Om Johanna

Born and raised in Jakobstad/Pietarsaari, Finland, but now living in the Midwest, USA. My blog is written in my native tongue, Swedish and I blog about my daily life as a mother of three childen, part time pre school teacher,and married to my husband for +20 yrs. Welcome on board! :)

  Värt besväret? Ja, men absolut!

Ni som följer dessa blygsamma, men rätt täta skriverier ändå, vet att vi för knappa ett år sedan blev stugägare. Vid en rätt liten sjö i (grannstaten) norra Wisconsin. Nu har vi, faktiskt på en vecka kört nästan 1000 km då man räknar alla sträckor från och till stugan och man kan ju fråga sig om detta faktiskt är värt allt körande…?

Jodå, svaret var helt enkelt kristallklart då vi packade ihop för att åter styra kosan hemåt till Förorten i eftermiddags. Helt klart är detta värt det! Att bo i en Förort i en storstad går riktigt bra det med. Vi har gröna, lummiga gräsmattor omkring oss. På gården finns ett trädgårdsland och på bakgården i Förorten finns en damm. Så, bland skyskraporna bor vi ju minsann inte.

Dock….det där med att köra de där 240 kilometrarna för att sedan landa i naturen…. bland tallarna, den täta skogen, den lilla sjön, tystnaden… stressen och jäkten är som bortblåsta och helgernas mål blir ngt helt annat. Som att läsa färdigt en bok till exempel. Eller ta en tur med båten runt sjön i lugn takt i skymningen…. att grilla god kyckling på grillen och sedan avnjuta denna med en enkel sallad…. att inte ha några måsten och ta dagen som den kommer.

Bilden ovan visar hur det såg ut i köket då vi packade ihop helgens grejer. Det är inte lite som skall kommas ihåg eftersom stugan ligger långt borta, men vi har nu kommit så pass långt i det här med stugliv att Maken har gjort en lista på allt som skall göras innan vi låser dörrarna, sätter oss i bilen och styr kosan hemåt igen.

Denna bild tog jag i fredags på kvällen under vår båtutfärd…

Efter ca. En och en halv timmes städande och packande var stugan klar att låsas igen till nästa besök. Då var den dammsugen, kylskåpet tömt så när som på några syltburkar och såser, de två badrummen resnskrubbade, sängarna bäddade med rena lakan och den lilla tvätt som vi hade fått ihop under helgen nytvättad, torr och vikt ner i väskorna eller byrålådorna igen beroende på om kläderna skulle hem till Förorten igen eller om de stannade vid stugan.

Nu är alla de där kilometrarna avverkade igen och vi har åter landat i Förorten. Vilken skön helg det blev ändå!

Med boken i förmiddagssolen…

… sitter jag och njuter. Några båtar med grannar som håller kastspön glider fram lugnt och tyst på sjön. Vindarna har inte riktigt vaknat ännu, fast klockan nog redan är en bra bit in på lördagsförmiddagen.

Det är alldeles tyst, förutom fåglar som kvittrar och några änder som hälsar på nere vid stranden.

Och titta! En kolibri tittade just till mina petunior! Snabba fåglar är de, så tyvärr hann jag inte få ngn bild.

Maken som jobbade natt mellan torsdagen och fredagen, innan vi körde upp till stugan snusar och sover ännu. Jag stängde dörrarna till vårt sovrum så tyst jag kunde för att inte väcka honom. Jag kan lugnt påpeka att det var jag som satt vid ratten igår, inte en sömnsvulten Make.

Hela lördagsförmiddagen och jag sitter här och andas tystnad och fridfullhet….

Kvällsutfärd

Det blev en båtutfärd vid stugan denna fredagskväll. Det hade regnat från och till hela dagen under körningen från Förorten och skurarna fortsatte efter att vi kom fram.

Till kvällen klarnade det dock upp och vi bestämde oss för att göra en utfärd på sjön i skymningen.

Eftersom vår stuga befinner sig ca.240 km från Förorten, är vädret ofta en aning svalare här i norr. Likaså visade sig vara på detta sätt denna dag. Jag drog faktiskt på mig en tunnare jacka innan vi åkte ut ‘till havs’ pga höstkylan i luften.

