Beredda på alla möjliga väder med alla möjliga kläder

Eller åtminstone hoppas jag det. Imorgon, onsdag går flyget österut! Via Island, Stockholm och sedan hem till Österbotten. Nitton timmar kommer resan att ta från dörr till dörr. Nära är det inte, men mycket snabbare än så går det inte att komma. Vår värld kanske har krympt när det komemr till kommunikationer, men då det skall flygas tar det ännu en timme eller två.

Det mesta är packat. Kappsäckarna står ännu öppna, imorgon sätts det sista i dem innan Maken tar oss till flygfältet. Lite resfeber kanske börjar kännas av, men så länge vi inte missar några plan, borde allt klaffa. Denna rutt är den som vi normalt tar, så nu  får vi bara hoppas att väder, fåglar och piloter vet vad de gör så att vi kommer fram som vi skall!

Jag har följt med vädret…. Det är kyligt hemmavid. Vid 10 tiden i förmiddags  var det varmare här hos oss än vad det blev på hela dagen i Österbotten. Följaktligen är långbyxorna och jackorna packade, men också shortsen och t skjortorna.

Nu har vi en natt att sova hemma kvar och sedan bär det av….!

Lillasyster vår och höstjacka draperar den välfyllda kappsäcken.

När livet slår till…

Jag satt och slöade på Facebook idag en stund på eftermiddagen. Skrollade och gillade ngt här och ngt där. Själv  är jag inte mycket för Facebook. Bloggar hellre och bojkottar mest Faceboook pga av alla deras fula användande av personligt data från miljontals användare, Lägger numera sällan ut ngt, man kan ju helt enkelt inte lita på skaparna därborta i Silicon Valley!

Däremot skrollar jag ofta igenom olika statusar och idag fastnade  ögonen på ett meddelande om ett  av våra fd. Barn på jobbet. Hon är sex år och vi skötte om henne i två år och före henne, hennes  syster. Nu har det upptäckts en mycket ovanlig cancern i levern hennes och inkommande tisdag skall hon gå igenom en stor operation där en del av henens lever, som innehåller den elakartade tumören, skall tas bort. Maken, som känner hennes  två kirurger, berättade att dessa två kvinnor är mycket kunniga och kan sin sak.

Trots denna dystra diagnos, låter det som som hennes prognos är rätt god ändå. Cancern har inte spridit sig och om tumören är av den arten som onkolgerna tror att den är, behöver hon inte  ngn cytostatika behandling heller.

Nu håller vi alla tummar och tår att operationen går bra inkommnade tisdag och att de kunniga läkarna på barnsjukhuset har rätt och att denna lilla, otroligt söta flicka får bli frisk igen så fort som möjligt.

När livet slår till…

Tog vara på stunden

Denna torsdag bjöd på en massa körande hit och dit och runt en liten bit och det hela började rean vid åtta tiden på morgonen. Denna vecka har Lillasyster deltagit i en kurs som ges av Röda Korset och som lär barn och ungdomar hur och om att sitta barnvakt! Dottern tog samma kurs i samma ålder och det visade sig att kursen var fortfarande väldigt bra med en massa nyttig information om barn, deras utveckling och en hel del första hjälp kunskaper rymdes också med. Kursen hölls i en skola inte så långt härifrån, men likväl skulle Lillayster köras dit.

Efter att jag hade lämnat henne på kurs, körde jag vidare til loppis. Igår kväll bad jag barnen/ungdomarna att fylla bakluckan med alla påsar och lådor de fyllt de senaste veckorna med urvuxna kläder och leksaker som de inte längre vill behålla. Imorse körde jag allt detta  då till loppis. Loppisen som jag anlitar ligger nära mitt jobb, så det är en bra bit att köra. Intäkterna som fås in på detta loppis går sedan vidare till välgörande ändamål här omkring i Tvillingstäderna. Alltså, tycker jag det är värt körandet i alla fall.

När allt var avlämnat vid loppisen, åkte jag vidare till klippningen som jag hade på schemat. Denna man behövdes ses över och vem är bättre att göra detta än min frissa som jag anlitat de senaste tjugo åren…? Dock är det ju förstås så att hon fortfarande finns i förorten som vi bodde i då det begav sig för alla dessa år sedan och inte där vi bor nu!

