Höstmys efter (nästan) en jorden runtresa denna lördag i september

Jag tände  levande ljus för en stund sedan. Åter blir det höstsäsong med levande ljus och det är ju verkligen så mysigt. Kanske inte så grönt, men jag försöker vara grönare inom andra områden.

Denna lördag har bjudit på gråmulet väder. Lite duggregn här och där och inte mera än aderton grader då det blev som varmast mitt på dagen. Långa ärmar känns ovant, men kombinerat med trekvartsbyxor, känns klädseln  inte SÅ höstaktig ändå.

Det har varit en rätt bra lördag.Jag tog  just det färdigtgräddade bananbrödet ur ugnen och nu sitter jag och njuter framför mina  tända levande ljus. I förmiddags åkte jag till mitt andra Zumbapass sedan sommaruppehållet och oj…  vilka trötta ben jag fick! Mjölksyran slog till direkt, redan i uppvärmningen. Det var bara att kämpa sig igenom och fortsätta till nästa låt. Eftersom alla rutiner, utom sju stycken, var nya ( för mig) glömde jag snart bort mjölksyran och koncentrerade mig på rörelserna istället.

Det gick ngt bättre än i tisdags, men inte alls lika bra som i början på sommaren i juni, då jag ännu lydigt åkte till mina Zumbapass tre ggr i veckan. Nu har det varit sommar och jag har slarvat alldeles otroligt med motionen ( och dieten, som jag också försöker åtgärda.) och det märks på alla sätt och vis. Bara att ta ny tag!

Eftermiddagen gick mestadels i körandets tecken. Sonen, som är väldigt teknikintresserad och teknikkunnig hade lovat vara kameraman för en fotbollsmatch ( europeisk) vid en av gymnasierna som är hårda konkurrenter till hans skola. Han behövde få skjuts dit efter Zumban.

Matchen skulle börja vid 15 tiden, men Sonen ville vara på plats en kvart före avspark för att göra sig redo och få kameran på rätt plats. Sagt och gjort. Eftersom rivalskolan ligger 24 km bort från han skola, åkte vi iväg i god tid och, som beräknat kom fram i god tid.

Eftersom han hade lycktats  fixa skjuts hem med en bekant som har körkort, svängde Lillasyster och jag österut igen och fortsatte mot musikaffären. Hon behövde nämligen ett musikhäfte för orkestern i skolan. Hon skall nämligen lära sig spela altfiol i skolans orkester nu när hon är i mellanskolan och vi behöver inhandla boken åt henne.  ( i vårt skoldistrikt finns inget som liknar musikundervisningen som vi hade på 80 talet i mina skolor. Istället väljer eleverna i mellanskolan om de vill lära sig spela ett instrument och delta i stråkorkestern eller blåsorkestern. Om man inte vill lära sig spela ett instrument, kan man välja körsång istället.)

Till musikaffären kom vi, men boken som Lillasyster behövde fanns inte på lager, utan måste beställas. Vi skulle till att fortsätta hemåt, när ett panik SMS kom från Sonen. Han saknade det minneskort som han behövde till kameran för att kunna filma matchen! Minneskortet var hemma och kunde jag vara så otroligt snäll och hämta det?

Eftersom vi befann oss en bra bit från hemmet, skulle matchen nog ha varit slut innan jag kom tillbaka med minneskortet. Han råkade ha ett med mindre utrymme i kameran som han kunde använda, så han måste klara sig med det.

Väl hemkomna igen sökte jag igenom Sonens skolväska och jodå, minneskortet var precis i den fickan i skolväskan där han skrev att det skulle finnas.

Snabbt tog jag fotot  ovan och skickade åt Sonen, som konstaterade att det visserligen var rätt minneskort, men innan jag kom tillbaka med det skulle matchen vara över. Jodå, det hade jag redan  som sagt konstaterat, men vad jag inte visste var att Sonen hade fått ytterligare två kompisar att hjälpa honom med filmningen och en av dem hade ett extra minneskort!

Slutet gott, allting gott och tack och lov behövde inte mamman köra tillbaka!