Det blev en lugn och skön timme ute till sjöss. Många andra grannar var ute och fiskade eller bara tufffade runt som oss och njöt i sensommarkvällen.

Imorgon, lördag har det lovats sol hela dagen och runt +27. Däremot tror jag inte att luftfukten har lovats så hög, vilket är det som gör den stora skillnaden hur hett och kvavt det blir här i Mellanvästern.

Igen ser vi fram emot en avkopplande helg med stugliv. Nästa helg flyttar vi Dottern och veckan efter det tar skolorna vid igen.

Sommaren går på den sista visan för denna gång….

Mini camp

Som jag skrev i ett tidigare inlägg den här veckan, har jag mer eller mindre dragit ett läger vid kyrkan denna vecka. Ett barnläger med 15 anmälda barn blev det och även om jag inte alls hade bett  om att dra ngt sådant för några veckor sedan, blev det ändå jag som skötte om det hela.

Det var enormt frustrerande. Kvinnan som sköter om barnverksamheten för lågstadiebarnen och yngre vid vår kyrka är väldigt trevlig, men saknar helt konsten att kommunicera! Hon frågade mig för flera veckor sedan om jag var villig att hjälpa till med ett kort barnläger denna vecka, men hon berättade aldig att hon väntade sig att jag skulle planera det, söka reda på allt som behövdes  och  implementera hela lägret och sedan städa bort allting. Så gott som allt på egen hand!

Jovisst, hade jag en medhjälpare och hon  var rktigt bra, men ville inte delegera, utan trivdes bäst i bakgrunden. Jodå, visst jobbade hon, men tackade mig för all planering och tyckte att jag var så duktig på detta. Om man nu skall erbjuda ett läger för traktens ungar, då måste det ju planeras också, eller hur? Man kan ju inte bara vänta sig att de alla skall anmäla sig till lägret, betala en (förmånlig) penning och sedan finns det inga aktiviteter planerade?!

Trots denna enerverande slutsats, att det hela hängde på mig, så gick lägret bra och det var faktiskt riktigt roligt. Jag har arbetat sgs hela mitt vuxna liv med barn och sådana här gånger är det skönt att kunna ta  av den erfarenheten. Jag trivs med barn, men jag trivs inte med folk som har ideer och sedan förlitar sig att andra skall förverkliga dem utan att de själva är med.

Jag hade lovat barnen redan i tisdags att det skulle bli en förmiddag med vatten  och vattenlekar den sista dagen av lägret, så denna morgon kom jag tidigt till kyrkan och drog fram de två mindre bassängerna och fyllde dem med vatten. Eftersom vattnet ur trädgårdsslangen var väldigt kallt, ville jag att simbassängerna skulle fyllas så snart som möjligt så att vattnet skulle ha en chans att värmas upp i morgonsolen.

Då vi gick ut vid 10.30 tiden var vattnet fortfarande rätt kallt, men detta bekom inte barnen nämnvärt och de hade hur roligt som helst med svampar, leksaker och naturligtvis sprutor som kunde skjuta vattnet långt över på kompisarna, som förstås sköt vatten tillbaka. Vi vuxna som hjältpe till, lyckades inte hålla oss helt torra heller.

Efter vattenlekar och en hel massa andra förmiddagsaktivitier satte vi oss ner för att äta våra medhavda luncher. Det smakade gott efter en aktiv förmiddag och barnen verkade  mer än nöjda. En av de äldre pojkarna utropade:

This is the best day ever! 

Och det var ju verkligen roligt att höra!

På bilden ovan syns ett torn av lego som några av pojkarna byggde efter lunchen, strax innan föräldrarna kom och hämtade sina telningar igen.

Sedan började uppstädningen, av undertecknad, alldeles ensam. Det var en hel del att städa upp och att lägga bort och det tog mig allt som allt en timme utan hjälp. Efteråt var jag nöjd med lägret och aktiviteterna, men oerhört trött och irriterad på frånvaron av bra hjälp och allt jag kudne tänka var:

– Aldrig igen!

Städdag som gav mersmak

Prick klockan nio imorse infann vi oss alla på jobbet. Det var dags för en skrubba-heladagiset-rent dag. En sådan dag har vi varje augusti innan dagisåret sparkar igång och idag var det alltså dags.

