Orubblig koncentration

Eftersom morgonens lektion i harpa hölls , för ovanlighetens skull, hos läraren själv, istället för vid musikinstitutet inne i Minneapolis, var det extra spännande. Det är nämligen så, att om man, som denna fantastiska  instruktör är, professionell harpspelare, har man hela tre stycken harpor i sitt hem. Alltså, behövde vi inte ta med Lillasysters egen harpa, utan hon fick spela på  den mindre konsertharpan som ägs av hennes instruktör. Harplektionen blev ändrad, pga av att instruktören blev tillfrågad att spela under en begravning på torsdagen och på det sättet hamnade vi hemma hos henne imorse, istället för Downtown imorgon.

Det är inte lite material som Lillasyster och henens instruktör  hinner gå igenom  på en timme. Om ni följer min blogg, vet ni att Lillasyster började ta lektioner för två år sedan och älskar detta instrument. Hon gav sina första, lilla konsert i juli och nu har hon fortsatt med den andra Suzuki boken. För er som inte är insatta i musikens underbara värld , kan jag berätta att om man lär sig spela ett instrument enligt den japanska Suzuki metoden, lär man sig spela på gehör. Inga noter på papper används till en början, men eftersom Lillasyster redan läser musik, pga att hon har tagit ( normala) lektioner i piano, använder sig hennes instruktör i harpa, av den utskrivna musiken ibland när ngt behöver förklararas.

Imorse fick Lillasyster bl.a lära sig rullande ackord på harpan och hon var så nöjd, för hon har, redan sedan hon först satte sig vid en harpa och hörde dessa rullande ackord, velat lära sig hur dessa spelas. Idag fick hon börja på.

De var inte så svåra att ta sig till som hon först hade trott. Tekniken fastnade snabbt, nu är det bara att, som med allting annat, öva, öva och öva lite mer!

Som förälder är det väldigt roligt att sitta med under lektionerna och lyssna på och ta del av hur Lillasyster går framåt och hur roligt hon tycker det är att lära sig traktera detta instrument. Inte många barn och ungdomar som lär sig spela harpa precis. Lillaysster och henens instruktör kommer otroligt bra överens och Lillasyster, som normalt inte tycker om att sitta särskilt stilla, sitter som ett tänt ljus och lyssnar när hon får ngt förklarat för sig.

Det skal bli intressant att följa Lillasyster och se om detta intresse håller i sig och om hon faktiskt vill ta det till högskolestudier om åtta år. Bara att vänta och se….

Bättre lycka denna gång?

Förra hösten hade Sonen bett om att få ta lektioner i hur man  spelar (kontra)bas. Han började spela på sexan i mellanskolan i skolans stråkorkester, men hade inte tagit några privatlektioner. Endast lärt sig, som de flesta andra elever, det han kunde under orkesterlektionerna i skolan.

Maken hörde sig för och gjorde lite undersökningar och  hittade en instruktör i  hur att traktera detta stora instrument. Sonen, liksom de båda döttrarna har musiköra och tycker om musik.

Maken hittade en alldeles ypperlig instruktör  och någon vecka senare åkte Maken och Sonen iväg med det jättelika instrumentet i bilen. Lektionen gick över förväntan och alla var nöjda.

Endast två lektioner fick Sonen ha med denna instruktör, innan han ringde och berättade att ha hade sagt upp sig och inte längre kunde ge lektioner åt Sonen. Det hela verkade verkligen en smula hastigt och lustigt, men ngt mera fick vi aldrig reda på. Kanske det var lika bra det…?

Skolåret började och Sonen fortsatte på åttan i stråkorkestern och trivdes lika bra som förr, trots att han inte tog privatlektioner som han hade hoppats. Allt sportande kom emellan, simning, korgboll, friidrott, så det fanns inte mycket tid över för musik på fritiden.

Inkommande höst börjar Sonen i gymansiet. Där finns det två olika stråkorkestrar. En för alla som har spelat olika stråkinstrument sedan sexan eller längre och en annan orkester, som man faktiskt måste spela för dirigenten för att se om man har en chans att komma med eller inte. Sonen berättade att han var intresserad att komma med i den mera avancerade orkestern och vi uppmuntrade förstås honom att pröva. Vad hade han att förlora egentligen? Han fick ju hur som helst vara med i den mera allmänna stråkorkestern om han inte kom med i den andra.

