Livet tog över de senaste dagarna därav tystnaden på denna blogg. Mycket har hänt sedan jag senaste satt här fast det har bara gått några dagar, men vi tar det i förkortad version  och i kronologisk ordning…

Första skörden: jag tog upp de tre första potatisplantornaför att se om ngt hade hänt där nere i jorden. Blomningen är överstånden och detta fanns därunder. Gav faktiskt bort den första lilla skörden åt Svärmor och Svärfar och de blev så hjärtansglada så jag blev nästan lite rörd… över nypotatis!

Hipp. Hipp hurra!: Nu är jag ett år äldre och firad igen. Till 45 årsdagen fick jag mina första progeressiva  linser i glasögonbågarna. Ni som läser min blogg vet detta och vet hur fantastiskt nöjd jag är över att kunna läsa utan att behöva kisa! Jag fick också denna oerhört vackra blombukett,  favoritdrycken från favokafeet och denna:

Smarrig, eller hur? Grymt söt, men otroligt god om man tog små bitar. En, av döttrarna egenhändigt tillknåpad chokladtårta med Baileys i! Oj, nästan för god! Jag älskar denna likör, men kan inte avnjuta mycket av den åt gången. Då hamnar mamman i huset under köksbordet!

Road trip: Dottern och jag satte oss i bilen på onsdagsmorgonen och styrde kosan österut till grannstaten Wisconsin. Vi åkte 325 km rakt österut och det tog oss, som väntat lite över tre timmar. Dottern hade bestämt träff med sin nya rumskamrat till hösten och flickorna hade bestämt sig för att träffas halvvägs mellan sina respektive hem. Nu blev det en aningen längre för våran del från Tvillingstäderna, men det gick bra det med. Hennes mamma kom också med som körsällskap och hon visade sig vara precis lika trevlig som sin dotter. Vi hade en trevlig stund på en lokal restaurang där vi åt gott och pratade. Sedan bar det iväg i samlad tropp till affären som sålde allt man kan möjligen tänkas behöva i sitt hem. Från köksredskap, köksmaskiner, lakan, handdukar,  you name it. Flickorna planerade nämligen sitt rum som de kommer att ha tillsammans i studentbostaden när de flyttar in i slutet av denna månad. Det underbaraste är ju naturligtvis att de kommer oerhört bra överens redan, har samma smak och stil och pratade och skrattade redan igår som om de skulle ha känt varandra i ett helt liv. Detta bådar ju gott och de båda mammmorna var mer än nöjda åt den fantastiska slumpen som har sammanfört dessa flickor!

Efter  de tre timmarna med rumskamraten och henens mamma, bar det så hemåt igen. Vi styrde  bilen västerut igen och 325 km kördes hem till förorten. Halvvägs hemma tog vi en paus för att sträcka på oss, använda toaletten och äta lite. Här skålade vi i äpplen!

Hem kom vi igen vid 19.30 tiden efter att ha kört över 600 km på en dag! Pust och stön, det var verkligen inte en resa som jag vill göra dagligen, men visst var det roligt för flickorna att få träffa varandra!

Dagens mest skrämmande skråmor: Sonen ringde mig vid 07.40 från lågstadieskolan därifrån han tar bussen till sitt dagsläger. Han lät lugn och saklig, men berättade att han hade varit i en trafikolycka tio minuter tidigare! En kvinna hade inte sett honom när han korsade vägen och  hade kört på honom då han cyklade över vägen! Han hade inga brutna ben, cykeln var krokig, bromsarna fungerade inte, men det gick faktiskt att cykla på den, så istället för att komma hem, cyklade han vidare till skolan. Sonen var helt säker på att han ville fortsätta med bussen till dagens läger, men det tyckte varken jag eller Maken lät  så klokt.

Maken hoppade genast i bilen och åkte för att hämta hem pojken och cykeln. Då Sonen såg sin pappa tio minuter senare brast alla fördämningar och han började förstås, storgråta. Det var bara att komma hem och ta det lugnt denna dag. Plåstra och pyssla om honom lite extra.

Kvinnan som hade kört på honom, hade genast stannat bilen och kände sig alldeles förfärad över att hon inte alls sett honom. Gav sin mobilnummer åt Sonen och ville få tag i Maken eller mig så snabbt som möjligt. Olyckor händer, hon menade ju verligen inte att köra på Sonen och hon lämnade ett långt meddelande på min mobil, medan jag pratade med huvudledaren på lägret efter att Sonen kommit hem och vi hade plåstrat om honom.

Imorgon åker han tillbaka till sitt läger och det skall säkert gå bra. Det hela kunde ha gått så mycket värre och i och med att han hade cykelhjälmen på sig, kom han undan med huvudvärk, skråmor i ansiktet och ett skrubbat knä!

Och förresten, nämnde jag att den här mamman kör honom till bussen imorgon?!