Ett människoöde…

Jag försöker hjälpa så gott jag kan. Det är inte mycket mera jag kan göra än att lyssna, men jag hoppas och tror att det hjälper lite.

Jag tar det från början:

Min kompis och jag träffades redarn på college endast några veckor efter att jag hade flyttat hit. Vi jobbade på samma dagis faktiskt och kom bra överens direkt. Hon var ung mamma, hade redan en två årig flicka vid 19 års ålder och hade hädneran fulla. Jobbade, gick i skola och var singelmamma. Hade just flyttat hemifrån för att lite mera kunna etablera sig och lära sig klara sig på egen hand med sin Dotter. Tuff helt enkelt. Hade inga planer på att bli mamma vid 17 års ålder, men ibland går det inte som man tänkt sig. Pojkvännen ville inte veta av barnet och drog sin kos. Kompisens föräldrar var inte heller stöttande, och rätt sårade över att deras Dotter inte väntat med att skaffa barn. Som sagt, livet blir inte alltid som man väntat sig.

Detta är redan länge sedan. Denna Dotter har nu redan hunnit bli 25 och födde själv, för ganska exakt en vecka sedan, en liten son. Eller egentligen en riktigt stor sådan, eftersom han var välskapt och över 4 kg!

Komplikationer tillträdde, Dottern är av naturen liten till växten och hade svårt att krysta ut en sådan klimp till son. Alltså, blev det kejsarsnitt lite hastigt och lustigt, men till slut gick allt bra ändå.

Medan förarbetet pågick förra måndagskvällen, åkte jag till det närliggande sjukhuset  ( samma sjukhus där Maken jobbar, men han råkade ha ledigt den kvällen och var hemma med oss.) för att hålla min kompis sällskap en stund. Det var redan sena kvällen innan jag kom mig dit eftersom vi hade eget program först. Dock var kompisen mycket glad över besöket, ävenom det blev rätt kort.

Vi höll kontakten under natten och vid 06.30 tiden följande morgon föddes den Lilla/stora Sonen och var välmående och frisk. Min kompis kunde andas ut så här långt.

På grund av att det togs kejsarsnitt, hölls Dotter och Son längre på sjukhuset än de vanliga 48 timmarna och i fredags släpptes de hem till källarvåningen där de bor med Pojkvän och Pojkvännens mormor.

Det är här det blir knepigt nämligen och min kompis är mycket bekymrad och jag försöker stötta så mycket jag kan.

Pojkvännen är ung, har just fyllt 18 och är ännu gymnasieelev.( gymnsiet i USA är obligatoriskt.)  Blir inte klar ännu, är efter med grunskolan eftersom han har haft en mycket tung och svår upväxt. Han går i en alternativ skola för att också kunna arbeta så mycket vid sidan om som möjligt, vilket är speciellt viktigt nu eftersom han har blivit pappa. Han bor med sin mormor eftersom hans mamma sitter i fängelse pga av användande och langande av olika droger, men främst amfetamin. Hennes Son har själv varit missburkare, trots sina unga år och blev ganska nyligen klar med behandling och är just nu drogfri. Någon pappa finns inte i bilden, vem vet vilka  slags öden mamman har varit med om med detta slags liv. Hon kanske inte ens vet vem som är pappan till hennes båda söner….

Och nu har denna unga pojke, med redan en så stor börda för sitt unga liv, gått och blivit pappa. Kom ihåg att här finns inget som barnbidrag, betald föräldrarledighet etc. I detta landet skall man helst  klara sig själv. Socialhjälp finns att få, men det skall vara mycket illa ställt innan den delas ut.

Min kompis är bekymrad och det förstår jag. Hon vill ju att bebisen skall få växa upp med mycket kärlek och stabila förhållanden, men medan bebisens pappa är ung och försöker komma framåt i livet på bästa sätt, har bebisens mamma rätt nyligen ( före graviditeten)  fått diagnosen ‘bipolar disorder’  och vägrar att ta medicin. Klarar inte av hålla ett jobb och skall nu försörja ett barn…

Ingen lätt situation, eller hur? Jag försöker som sagt att lyssna och låta min kompis prata, som i sin tur försöker att inte lägga sig i alldeles för mycket, men helt klart oroar sig för den nya, lilla familjen. Hur skall detta gå?, helt enkelt.