Dock måste jag säga att jag var en smula skeptisk. Det är nämligen så att Sonen aldrig övar här hemma! Då vi ber honom öva, säger han helt enkelt:

– Jag behöver inte öva, jag kan allting!

Sonen övade i dagarna två ihärdigt efter skolan och till slut kände han sig redo. Sonen spelade de stycken som Dirigenten från gymnasiet hade bett att få höra och Maken filmade det med Sonens mobil. Sedan skickade Sonen in filmsnutten till Dirigenten och så började väntandet…

Någon vecka senare kom beskedet via e posten och visst hade Sonen kommit in till den mera avancerade orkestern!

NU gällde det att hitta en ny instruktör och för Sonen att ta lektioner över sommaren.

Idag, onsdag, åkte jag och Sonen till hans andra lektion. Förra veckan var det Maken som tog hand om den första lektionen. En trevlig herreman i 60 årsåldern tog emot oss. Lite professorlig och spelar själv i stråkorkester och förstås bas han med. Sonen fick läxor redan första veckan, men klagade inte. Han har faktiskt övat hemma varje kväll den senaste veckan utan att ens diskutera saken. Månne det lyckas den här gången, så att Sonen, som redan gillar sin nya lärare, får fortsätta ta privatlektioner och trivas i sin nya stråkorkester i skolan i höst. Vi får se….

 

 

 

Intimt och trevligt

Vi blev inte ens tjugo personer som lyssnade på Lillasyster idag på eftermiddagen, men kanske det var bra det ändå som första solokonsert. Jag hade bjudit ett femtiotal  personer, men somrarna är inte ngn tid då folk sitter hemma precis. Alla möjliga resor görs förstås och om det inte reses, så är det annat som upptar familjers tid på sommarhelgerna.

Trots den lilla publiken, eller kanske till och med pga den lilla publiken, gjorde Lillasyster mycet bra ifrån sig under sin allra första harpkonsert. Eller åtminstone hennes först SOLOkonsert. Hon spelade välövat igenom hela boken utantill, vilket är hur Suzuki metoden utövas. Suzukielever, inom alla möjliga instrument, lär sig traktera sina  instrument på gehör först och sedan lär de sig spela efter skriven musik. Nu kan ju Lillasyster redan läsa musik, eftersom hennes första instrument var piano och henens lärare i detta instrument, undervisade enligt den mera traditionella metoden.

Det enda som gick lite fel idag under konserten, var att Lillasyster helt glömde bort att spela en sång! Och hon glömde den så rejält, att hennes lärare sedan frågade henne efteråt varför hon inte spelade de och Lillasyster visste inte ens om att hon hade helt glömt bort den!  Det var ganska lustigt och Lillasyster såg bara häpen ut!

Nu har hon denna första solokonsert  bakom sig och får gå vidare med sina studier i harpmusikens underbara värld! Bok/häfte nummer två är redan påbörjad och jag gissar att nästa solokonsert efter avslutad bok blir om ca. Ett år.  Vi får se…

Kaffebordet innan alla lådor och burkar öppnades. Nåja, kaffe, och kaffe, det serverade vi inget, men de hembakta kakorna, bananbrödet blåbärspajen och frukten lät sig väl smaka och allt gick åt som smör i solen. Det är roligt att baka när det uppskattas!

Hjälp! Hon flyr landet…igen!

Nja, riktigt SÅ illa är det väl ändå inte, men i skrivande stund sitter äldsta Dottern på planet till London- igen! Andra gången i hennes unga liv som det bär av på en gruppresa til Europa. För två år sedan handlade det om en skolutflykt (!)  efter avlustades studier i världshistoria. Då börjades det också i London  och flera länder besöktes på endast nio dagar.

Denna resa kommer också att börja i London. Dottern reser, tillsammans med ca.200 andra elever och läarare från hela delstaten på en körturne genom stora delar av Europa de kommande 16 dagarna. Hon och flera andra elever från hennes gymnasium, valdes för ett år sedan från de olika körerna utav lärarna.

Dottern, som älskar att resa och har varit med om sådant här förut, ville så gärna åka att vi bestämde oss för att låta henne. Vi kompromissade och betalade för resan  så länge hon såg till att samla ihop pengar att spendera under resan.

Sagt och gjort, det var lätt överenskommet och under det senaste skolåret jobbade Dottern två kvällar i veckan och sparade ihop så mycket hon kunde. Det blev verkligen en nätt liten summa, speciellt om man tänker på att hon endast arbetade två kvällar i veckan och nu är hon då alltså på väg!