Min chef hade dragit fram en hel massa hinkar, trasor och skurmedel och det var bara att lägga igång så fort vi alla hade hälsat på varandra och utbytt lite frågor om varandras somrar. När man jobbar ihop är det ju extra bra om man trivs ihop och ngt annat kan man inte påstå om detta gäng!

En av mina allra närmaste jobbarkompisar gick i pension i våras, så henne kommer jag att sakna nu när vi sparkar igång igen. Vi får helt enkelt hålla kontakten utanför jobbet.

När man har mycket att ta igen efter sommaruppehållet, går städandet som en dans. Smutsigt vatten hälls ut och rent läggs i hinkarna med mera såpa. Trasor och tvättsvampar sköljs och vrids ur och mera leksaker, stolar, bord, hyllor m.m tvättas och putsas upp medan vi pratar och skrattar. Idag fick vi också lära känna en ny arbetskompis som skall ta platsen som nu blev ledig i och med att en av oss gick i pension.

Trevlig kvinna! Gladlynt och öppen och mycket erfarenhet inom dagisbranschen. Skall endast jobba på fredagar till att börja med, men hoppas få mera timmar ju längre in på skolåret vi kommer för då behöver vi mera personal eftersom flera föräldrar får upp ögonen för oss och anmäler sina barn till oss.

Efter städandets avslutning lades alla trasor och svampar på tork, hinkarna vältes upp och ner och sedan stod vi där och diskuterade och pratade och hade allmänt trevligt hela bunten. Så till den milda grad att jag inte kom hem förrän vid 13 tiden, fast städandet hade avslutats hela två timmar tidigare!

Eftersom städandet hade gått så bra på jobbet, fortsatte jag här hemma på eftermiddagen. Ute var det endast lite över tjugo grader varmt med svala och torra vindar, så fönster och dörrar lades på vid gavel, luftkonditioneringen stängdes av och de friska vindarna fick svepa in genom vårt hem. Ljuvligt och upplagt för städning!

Det gick som en dans och DammLisa ( min robotdammsugare) skötte om dammsugningen medan jag dammade mattor, hyllor och bord. Badrum behövdes också få sig en omgång och min torrmopp hjälpte till att fånga upp allt hundhår innan allt fastnade i DammLisa.

Nu är det kväller och vår hus känns rent och snyggt igen tills nästa gång. Imorgon lär det fuktiga vädret med mera hetta återvända, så det var tur att jag hade mera lust för städning då jag kom hem efter jobbet. Det är tungt att feja mycket eller ens stå i köket när tropikerna hälsar på här i norra USA.

DammLIsa och torrmoppen fick jobba och brottas med hundhåret i eftermiddags. Resultatet godkändes av mor i huset!

Försöker hitta läsestunder…

Här är den! Min sjätte roman denna sommar. Jag har inte kommit så långt ännu faktiskt fast jag började för flera dagar sedan. Har inte riktgt haft tid att sitta med boken i famnen och riktigt njuta denna vecka. Det är en hel del annat som upptar min tid.

Läger för Lillasyster, hon skall skjutsas/hämtas till/från lägerbussen varje morgon/kväll, lite förberedelser för jobb imorgon, onsdag, familjen och sedan ett läger vid kyrkan som jag mer eller mindre blev dragare av! ( mera om detta en annan gång)

Alltså, har de läsestunder som infunnit sig varit ganska korta. Jag är av naturen en långsam läsare. Tar god tid på mig och vill få en klar bild inne i hjärnan om hur allt och alla ser ut. Läser och begrundar och om det går för långt mellan kapitlen, läser jag gärna om några sidor innan jag fortsätter framåt i handlingen.

Så här långt i boken håller jag ännu på att få alla personerna och släktutredningen på klart. Boken handlar om familjen Quinn, som driver ett hotell på den mycket exklusiva ön Nantucket utanför Boston på östkusten. Författaren bor själv på ön och alla hennes böcker utspelar sig där.

Barnen i familjen Quinn är alla vuxna, utflugna och har sina egna liv. Ja, förutom då yngsta sonen Bart. Pappan är cancersjuk och döende och mamman/frun skall sälja hotellet som makarna äger och driver efter makens bortgång.

Så långt har jag kommit. En mera ingående redovisning får det bli sedan jag kommit igenom boken. Den verkar lovande, som allt annat Elin Hildebrand skriver.