Nu är det kväller och hela huset doftar gott av ovannämnda bananbröd. Jag försöker bestämma mig om jag borde lägga igång ngn annan slags bakning eftersom det är så svalt och skönt ute ikväll….

 

 

Spring sing

Vårkonsert för Lillasyster och henens skolkör ikväll! Duktiga var de runt 60 eleverna i åldrarna 10-11 år i åk.4-5. Det var Lillasysters sista framträdande med kören eftersom hon fortsätter till mellanskolan och åk.6 i höst.

Hennes kördirigent/musiklärare Ms.B är fantastisk! Snäll,trevlig, uppmuntrande och betonar det viktiga i att vara med och våga, inte hur bra eller dålig ngn råkar vara på än det ena, än det andra. Till alla oss föräldrar betonade hon ( igen! Via mikrofon den här gången, inte via mejlen.) hur enormt viktigt det är för barn ( och vuxna med för den delen) att ha musik i sina liv. Antingen lyssna till musik eller musicera själv på ett eller annat sätt. Inte alla kan vara professionella förstås, men alla kan lära sig att njuta av alla möjliga slags former av musik och detta är enormt utvecklande för hjärnan.

Inga nyheter förstås, men visst är detta roligt att höra av en utbildad musikpedagog som studerat ämnet och vet vad hon pratar om.

Föräldrarna hade samlat ihop pengar till en tackgåva åt henne. Det blev en vacker blombukett och ett gåvokort på USD 350!! Eftersom kören bestod av 60 elever totalt, blev det en nätt, liten summa i gåva också!

Lillasyster tycker mycket om Ms.B och kommer att sakna denna unga, energiska och proffsiga lärare nästa år. Här poserade de tillsammans efter konserten och visst blev fotot fint?

Efter en välsjungen konsert, med till och med ett kort solo, behöver man definitivt få sin favoritmat. Eller vad sägs om ostpizza på pizzarestaurangen som är Llillasysters absoluta favorit!

Trots det piskande regnet och de kalla temperaturerna blev det en verkligt lyckad kväll!

Failure

Ikväll gick vi på teater. Sonens gymnasium gav vårens föreställning och pjäsen hette alltså Failure. Återigen en helt fantastisk produktion av ungdomarna. Nästan professionell, fast det är gymnasieeleveer som står för allt.

Sonen är ingen skådepselare, utan har jobbat i många veckor tillsammans med andra elever och regissören att planera och bygga kulisserna, som ni kan se ovan. Nu under förra helgen och denna helgs föreställningar agerar han ljustekniker och befinner sig högt upp i luften, strax under taket för att rikta strålkastarna åt rätt håll vid rätt tidpunkt.

Förra helgen gavs två föreställningar och den här ger ungdomarna sammanlagt tre stycken. En gick alltså av stapeln  denna fredagskväll och sedan finns det två kvar imorgon,

Söndagen skall ägnas till att riva ner alla kulisser igen och ta till vara de bräder som kan bevaras  för nästa föreställning som inte blir förrän på hösten under nästa skolår.

Vårens pjäs utspelar sig i staden Chicago mellan 1900 och 1930 och handlar om familjen Fail och deras, faktistkt väldigt tragiska liv och leverne. Mor och far dör i en båtolycka och de tre systrarna dör alla inom  samma år som unga vuxna och en enda karl förälskar sig i alla tre!

Det var en komplicerad historia, men ungdomarna gjorde en väldigt svårförståelig pjäs riktigt lätthanterlig och fast den låter så tragisk innehöll den många härliga, komiska ställen ändå.

Det blev en rikigt trevlig avslutning på arbetsveckan och imorgon har det lovats sol och tjugo grader varmt. Vi får se…

Ny vecka med ny Zumbamusik

Alltså ni som läser min blogg börjar säkert snart totalvägra, skrika och hojta i högan sky när jag hela tiden pratar om Zumban, men ni måste i alla fall medge att musiken som vi dansar till är glad och härlig, eller hur? Man blir glad av tonerna och vill skruva upp volymen på högsta nivå!

Då jag riktigt behöver en s.k ‘pick me up’  i bilen kopplar jag mobilen med stereon och lyssnar på min nerladdade Zumbamusik medan jag kör.