Resan började alltså idag, fredag, efter fyra intensiva och långa dagar i övandets tecken, där alla elever samlades för att lära sig hela 18 sånger, som kommer att uppträdas under flera konserter under resan. Bl.a ges en konsert i London, en i Italien, två i Österrike osv.

Resan börjar alltså i London, sedan fortsätter den till Paris, Österrike, Lichtenstein, Schweiz, Italien och Tyskland och sedan landar hon hemma i Tvillingstäderna igen på natten den 21.7.

Det blir verligen en intensiv upplevelse, men säkert också en väldigt berikande sådan också. Det skall bli roligt att höra hennes berättelser  när vi träffas om två veckor igen!

I tisdags, efter fyra dagars intensivt övande, gavs en konsert för familjerna. Dottern är lätt att urskilja i bakre raden i sin gröna t skjorta. både elever och lärare medverkar i den 200 manna kören och jag behöver väl knappast påpeka att det lät fantastiskt!

Storbandsorkestern som också reser, men ger sina egna konserter, är också handplockad och består av elever från hela delstaten- vet faktiskt inte hur många elever som deltar, men de hade också övat och jobbat hårt och var väldigt duktiga på att spela. Bland annat uppfördes ett Disney medley som verkligen var kanon!

Lycka till på färden för både kören och storbandet får jag önska!

Ready, set…action!

Här sitter han, min s.k Lighting specialist med alla sina knappar och skärmar och blicken riktad mot scenen där åk.7 och 8 repeterade inför helgens muskal, Shrek.

Sonen, som är oerhört intresserad och skicklig på datorer och intresserad av teknologi, skötte om att strålkastare och lampor på scenen fungerade som de skulle. Att de rätta och önskade lamporna var tända när de skulle vara tända och avstängda när de skulle var det. En hel del att hålla reda på faktiskt. Ett sådant där jobb som är oerhört viktigt, men som ingen egentligen märker, förrän ngt går snett.

Sonen, som inte direkt är blyg av sig, men som inte vill ha uppmärksamheten tilldragen sig i onödan, vill helst hålla sig bakom kulisserna och sköta det tekninska. Flera långa repetitioner hölls förra veckan och Sonen hämtade vi sent från skolan varje kväll. Repetitionerna hölls efter skoldagen och det senaste Maken hämtade honom var på torsdagen, då eleverna inte blev färdiga förrän kl.21, vilket i sin tur betydde hela 12 timmar i skolan den dagen.

Två föreställningar av musikalen Shrek gavs. En på fredagskvällen och en på lördagsförmiddagen. Så att Sonen skulle ha publik under båda föreställningarna delade vi upp oss. Fammo ch faffa besökte föreställningen på lördagseftermiddagen och jag och familjen gick för att se musikalen på fredagskvällen.

Eleverna var duktiga! Riktigt duktiga! De är 12-14 år gamla och med det i beaktande gjorde de riktigt bra ifrån sig! Inte ala sjöng precis varenda not rätt, men vadå? Det märkets att det fanns massor med jobb bakom produktionen och det var roligt att se att så mågna elever hade roller, både mindre och större  förstås

På fotot ovan  bugas det efter föreställningen och Sonen finns faktiskt med där någonstans han också, men han var bara med liksom i två sekunder ungefär! Han behövde nämligen springa tillbaka upp i båset för att skapa det rätta ljuset  och skimret för det sista sångnumret! Inte lätt att ha viktiga roller, om än i bakgrunden!

En gammal goding med sammetsröst

Glenn Medeiros från ön Kauai, som är en av öarna i ögruppen och delstaten Hawaii, sjöng om kärlek som inte går att stoppas i slutet på 80 talet. Sammetsröst hade han och låten dök up i min hjärna för några dagar sedan. Måste ha hört på den enormt mycket  som 15 åring, efterosm jag fortfarande kan all text! Detta märkte jag när jag laddade ner sången till min mobil och lyssnade till den. Jovisst, texten sitter precis där den skall….

Jag lyssnade till en nyare version på YouTube också och ävenom Mr.Medeiros vid det här laget är skolrektor, medelålders och pappa till två ungdomar, har han precis samma sammetsröst ännu.

Dock, måste jag ju nog erkänna att den originella videon från 1988 smäller  högre, än den nyare inspelningen  från föra året…