Ny Zumbamusik att förgylla helgen med

Det blev ett äntligen ett Zumbapass denna lördagsförmiddag.Gått några veckor sedan sist igen. Naturligtvis kändes det i både armar och ben, men det härliga var, trots uppehållet igen, att grundmotionen verkar I alla fall finnas kvar.

Två rätt nya sånger fanns med i dagens spellista och även om jag inte har ngn häftig liten videosnutt av mig själv i Zumbatagen, så vill jag dela med mig av den härliga sydamerikanska musiken.

Man kan liksom inte göra annat än att gunga med i rytmerna och helt enkelt bli glad av denna härliga musik!

Njut! Och kanske hitta på dina egna Zumbasteg…?!

Vår privatchaufför

Vi har ju skaffat privatchaufför Maken och jag. Det visste ni kanske redan? Jodå, en sådan borde alla ha. Vår fick vi i slutet på januari och det går så bra så. Han bara kör och kör och är SÅ nöjd över att få köra. Så fort han får tillfälle till att sätta sig bakom ratten, tar han det.

Senast i helgen då vi skulle köra runt till olika ställen kring sommarstugan då än det ena,  än det andra skulle införskaffas.

Jodå, visst är det Sonen vår, som har körtillstånd nu när han är 15 år och behöver få in sina övningstimmar. Han kör sgs varje dag nu, även om det bara rör sig om fem minuter här eller tio minuter där. Nöjd är han. Duktig är han och lär sig fort.

Nu när det är vårlov för hans del hade jag hoppats att han skulle få in sin första, officiella körlektion med en instruktör, men han har inte lyckats beställa en tid åt sig, så nu hamnar han att vänta… och vänta ganska länge måste han, trots att bilskolan också ger lektioner på lördagsfömirdddagarna. Idag på eftermiddagen fick han äntligen en tid beställd åt sig. Dock  det fanns inga öppna lektioner förrän i slutet på maj!

Jag har tjatat och tjatat i flera veckor på honom att beställa tid. Han behövde ha misnt tio körtimmar under bältet innan den första lektionen med bilskolan kunde beställas  och det hade han redan för ett tag sedan, men han kom sig liksom inte för att beställa den, fast han kan göra det hur behändigt som helst via nätet.

Jag tycker det är enormt viktigt att han sköter detta själv. Jodå, mamman och pappan betalar förstås för lektionerna, det är klart, men eftersom det är han som vill ha körkort, tycker jag det också är hans sak att beställa tid, kolla sitt eget schema och planera själv. Jag tycker det är viktigt att ungdomar lär sig detta, för så fort de fyller 18 får mor och far i huset inte sköta om ngt i denna väg. Lika bra att han lär sig nu då, eller hur?

Hur gör ni som har ungdomar hemma eller har haft ungdomar hemma? Ber  ni dem att sköta sådant här själva, eller gör ni det för dem?

Vår privatchaufför körde oss halvvägs hem från sommarstugan i söndags och han fick lägga till 90 minuter igen till körschemat.

MysPys i bild och (några) ord….

Hemkomna i Förorten igen efter en trevlig helg i Wisconsin vid sommarstugan. Vi gjorde en hel del, men på ngt sätt inte så mycket ändå. Här kommer ett axplock ur helgen:

 

Utsökt frukost på restaurang börjades lördagen med innan…

… vi köpte båt! En begagnad sådan, men med en alldeles ny motor! Ingen sjösättning ännu med frusna sjöar, men om några veckor så…

Efter hemkomsten till stugan igen blev det för karlarna att krypa ner i stugans hjärta för att installera ett vattenfilter i hopp om att avslägsna mineraler och bland annat  järn ur dricksvattnet. Det lyckades mer än väntat!

Medan karlarna befann sig nere i stugans hjärta, befann sig mamman och Lillasystern i köket och svarvade ihop lite got till byggarna där nere. Uppskattades. Tanken var att vi skulle tillbringa eftermiddagen ute på stranden för att städa upp lite efter vintern, men se den iskalla vinden satte stopp för den sysslan….

Hundarna fick mycket uppmärksamhet denna helg och det klagade de inte det minsta på!

Och vad vore en mysig helg med familjen utan, inte en, men TVÅ filmkvällar i rad…?!

Korven kanske inte var finsk, men grillades gjorde den och gott blev det!

Tärningen är kastad…

Denna måndag, denna första vårlovsdag  för min del, satte jag mig i bilen vid elva tiden och körde de 40 kilometrarna  till St.Paul och the Application Support Center.