Denn dagen, ett människoöde….

Vatten, vatten bara vanligt vatten…. eller?

Förra lördagen, alltså för endast sex dagar sedan lade jag bilden ovan  på min blogg. Under snödrivorna finns utemöblerna som vi använder under sommarhalvåret och jag bloggade om hur jag försökte skotta fram dem för att hjälpa våren på traven.

Denna  fredagskväll ser det ut så här på precis samma veranda…

Snön vräkte ner förra helgen och och ända eda dess har det regnat, regnat och regnat. Dimman har stundtals varit tät  under dagen till och med pga all fukt i luften och låga, regntunga moln har bjudit på ett dystert utseende utomhus.

Allts detta smältande, med marken ännu frusen har lett till mindre roliga saker som översvämningar. Folk har vatten i sina källare. Vägar är översvämmade  och stängda på flera håll runtom i hela staten och på vissa ställen har kanoter  blivit använda för att ta sig från ett ställe till ett annat.

Det är svårt att se, men den här bilden tog jag för en liten stund sedan av kärret som ligger på andra sidan vägen mitt emot vårt hem. Det är nästan fyllt till brädden, men går tack och lov inte upp till bakgårdarna ännu.

Denna fredag blev vi bjudna på kalla temperaturer och strålande sol, så smältandet har lite lugnat ner sig, men inte helt stått stilla, eftersom solen nu är så pass högt på himlen att den smälter snön, trots  svala temperaturer ute. Dock har det hela gått långsammare idag.

Vädret är sannerligen extremt, några små förändringar verkar inte finnas längre och fortfarande går folk och påstår att den globala uppvärmingen inte existerar. Var befinner de sig egentligen? Med huvudet i sanden?!

Att hjälpa våren på traven

Innan nästa snöstorm slår till beslöt jag mig för att gå ut och försöka hitta utemöblerna under snöhögarna på verandan på baksidan av vårt hem. Sakta men säkert fick jag bort drivorna och hittade så småningom våra möbler. Tänkte kanske att det skulle vara bra för dessa möbler att lite få andas innan nästa tjocka lager med snö täcker dem igen.

Det är varmt ute, några plusgrader faktiskt, så helgens utlovade snöstorm har nu börjat som regn och skall så småningom övergå i snö. Lär skall bli en tung snö som faller den här gången. Men är våren på väg så är den och om några veckor får nog Herr Vinter ge med sig!

Klappat och klart… och inskickat! Gulp!

I måndags vid 21.30  tiden tryckte Maken på ‘send’ och iväg till US department of Immigration and Naturalization åkte hela min ansökan om medborgarskap. Komplett. Med alla bevis som skulle bifogas: äktenskaplicens, skattebevis, födelsebvis på barnen, bevis på att vi köpt hem och stuga tillsammans osv! All de resor som vi gjort utanför landet de senaste tre åren skulle också dokomunteras och de var nedplitade och bifogade de med. Sedan skulle hela kalaset betalas också och det var ingen liten summa. Just över 650 Euro lades  på krditkortet och därav gulpet i rubriken.

Men, men…. nu är det gjort och nu väntar vi…. Någon riktig tidslinje för hur länge detta kommer att ta fick vi inte. Jag gissar några månader innan jag får tillkallelse till intervjun, så jag hinner plugga samhällsvetenskap innan dess. Jag sade åt Maken att jag ville ha honom med då det gäller, så förhoppningsvis fungerar datumet som vi får för intervjun sedan….

Något som vi kollade innan vi skickade in ansökan var att jag får resa utomlands fast min ansökan om medborgarskap är inskickad och det får jag! Alltså, var det bara att göra klart ansökningen, inte titta bakåt och skicka in den.

Nu är det klart och nu väntar vi…

Vintersolen lyser in under en lördagseftermiddag i januari för några veckor sedan….

  Känslomässigt dilemma

Igår kväll satt jag och brottades med formulär på nätet. Formulär som behöver fyllas i för att anhålla om amerikanskt medborgarskap. Jag har, efter halva mitt liv här på andra sidan Potten, tagit det stora beslutet att äntligen bli amerikansk medborgare och det är inte lite pappersarbete som skall skickas in och sedan skall den nätta summan på 740 USD betalas också!