Hon har tydligen gett ut 21 romaner och snart har jag läst dem alla… Hon är ju dock verksam ännu, så jag gissar att hon ger ut mera läsvärt rätt så snart igen. Hoppas det i alla fall!

Dags att återgå till handlingen i boken…

Hösttecken- mot min vilja

Jovisst närmar sig hösten… Det är i mitten på augusti och även här, fast vi ligger så pass mycket längre söderut än Norden, märks det att hösten är på kommande. Och faktiskt, i år vill jag inte riktigt… Sommaren har gått snabbt! Nästan otroligt snabbt, med mycket resande och samvaro med familjen och nu börjar snart vardagen och rutinerna smyga sig på. Det är ju i och för sig helt OK det med, men just nu stretar jag lite emot.

Idag hade vi en fuktig, men relativt sval dag och molnen hängde tunga över hela staten. Det blev inte varmare än 25 grader, men pga den typiska augustifukten kändes det nästan hett mitt på eftermiddagen. Inkommande dagar har det lovats svalare väder med endast just över tjugo grader och torrare i luften. Det skall verkligen bli skönt!

Förra veckan var vi till gymnasiet vid två olika tillfällen för att hämta Lillasysters nya surfplatta som skolorna delar ut inför höstterminen ( skolornas egendom dock. Eleverna lånar dem) och likaså med Sonen. Alla eleverna i hela skoldistriktet i mellanskolorna och gymnasiet lämnade in sin surfplattor i våras och får nu nya att använda detta läsår. Som vi alla känner till, föråldras tekniken helt galet fort och efter tre år byts surfplattorna ut åt eleverna.

Sonen fick också sitt schema för höstterminen och är nöjd över att får studera journalism, franska, engelska och biologisk medicin! Det sistnämnda har han valt alldeles själv utan sin pappas inblandning, fast det kanske inte verkar så. Vi har faktiskt styrt alla barnen bort från den krävande läkarbanan. Fast samtidigt måste de ju få själv studera det de tycker verkar intressant. Det skall bli roligt att att höra vad Sonen tycker om det sistnämnda skolämnet i höst.

Dottern packar uppe i att rum. Om endast två veckor flyttar vi henne igen. Tillbaka till högskolan i södra Wisconsin och hon längtar, verkligen! Hennes andra år av fyra och denna hösttermin skall hon bland annat studera finska! Jodå, ni läste rätt. Hon har ett helt otroligt språköra och har redan studerat både spanska och franska och nu vill hon ger sig in på finska. Svenska pratar hon sgs flytande och klarar av att skriva och läsa riktigt bra också. När det kommer till svenskan är hon sgs självlärd, eftersom Maken och jag alltid satt vikten vid att barnen skulle kunna prata svenska, men inte oroat oss mycket för om de kan skriva/läsa språket eller inte. Eftersom vi är bosatt där vi är, är det förstås engelskan som varit viktigare. Med Dotterns språköra är jag bergsäker på att hennes finska kommer att vara bättre än min till julen, helt klart!

Och sist men inte minst, börjar jag arbeta lite smått igen. På onsdagen är det vår årliga städdag på jobbet, då precis allt skall tvättas,skrubbas och rengöras inför höstterminen och dagisöppnandet. Denna förmiddag ser jag verkligen fram emot eftersom det kommer att bli så väldigt roligt att träffa alla arbetskamraterna igen efter sommaruppehållet.

Och blommorna och växterna visar ju också tecken på höst förstås. Dessa  ‘black eyed Susans‘ blommor planterades för två år sedan och mår förträffligt bra. De blommar under augusti månad och idag när det var så mörkt och mulet ute, sken de verkligen upp sitt lilla hörn på baksidan av vårt hem.

Och den där svartbjörken då som jag var så orolig för i våras? Jo, som ni ser mår den väldigt bra och har belönat oss med vackra (nästan) vita stammar och vackert gröna löv. Om vi får en lika sträng vinter som vi fick förra vintern, lär nog björken överleva eftersom den klarade sig så bra förra vintern trots att det blev så väldigt kallt där ett tag i januari!

Så, visst blir det höst vare jag vill det eller ej. Det är bara att gilla läget och göra det bästa möjliga av situationen, eller…?