Alltså, körde jag söderut en tjugo minuter till! Jag hade tänkt gå omkring i en av klädaffärerna som finns i närheten, men jag kom på en helt annan ide. Det var en oerhört varm och  vacker morgon och boken som jag läser just nu hade jag tagit med.  Snabbt slog jag om i tankarna, parkerade nära ett kafé istället, högg tag i boken och gick och köpte mig en kall kaffe ( som faktiskt inte var väldigt god. Jag försöker bli kaffedrickare då det kommer till iskaffe, men jag har hittills inte lyckats så bra…) och hittade ett trevligt bord ute i solen! Klockan var endast just över nio och min klippning hade jag inte beställt till kl.10, så jag hade bra med tid att sitta och njuta. Det var ännu inte tjugo grader varmt och luften var torr, inte tung och kvav, som är mera normalt här i juli månad.

Vilket bra beslut och vilken skön och avkolpplande stund det blev där i solen denna torsdagsmorgon!

Resten av dagen innehöll mera körande, denna gång in till Minneapolis och lektion i harpa för Lillasyster, så att ladda batterierna och bara njuta på förmiddagen visade sig vara helt rätt.

Tar du dig tid att njuta och ge dig tid denna sommar?

Bröllopsdag nr.24

Ja, den gick av stapeln utan större händelser idag, faktiskt. För 24 år sedan, i den typiska juli hettan i Mellanvästern sade Maken och jag ‘ I do’ och på den vägen är det. Då pratade han knappt ngn svenska alls, och nu pratar han sgs flytande.Tre barn har det blivit, som nu alla är  mer eller mindre halvstora. Vart i all världens tider tog all dessa år vägen? Som min kära Ami ( som avled i den aktningsvärda åldern av 95 år för en månad sedan!) sade på ren Jeppis dialekt:

Ja, klocko förstaar ti gaa ho! 

Detta blir direkt översatt till högsvenska:

– Ja, tiden/klockan förstår att gå framåt den ( aldrig stå stilla)!

Och visst stämmer detta!

Eftersom vi tillbringade senaste vecka vid stugan och i fredags upptäckte  en ny, väldigt mysig restaurang, blev det inget bröllopsdagsfirande idag. Vackert så! Inga stora blombuketter för mig och inga kort för Maken av mig och så var det bra så.

En selfie som vi nyligen tog som hastigast och lustigast och skickade till Lillasyster då hon befann sig i Arkansas.

Den där restaurangen i fredags då?

Den hette River Deck och finns belägen en bit från stugan i Wisconsin. Maken, ungdomarna och jag ville åka ut på middag den sista kvällen vid stugan för att fira veckan och skulle åka till ett helt annat ställe än River Deck till först. När vi kom till den utvalda restaurangen var det smockfullt med folk överallt och eftersom restaurangen inte tar reservationer, det var fredag kväll och middagstid var väntetiden hela FYRA timmar! Detta betyddde i sin tur att vi  skulle ha fått bord kring 21.30 tiden och vem vet hur länge det skulle ha tagit innan vi fick vår mat med sådan köer! Nej, ve och fasa! Vi fortsatte alltså färden och hittade detta nya stället och vilket ställe sedan!

Nu är det ju väldigt svårt att förmedla en stämning med fotografier, sepciellt om man bara är amatörfotograf med en mobil som jag, så ni får helt enkelt tro på mig då jag säger att mysigare ställe får man leta efter.

Vi satt ute på en terrass med höga björkar ovanför oss, som erbjöd skugga och som också hade lampor upphängda i sina grenar. Det var ännu ganska ljust då jag tog bilden ovan, så lamporna syns inte så bra.

Maten var, alldeles utsökt med Makens flundra på den övre bilden som serverades över basmati ris ( som jag släv inte är så förtjust i, men som han gillade) och min hamburgare med två olika ostar och sedan en sylt gjord på lök! Fast det var en söt sylt, passade det hela faktiskt ihop, och sedan det vilda riset som serverades kallt och kryddat med citron. Utsökt!

Sonen beställde färsk tonfisk, också serverad på en bädd med ris, men mera som en risotto än Makens basmati ris.  Lillasyster nöjde sig med ngt enkelt från barnmenyn, eftersom hon inte såg ngt som hon var så där väldigt villig att prova från vuxenmenyn.

Mycket nöjda och glada åt vi gott och skålade in bröllopsdagen några dagar tidigt och beslöt att återkomma till denna restaurang mycket snart igen!