När jag väl kom dit, tog min tid högst tio minuter och sedan var det bara att köra hem de 40 kilomtrarna igen! Pust alltså! Vad skönt att man inte behöver köra den rundan varje dag!

Anledningen till allt detta körande för så få minuter var att jag hade fått tid att fotograferas och sedan skulle min fingeravtryck tas, endast av högra handen denna gång. Detta  gjordes för mina ansökan att få amerikanskt medborgarskap. Detta var den den första etappen.

Nu börjar väntan på att bli inkallad till intervjun. Under denna intervju skall jag förhöras i amerikansk historia och hur hela riksdagen  och regeringen är uppbyggd. Både på det federala planet och det statliga. Frågor om grundlagen, georgrafin i stora drag och vem som styr landet kommer jag att behöva besvara. Detta kommer jag att plugga till.De flesta av svaren tror jag nog att jag kan, men en del av dem är nog knepigare, så det är nog bäst om jag läser på där.

Den andra delen av intervjun kommer att bestå av prov i det engelska språket. Ironin i detta är dock att USA faktiskt inte har ngt officiellt språk i sin grundlag, så om jag riktigt ville bråka, kunde jag be att få göra intervjun på, varför inte ngt så enkelt som… svenska! Dock tror jag inte att detta skulle gå hem, men försöka kunde man ju…. Om jag dessutom framhävde detta ppå det engelska språket, med officiella termer och allt, kunde de knappast påpeka att jag inte kan språket!

Nu är jag sällan ngn som ställer till med bråk, så då kallelsen kommer, är det nog bara snällt att sätta sig i bilen och åka iväg igen för att göra intervjun. Dock kan det ta tid… Nu skall alla mina papper gås igenom och väntetiden verkar vara enormt lång för denna process. Jag hoppas bli medborgare före nästa presidentval, så att jag får rösta ( för gärna en demokratiskt kvinna. Det finns redan flera som vill ställla upp! Hillary Clinton kanske inte vann i det förra valet, men hon öppnade däremot dörrar för andra kvinnor att våga komma fram ur skrymslen och vrår!) och förhoppningsvis ändra klimatet där på östkusten.

Vi får se….

Under tiden får jag plugga vidare om USAs grundlagar och historia….

 

A Class Act

Ja, så beskrev min arbetskamrat kvinnan som skrev boken som jag just har läst färdigt. Michelle Obama, hustrun till USAs förra president Barack Obama. Boken Becoming har översatts till över tjugo språk och kom ut i november i förra året. Det är redan två år sedan paret Obama lämnade Vita huset och det är många av oss som skulle vilja se dem tillbaka där. Tyvärr har Michelle Obama inget som helst intresse av politik och att försöka bli den första kvinnliga presidenten i detta stora, komplicerade land.

Om du råkar ha intresse av politiken i detta land, läs boken. Om du däremot inte har ett minsta gnutta intresse av politiken, men vill lära känna en godhjärtad, mycket intelligent kvinna, läs boken.

Michelle Obama, som ogift Robinson, är född och uppvuxen i mångmiljonstaden Chicago i ett av arbetarkvarteren. Hon bodde i spartanska förhållanden med föräldrar som älskade varandra, henne och henens äldre bor. Henens pappa var fabriksarbetare och hennes mamma var hemma med barnen medan de var unga. Familjen hade inte mycket att leva av, men klarade sig bra på det de hade och snålade med utgifterna för att kunna göra en avstickare på en kort semesterresa varje sommar.

Michelle och henens bror Craig uppmuntrades att sikta högt och båda två fortsatte från grundskolan till högskoleutbildning på universitet, vilket inte alls är ngn självklarhet i det här landet där sådana studier är väldigt dyra. Lån finns att få och erbjuds sgs alla, men ofta i arbetarkulturer uppmuntras inte unga att fortsätta att studera. USA har inget officiellt klassystem förstås, på pappret är alla lika, men verkligheten är ngn helt annat.

Michelle Robinson blev, mot alla odds utbildad advokat och började jobba på en stort företag i downtown Chicago, där hon träffade sin blivande man Barack.