Jag måste säga att jag trodde att pappersexercisen skulle bli mera omfattande än vad den är, men det var egentligen ganska raka rör. Idag efter jobbet åker Maken iväg till ett kontor för att skaffa bevis på äktenskapet som vi måste skicka in, tillsammans med mina bevis på lagligt uppehållstillstånd som jag haft sedan vi gifte oss på 1995. Sedan skall skattebevis bifogas också och bevis på att vi har våra tre barn. Inte heller så jobbigt, eftersom vi har deras födelsebevis här hemma.

Varför ansöka om medborgarskap nu?, kanske ni undrar. Jo, det är ganska enkelt egentligen. Presidentvalet ligger runt hörnet igen och Trumpen måste helt enkelt bort. Eftersom jag endast har lagligt uppehållstillstånd får jag inte rösta och nu känns detta så väldigt viktigt att det är dags att åtgärda saken.

Man tycker ju att det skulle vara ganska enkelt att byta medborgarskap, Eller byta och byta, mitt finska medborgarskap tänkte jag också behålla, det är bara det att USA godkänner inte medborgarskap i mera än ett land. Så även om jag har mitt finska pass, efter att jag får mitt amerikanska, så är detta det enda som gäller här då.

Det är svårt att beskriva känslorna som jag tampas med. Fast detta har mera att göra med det praktiska och endast papper, så känns det jobbigt känslomässigt. Jag trivs i Minnesota, jag bor och jag verkar här och min familj finns här. Det låter kliché aktigt, men mitt hjärta finns på två ställen: i Jakobstad och här i förorten. Det finns mycket bra med USA. Trevligt folk, glada, öppna och ja, stereotypiska bullriga amerikaner, men alla länder har ju stereotyper. Annars skulle de inte finnas. Alla länder har politik och just nu är många av USAs politiska toppledare under all kritik. Vi är många som måste rösta för att få bort Trumpen och ändå kanske vi inte lyckas.

Alltså är jag helt kluven i detta ärende, men kommer nog att gå igenom med pappersarbete och ta mig till intervjun där jag måste bevisa att jag visst klarar av språket och sedan skall jag bli förhörd på lite samhällskunskap också. Detta borde inte vara så svårt, men visst tänker jag plugga lite också.

Dessa tankar rör sig i mitt huvud denna kalla, men lediga måndagsmorgon. Nu skall jag packa träningsväskan och åka iväg på mitt första Zumbapass på en månad! Det lär skall pigga upp humöret! Vi hörs!

2 x 4 h

Dottern var arg som ett bi då hon messsde tidigt igår morse från bussen på väg till sin första föreläsning vid universitetet. Hon hann med bussen, men hade vaknat nio minuter före hon måste gå iväg till busshållplatsen efter en rejäl försovning.

Hon gissade att anledningen till denna försovning nog berodde på en viss väckarklocka som hörde till rumskompisen. Denna väckarklocka hade nämligen varit inställd på att börja ringa kl.03.00! Den ringde och ringde och dess ägare vaknade inte av eländet och till sist måste Dottern klättra ner från sin högsäng för att stänga av oljudet. Sedan klättra upp igen och försöka somna om efter att nu förstås vara klarvaken.

Men den påföljden att hon själv stängde av sin väckarklocka när den började ringa runt halv sjutiden, dock en mera human tid på dygnet att stiga upp.

Dottern hann till sin föreläsning och jag bad henne diskutera saken med rumskompisen, vilket hon sedan gjorde senare på kvällen.

Jodå, rumskompisen visste mycket väl att hon hade ställt väckarklockan på ringning vid tre tiden på morgonen, men hade inte hört den pga att hon sover med öronproppar…. Däremot hade hon hört att man egentligen skall dela upp sitt natt i två fyra timmars skiften och det var det hon hade tänkt göra den natten. Alltså först sova i fyra timmar, sedan vaka en stund för att låta kroppen vakna och sedan bli trött igen och sedan sova i fyra timmar till!

Jag skrattade så jag trodde jag skulle kikna! Alltså, tonåringar! Jag frågade Dottern var rumskompisen hade lärt sig detta och hon svarade att hon inte visste, men att hon föreslog åt rumskompisen att det kanske vore bäst att experimentera med detta skiftessovande nästa år när de inte längre delar ett rum….