Sista dagen

Imorgon, lördag bär det av sydvästerut mot Förorten igen. Trots en lite jobbig början på veckan med regn, åska, elavbrott och stillastående båt, blev det en mycket fin vecka.

Vädret har blivit mycket bättre. Maken listade ut vad det var för fel med båten och trädet som föll på elledningen har fortfarande inte tagits bort, men el har vi haft resten av veckan, så det är ju bra.

Mina stadsbarn trivs- riktigt. De älskar vår mysiga stuga och det nya båtlivet. Sjön är inte stor direkt, men ändå tillräckligt stor att det går att vara ute på en härlig körtur. Havet är det ju inte, men så här mitt i landet får man knappast klaga, utan vi tager vad vi haver och njuter av sjön och detta sköna stugliv.

Nästa vecka kommer arbetet emot for Maken och Lillasyster har ett läger i dagarna tre. Sonen har tappat en bit från tandställningen som behöver fixas och den tiden är beställd till nästa vecka. Dottern har galant klarat en vecka hemma utan resten av familjen, men hon börjar se fram emot att ha familjen tillbaka.

Själv har jag en del ärenden att stå i. Långresan hem till Jakobstad hägrar och om en och en halv vecka sätter Lillasyster och jag oss på planet hem.

Om sanningen skall fram ser jag aldrig fram emot den långa resan. Vi tar alltid den lättaste rutten över Potten, men det är sällan vi kommer under resans totala tid, som vanligen är 24 h. Sedan, då vi äntligen möts av leende ansikten och stora kramar på flygfältet, då blir det så mycket roligare!

Innan allt detta skall vi ännu njuta vid stugan i Wisconsin några kvällstimmar till och sova en sista natt innan vi packar ihop våra grejer.

Dock kommer inte stugan att stå tom länge. Redan nästa helg kommer Dotter med God Kompis att spendera helgen här och helgen efter det kommer Maken med Son tillbaka hit i några dagar, medan Lillasyster och mor lever loppan på hemhemmaplan.

Jag som skulle kanske blogga en mellanrapport någongång mitt i veckan har bloggat varje dag. Så kan det gå när skrivlusten inte vill ge med sig, men nu längtar jag efter ett riktigt tangentbord! Mobilen är bra och behändig, mem plottrigt värre!

Vi hörs från Förorten imorgon kära läsare!

Idag flaggar vi….

… med finländsk ‘windsock‘ ( USAs motsvarighet till vimpel) fast det är den fjärde juli och USAs 243e födelsedag! Egentligen borde ju nog USAs flagga vara upphängd eller kanske båda, men en sådan behöver ännu inhandlas till stugan!

Dagen har bjudit på omväxlande väder, men lite åkande med båten hanns med innan regnet var ett faktum och egentligen avlöste det den tjocka, kvava hettan. Revbensspjäll grillades i regnet, tack och lov fick Maken kolen tända trots strilande droppar.

Gott blev det med sallad och bruna bönor till.

Nu har mörkret sänkt sig, barnen tittar på film medan det smäller utomhus av alla fyrverkeripjäser runtom sjön. Så fort barnen ( ungdomarna) är klara med sin film, skall vi gå ut och bidraga till firandet med våra egna smällar och färger.

Happy fourth of July everyone!

Riktig vänskap

Ni vet de där vännerna man ofta får i barndomen och /eller tonåren? Ofta är man så gott som oskiljaktiga i flera år.

Sedan tar livet över, man börjar nya skolor, olika utbildningar och flyttar ifrån varandra.

Skaffar sig man/fru och barn och jobb. Livet rullar på och kontakt hålls sporadiskt men när man träffas tar man vid för man slutade senast man sågs. Vare sig det var ett år sedan eller 15!

Makens riktiga bästis råkar vara här i sin hemstat, Wisconsin just nu. Han är gift, har två söta söner och numera bosatt i staten Arizona.

Idag på eftermiddagen lånade han sina föräldrars bil och körde de 40 minuterna från sina föräldrars stuga till vår stuga.

Vi grillade gott och vännerna hade naturligtvis massor att prata om. Senast de träffades var för just över ett år sedan då vi befann oss i Arizona på svägerskans begravning.

En tur med den fixade båten blev det förstås också för de goda vännerna.

Nu har Kompisen åkt tillbaka norrut och sedan bär det av tillbaka till Arizona på fredagen. Det blev en riktigt trevlig dag och vi bara önskar att Kompis med familj bodde närmare…!