarna otroliga och förfäranade, men tack och lov fick min Svägerska ingetdera! Hon hade dessutom tillgång till el hela helgen också. Det regnade, jovisst, men där hon bor är det mera höglänt, så marken tackade, tog emot och svalde.

Idag måndag skulle hon återvända till jobbet efter att hon hade varit hemma sedan i mitten på förra veckan.  Hon trodde att vägarna var torra och öppna för trafik igen….

Jag har gnällt och klagat över hettan den här senaste helgen, men om jag måste välja, så tar jag nog  hellre de stekheta  temperaturerna istället för en jättelik orkan! Alla gånger!

Installerad!

Onsdagen bjöd på sol pch torra vägar när vi körde Dottern vidare till högskolan. Inflyttningen gick smärtfritt. Välorganiserad med en massa hjälpande händer i form av dirigerande av trafik och äldre studerande som fanns till hands att hjälpa med själva flyttandet av saker och kläder för nykomlingarna. Helt fantastiskt!

Elevhemmet är äldre och rummen är små. Dottern delar rum med sin nya rumskompis som vi åkte och träffade för några veckor sedan. De har varsin säng, skrivbord, byrå och ett klädskåp, det är allt. Rummet är indelat på hälften, varsin sida per flicka. Ett litet kylskåp finns också, men maten köps och serveras i de olika kafeteriorna runt högskolan. Ibland kan det vara gott att ha ngt litet i kylskåpet förstås.

Endast en och en halv timme tog hela flytten, med så många hjälpsamma händer och sedan var det dags för den där avskedskramen….

Jodå, där i mitten står  den korta mamman, men så är det bara. Gifter man sig med ngn som är så lång som Maken, ja, då får man ju helt enkelt räkna med att barnen växer ifrån en!

Efter kramandet var det då dags att lämna Dottern till det begynnande vuxenlivet. Planen är att vi inte träffas förrän i november till Tacksägelsehögtiden. Det skall nog gå bra. Dottern är mer än redo för detta och det skall bli spännande att träffas igen i slutet av hösten. Tack och lov finns det mobiler och daglig kontakt har  vi haft via SMS. Det är roligt att ta del av hur mycket hon har hunnit med redan, på endast två dagar på sitt nya ställe. Inkommande onsdag börjar terminen och föreläsningarna…

Flyttklar!

Flyttlasset är packat i bilen och imorgon bär det av till… högskolan! Dottern är mer än redo. Har bytt rum med Lillasyster, hade en träff med en god kompis idag ( som är ett år yngre och som har ett år kvar på gymnsiet) och har packat sgs klart.

Det är spännande tider vi lever i denn familj just nu. Det blir säkert ett litet blogguppehåll nu i några dagar medan vi befinner oss på resande fot och flyttar  en viss Dotter. Skrivplattan följer visserligen med på resan, men vem vet hur mycket bloggande jag kommer att hinna med.

Förr eller senare kommer det en uppdatering om familjens senaste äventyr. Vi  hörs och skrivs kära läsare!

Då och nu

Till vänster på fotografiet, lilla Dottern, just över ett och ett halvt år gammal och en ung mamma, 28 år. Vi var bosatta i staden Rochester i delstaten New York, alltså INTE storstaden New York City, som många tror  är samma sak. Maken började sin karriär som underläkare i denna stat, men vi trivdes inte och flyttade, efter bara ett år, tillbaka till Tvillingstäderna, där han fick fortsätta som underläkare utan att missa studiepoäng.

Till höger på fotot en Dotter som nu är 18 år och om några veckor flyger sin kos till högskolan och mot vuxenlivet.

Blandade känslor, men visst är hon redo och visst skall det bli kul att ta del av detta nya äventyr som nu snart skall påbörjas.

Dock frågar både vi oss som föräldrar: vart i all världens  tid tog tiden vägen. Hon var ju liten IGÅR?!

Det börjar likna flytt

Dottern ägnade hela denna torsdag åt att städa, plocka upp, organisera och kasta bort saker i sitt rum. Anledningen är hennes förestående flytt. Om endast tre veckor bär det av till högskolan och hon är redo! Hon ser fram emot att få rå om sig själv och komma ut på egen hand och även om modershjärtat värker en smula, kommer detta att bli mycket bra. Hon är 18, redo och självständig. Hon har ett bra självförtroende, vet vad hon vill och vet var hon står. Hon har träffast sin nya rumskompis och de kommer alldeles ypperligt överens.

Högskolan ligger vackert belägen  vid en sjö i grannstatens Wisconsins huvudstad, Madison och Dottern har troligtvis bestämt sig för vad hon skall studera. Detta kan ju ändra ännu, men hon har ju tid att ändra sig. Studierna är beräknade att ta fyra år, och det är mor och far som står för de skyhöga skolavgifterna, så helt självständig är hon nog inte ännu…

Madison ligger 5 h sydost om Tvillingstäderna, så hem komemr hon inte så där hastigt och lustigt bara. Dock går det bussar mellan städerna, enkom för de studerande faktiskt, så jag gissar att hon kommer hem kring Tacksägelsehögtiden i slutet på november och sedan till jullovet förstås.

Vilket äventyr detta skal bli och hur enormt annorlunda kommer det inte att bli här hemma med endast två barn istället för tre… Både på gott och ont.

Ni lär höra mera om detta de kommande veckorna och måndaerna kära läsare…