Jag har försökt Zumba medan jag kör, men jag kan lugnt påstå att den kombinationen är INTE att remkommnedera!

Hur som haver, ny musik var det ja…

För två eller tre veckor sedan lade min instruktör till denna sång till vår spel- och danslista. Rutinen som hon skapat är enkel, så det har gått fort att lära sig dansen.

Jag hade faktiskt inte hört om denna artist förut, men ni som bor i Europa har säkert hört honom och kanske sett honom på konserter också. Här i USA verkar han inte ha slagit igenom, men efter att jag läst om honom på nätet, verkar han ju vara rätt berömd lite över hela världen!

Fantastisk sång och sedan ungefär en timme tillbaka nerladdad till min mobil!

På väg in till Minneapolis

Lillasyster tog fotot på torsdagseftermiddagen då vi närmade oss centrum i Minneapolis, på väg till musikinistutet där hon tar lektioner i harpa en till två ggr i veckan, beroende på vilken vecka det råkar vara.

Tvillingstäderna, Minnepaolis och St.Paul med förorter har runt tre miljoner invånare, men själva Minneapolis är ungefär lika stort som Helsingfors, med ca.300 000 invånare.

Vi bor runt 20 km utanför storstadvismlet och det är vi mycket nöjda med. Dock när det skall köras in till Minneapolis på en torsdagseftermiddag mitt under rustningstid, känns det mycket längre. Resan in till musikinstitutet tog runt 40 minuter igår och lika länge tog det hem igen. Beroende på vilken motorväg vi tar har att göra med  trafiken förstås, men också den speciella filen som är byggd för bilar som har en eller flera passagerare, och i den filen går det ju undan en hel del eftersom de flesta som reser till och från sina arbeten, endast har en förare i bilen. Man kan också betala för att åka i denna fil och beroende på hur mycket trafik det finns så kostar det mera eller mindre.  ( Dock vill jag förtydliga att det INTE kostar att åka i denna fil om man är flera än en i bilen eftersom detta är vad denna fil först var designad och tillagd för.)

Då Maken jobbade Downtown vid sjukhuset HCMC ( Hennepin County Medical Center) och behövde åka till och från Minneapolis varje dag, betalade han för ett s.k MN Pass som lades i vindrutan och lästes av speciella kameror. Bara att betala extra via nätet sedan då  pengarna i kontot tog slut.

Eftersom han numera jobbar vid sjukhuset här i Förorten och har mycket kortare arbetsresa, betalar han inte längre  för att använda den speciella filen på motorvägen, som kallas HOV Lane ( High Occupancy  Vehicle) 

Hur som haver, vanligen är det Maken som sköter om allt detta körande till och från harplektioner, men ibland hamnar jag att ta hand om det. Det är egentligen inte ngn svår körning alls, det bara tar länge.

Däremot är harpläraren fenomenal och hon och Lillasyster kommer fantastiskt bra överens och Lillasysters harpkunskaper går framåt i rasande fart. Gissar nog att det blir en hel del körande till musikinstitutet ännu i flera år framöver. Dett musikintresse lär fortsätta och nog är det ju väldigt roligt att ha en harpist i huset. Det är det inte många familjer som kan säga att de har…!

Då åskan går…

… och blixtarna avlöser varandra tätt medan regnet öser ner, känns det minsann motigt att stiga upp en måndagsmorgon. Lillasyster ville  inte åka till skolan. Kom in i Makens och mitt sovrum vid 06.30 tiden och kröp ner på hans sida av sängen:

– Mamma, det regnar. Måste jag åka till skolan idag? Jag vill inte….

Och visst förstod jag henne, fast jag såklart inte lät henne stanna hemma. Själv har jag, som alltid måndagsledligt och mat skall köras hem från butiken igen, men innan dess skall ett Zumbapass klaras av.

Båda barnen befinner sig nu  i sina respektive skolor, Maken söver ner världen på jobbet och själv skall jag byta om till träningskläder. Zumban kommer verkligen att sätta en färgklick på denna gråa början på dagen.

Vi hörs!