Tack och lov höll hon med och förhoppningsvis har rumskompisarna återställt friden i sitt lilla krypin….

Dottern och rumskompisen förra sommaren då de träffades för första gången.

Debatt på Facebook

Jag brukar verkligen inte vara den som ger mig i kast med olika debatter på Facebook eller någon annanstans på nätet med för den delen, men imorse blev det så. Vet inte riktigt vad jag skall  skylla på. Den hejdundrande förkylningen som jag ådragit mig eller impulsivitet då jag satt och vilade i sängen  och slöade på mobilen medan jag väntade på att näsan skulle öppnas till följd av förkylningsmedicinen som jag tagit? Ja, vem vet!

En väninna som jag inte egentligen har kontakt med längre än på Facebook hade nämligen lagt ut en länk till en artikel om ett vaccin och dess association med dödsfall. Någon annan hade sedan  i kommentarsfältet länkat till en annan artikel om samma vaccin och denna artikel påpekade i sin tur att detta handlade om falska påståenden och att vaccinet verkligen inte var dödligt.

Här går debatten het om vaccinering av barn. Har förstått att detta varit på tapeten hemma  också.

Eftersom jag är gift med en läkare och vi har tre barn tillsammans, gissar jag att ni vet var jag står: barn skall vaccineras.

Tror jag på att vissa vaccin orsakar autism? Absolut inte och detta har bevisats flera ggr om vid det här laget, men ändå finns det de som tror på detta. Kan olika vaccin ge biverkningar? Absolut! Det är därför du som patient ombeds vänta i väntrummet efter avslutade vaccineraing i 15 minuter för att ha läkare och medicinsk  personal till hands, utifall att en reaktion skulle äga rum.

Kvinnan som hade länkat till artikeln fick kommentarer både för och emot vaccinering. Jag läste igenom artikeln som hon länkat till och visst kunde den vara trovärdig, men eftersom dödsfallet det handlade om inte helt kunde påpeka att det var vaccinet som var boven i dramat,  och anledningen till den unga kvinnans bortgång, så bevisade inte denna artikel ngt.

För att lära mig mera om vaccinet som ges mot HPV viruset gick jag till den amerikanska hemsidan cdc.gov. Jag fick raka svar på mina frågor och gick sedan tillbaka till Facebook sidan och länkade i kommentarerna till informationen som jag fått.

Den stackars väninnan som lagt upp den ursprungliga artikeln ombads ta ner den helt och hållet efter att jag och flera andra sgs bevisat att artikeln var fallsk.  För en stund sedan kollade jag om flera kommentarer skulle ha regnat in, men nu har hon tydligen tagit ner allting som hon hade fått rådet om att göra.

Dock måste jag säga att alla de som hade debatterat gjorde det på ett mycket artigt sätt och ingen nedsatte ngn annan eller sade fula saker.

Vad lärde jag mig av detta då? Jo, att gå till de rätta källorna på nätet och länka till dem istället för att fortsätta sprida falsk information. Vaccin har ofta biverkningar, helt klart, men de för också mycket nytta med sig. De är mediciner. Säg de mediciner som inte för med sig biverkningar…?

I delstaten Minnesota måste ditt barn vaccineras mot de vanligaste barnsjukdomarna innan de får börja skolan. Om du av olika skäl  väljer att INTE vaccinera, måste du kunna uppvisa läkarintyg på att du valt att inte vaccinera och varför och att du också förstår, som välinformerad förälder, de risker du utsätter ditt barn för.

Alla vi som gick igenom de vanligaste barnsjukdomarna som barn, mässlingen, röda hund, vattkoppor, röda hund osv. Kan kanske tycka att det är onödigt med alla dessa vaccin. Då säger jag så här: i de FLESTA  fall tillfrisknar barnet, men inte alltid. Ibland kan olika men uppstå efter en barnsjukdom. I extrema fall har barn dött i en helt vanlig barnsjukdom.

Nu blev ju inte debatten speciellt het eller långvarig  och hölls väldigt civil, men  lite synd tycker jag nog om väninnnan ändå som mer eller mindre tvingades ta bort sin länk…