Boken är välskriven och intressant. Skriven av Michelle själv och komplett med fotografier från henens barndom, livet med Barack och sedan livet i Vita huset. Språket är lätt och hon skriver på ett ärligt och uppriktigt sätt hur hon försöker, och ofta lyckas, hjälpa minoriteterna i Chicago och senare som First Lady. Även i dagens USA har man helt enkelt inte den rätta hudfärgen om man inte är vit, blond och blåögd. Vem som helst kan påstå ngt annat, men fortfarande lever och frodas rasismen i detta land. Mera på vissa ställen, och mindre på andra ställen. För detta par att bli USAs första, svarthyade presidentpar var fantastiskt och vilket presidentpar sedan! De hade klass och stil och inga skandaler kom de med heller.

I slutet av boken beskriver Michelle Obama också besvikelsen över Donald Trump och hans vinst för att bli USAs 45e president. Att han faktiskt vann och fortsatte med sin vulgära, avskyvärda stil, trots att han nu besitter den högsta posten i landet. Vad säger detta om USA? Väljarna i detta land är många, kommer från många olika håll i landet, med lika många olika bakgrunder, stater och kulturer. ( Landet har runt 300 miljoner invånare.) Hillary Clinton skulle ha vunnit med tre miljoner röster om inte  ‘the electoral college‘  skulle finnas, men nu finns det ju tyvärr och alla vi som ville att hon skulle vinna, får bara hoppas att Trump inte vinner i nästa val.

Jag gissar att det kommer att ta länge innan USA kommer att få se ett sådant fantastiskt presidentpar på den posten igen. Barack och Michelle Obama kanske inte alltid gjorde de bästa besluten, men en sak är helt säker. Deras klass, stil, medmänsklighet och empati är av en helt annan kaliber än den clown som behåller posten nu.

Läs boken. Michelle Obama har fått ännu en till beundrare i mig! ( Just nu klassas hon som den mest beundrade kvinna i USA!)

When the cat’s away, the mice will play…

Chefen på mitt jobb har flytt fältet! Nja, riktigt så allvarligt är det väl inte. Hon och henns man har åkt på en två veckors semesterresa till… Hawaii! Naturligtvis! Vart annars? Härligt för henne och jag önskar dem en väldigt härlig resa med mycket värme och sol efter den helsnöiga och iskalla vinter som vi haft här i Minnesota.

Medan Chefen är borta, känns alting lite mera hektiskt på jobbet. Allt skall rulla på så normalt som möjligt och inga kriser skall helst inträffa heller.

Idag, tisdag, gick det mesta enligt planerna, men inte allt ändå. Till all lycka har vi alla jobbat ihop länge och kunde justera och ändra där det behövdes för att dagen skulle fortsätta så mycket enligt utsatt schema som möjligt

Rutinerade kolleger och bra laganda har vi, vilket vi kommer långt på.

Nu  är den första dagen i Chefens frånvaro nästan till ända och vi kryper till kojs. Imorgon är det onsdag och det återstår att se vad den har att bjuda på… Idag kom vi undan med näsblod och en treåring som bet en annan treåring…

Solnedgång i Hawaii i januari då vi var på besök till paradiset…

Snöplogen är väldigt intressant då den plogar parkeringen på jobbet. Bilden tagen för ett par veckor sedan…

 

How far is it between St.Petersburg and Helsinki?

Ja, kan ni hjälpa mig med denna fråga kära läsare? Detta var en bland många frågor som jag och Lillasystern fick ikväll när vi deltog i hennes skolas internationella kväll, den tredje i ordningen. Vi har aldrig varit med och representerat Finland förut, utan varit gäster de tidigare åren.

Nu i år var vi alltså med som deltagare och hade gjort allting klart för redan sex veckor sedan, då denna kväll egentligen skulle ha gått av stapeln. Anledningen till annulleringen då var en mycket kall sådan, närmare -40 grader!

Men ikväll gick kvällen av stapeln som planerat och här ovan ser ni vårt bord. Jodå, visst är det min studentmössa som Lillasyster bär på huvudet. Många trodde att det var en kaptensmössa av ngt slag och blev mäkta förvånade när de fick reda på att det var min  ‘high school graduation cap’.

Lillasyster har själv gjort planschen med lite hjälp av mig och sedan har vi samlat på lite smått och gott att representera Finland med.

Det blev en lyckad kväll, med 14 länder representerade och med flera fina dansnummer av olika dansgrupper.

Bilden av denna dansgrupp blev inte speciellt bra eftersom jag stod så långt borta vid vårt bord, men barnen i denna dansgrupp dansade väldigt duktigt.

Detta år var det sista för Lillasyster att medverka eftersom hon fortsätter till mellanskolan i höst och går alltså ut femman i juni. Hon var så nöjd över att få vara med!