His and hers grillar ute på verandan står torra under sina skynken i den hårda vinden och det nerösande renget….

Och så till sist, lite mera Zumbamusik. Bara för att sätta ltie sprätt på denna gråa dag…

Fast and furious, short and sweet

Ja, det finns många bra uttryck på engelska som kunde användas till att beskriva denna påskhelg.

En glad hemvändande Dotter hämtade jag hem på långfredagskvllen från busshållplatsen nära Ikea. Hon kom hem till ‘mamma mat ‘ och var så nöjd, så nöjd. Det är klart att det blir en aning ensidigt att alltid äta kafeteriagjord mat på studenthemmet.

Eftersom helgen var så kort, blev det påskmiddag på lördagen, istället för påsksöndagen, som brukligt är här hos oss.

Lördagen bjöd på en helt otroligt vacker dag, med hela 26 plusgrader och påskskinka som avnjöts ute på verandan med de nya fönstrena nerlagda och en härligt varm vårbris osm svepte in bland oss alla där vi satt. Alla vi fem i familjen och så Svärföräldrarna naturligtvis.

Maten serverade jag på den fina serveringsvagnen som Maken snickrat ihop för något år sedan. Enkom för större middagar på verandan under vår och sommarhalvåret.

Till skinkan blev det potatismos, ugnskokt sparris, sallad, semlor och en gelérätt som är väldigt vanlig vid högtidligare middagar och bland den äldre generationen.

Till efterrätt hade jag ämnat beställa äkta, skandinavisk prinsesstårta från ett av bagerierna här, men de vill ha några dagar på sig eftersom detta inte är ngt dagligt bakverk och jag kom ihåg detta alldeles för sent.Så istället blev det köpt osttårta från affären. Inte alls fy skam, den var riktigt god den med. Vi får bara ta det där med prinsesstårta en annan gång.

Trots att barnen numera inte längre är barn, utan ungdomar, skall det vara påskkorgar och besök av påskharen! Och gissa vad, den här mamman glömde!! Imorse då jag sömningt  steg up, såg Dotttern mig och påpekade vänligt och med glimten i ögat att det inte hade kommit ngn påskhare i år! Gissa om mamman i huset fick bråttom fastän klockan inte ens var åtta denna  påsksöndagsmorgon!

Ni som följer med denna blogg, vet att Lillasyster, som fyllde 11 i feburari är yngst men tror knappast på påskharen längre. Dock skulle hon nog ändå ha blivit väldigt besviken om inte ngn påskkorg fylld med choklad skulle ( på ngt mystiskt sätt) ha levererats!

Tack och lov för uppmärksam Dottern och tack och lov att allting redan var inhandlat och planerat. Bara att hämta korgar och godis ur gömmorna och skrida till verket. Resultatet ser ni ovan. Simsalabim, Lillasyster kunde bli väckt av Storasyster med den glädjande nyheten att påskharen visste hde gjort sitt besök i år också!

Efter den någorlunda hektiska, tidiga morgonen, städade familjen upp sig och gjorde sig fina. Det var dags att åka till kyrkan för årets påskgudstjänst.  (På bilden ovan ser ni Dottern i egenhändigt, över två helger, sydda vårklänning!) Och vilken gudstjänst det blev sedan!

Som brukligt är under större, kyrkliga högtider, var kyrkan fullsatt. Traditionen påbjuder att man går i kyrkan på de stora högtiderna, men inte annars? Har aldrig riktigt förstått mig på det där. Jag tycker att man antingen går regelbundet i kyrkan, eller så skppar man helt enkelt. Vad är det för vits att gå två ggr/år liksom?

Mycket sång och musik föermkom naturligtvis i den glädjefyllda gudstjänsten och som sagt, kyrkan var välfylld.

Väl hemkomna igen, var det dags för Dottern att återigen packa väskorna för att åka iväg söderut. Endast två veckor kvar med vanliga föreläsningar och sedan en vecka med tenter och efter det är detta första studieår på universitet över för henne och hon kommer hem över sommaren. Det skall bli härligt att ha hela familjen hemma igen- det ser både Maken och jag fram emot!