Sommar i september

Jodå, kära läsare, följare och smygtittare, visst kom sommaren tillbaka. Fotot ovan tog jag av termometern ute på verandan i skuggan vid 17 tiden då jag jobbade med middagen. Visst blev det varmt, ingen tvekan om den saken! Därtill sätts luftfuktigheten och vi är rakt tillbaka i tropikerna vädermässigt. Där vi normalt befinner oss  i juli och augusti.

Nej, detta är inte helt ovanligt det heller och det är bara att konstatera att det ju nog inte är tid att sätta bort shortsen riktigt ännu. Till  all lycka hade jag inte gjort det, men för ngn vecka sedan anlände Lillasysters nya tunna dunjacka med posten!

Nu har hon i alla fall en ny snygg jacka att ha på sig när höstvindarna kommer igång igen. För efter tjugo plus år i Mellanvästern har jag lärt mig att det kan svänga tvärt detta väder och man behöver vara beredd på det mesta.

Det blommar alldeles förträffligt runt dammen ännu och höga har vissa av dessa vackra, gula Goldenrod  blommorna blivit. Igår stod jag raklång ( OK, nu är jag ju nog endast 155cm i strumplästen, men ändå…) och blommorna var lika höga som jag var lång då jag tog denna bild.

 

 

 

Och sist men inte minst upptäckte jag denna lilla krabat på stolpen vid trappan på väg ner från verandan. Igår hittade jag tre stora paddor i jordgubbslandet då jag rensade och förra veckan körde jag i misstag över en stor padda som satt helt ovetandes bakom däcket på bilen få  jag backade ut. RIP stora paddan! Det var liksom inte meningen…!

Krabaten ovan riskerar knappast att bli överkörd, men jag undrar varför grodorna och paddorna med för den delen, väljer att sitta på trappräcket och väldigt högt upp. Denna satt nära lampan, så jag undrar om det är ljuset som de dras till?

Nu är det söndagskväller och snart dags att krypa till kojs igen. Det blev en kort helg för Maken som jobbade 24 h igår och kom hem tidigt imorse och imorgon, måndag skall han tillbaka i jobb. Säga vad man vill om läkartimmarna i detta landet, men lätta och få till antalet per vecka är de inte.

Ha en trevlig arbets-och skolvecka där hemma på andra sidan Potten! Ni stiger just upp och vi kryper snart i säng. Då jag öppnar mina blågrå igen har ni dagen på sticko!

Fenomenet Thunberg

Ja, hon anlände i New York City idag, svenska tonåringen Greta  Thunberg efter sin två veckor långa seglats över Potten. Jodå, visst har vi hört om henne här på andra sidan Potten också och jag måste säga att jag tycker att hennes mål och  hennes energi är fantastiska och beundransvärda!

När jag först hörde om henne och hennes  skolstrejk för klimatet var jag minst sagt skeptisk och undrade om det var så klokt av föräldrarna hennes att låta henne skolka. Fast, nu, endast ett år senare  är jag märkbart imponerad av henne. Hon är inte rädd för folks åsikter eller vem hon pratar med. Hon tar tjuren vid hornen och får igång en mycket viktig debatt! Och ännu mera angeläget är detta ämne nu när det brinner så fruktansvärt  i världens lungor, Amazonas!

Och hon lever som hon lär. Hon flög inte över Potten, hon tog segelbåt! Alltså, tänk vad många timmar jag spenderat över Atlanten i ett plan de senaste tjugo plus åren. Tänk vad mycket längre den resan skulle ta i en segelbåt! Och tänkt vad mycket mindre utsläpp jag skulle ha bidragit med…. Samtidigt tycker jag inte att det är så klokt att börja segla över Potten heller, men jag tycker det är beundransvärt att Greta Thunberg  försöker leva som hon lär.

Jag vet inte om pamparna till politiker i detta stora land kommer att lyssna på henne. Åtminstone de som som sitter på sina höga hästar och poster i DC, men det det finns ju en hel drös med andra som gärna lyssnar, håller med och vill kämpa för att vår jord skall överleva oss nedskräpande människor.

Som Dottern skrivit i sin blogg, The Revival of Eden ( therevivalofeden.com) så lär vi skall ha endast TOLV år kvar att rädda vår värld från att bli alldeles för varm! Att helt enkelt  försöka hejda denna globala värme som redan omtalades på 1980 talet då jag gick i skolan. Då diskuterades mest sura regn över Mellaneuropa, men också växthuseffekten. Dock lät det som om denna  nya,mystiska effekt var långt in i framtiden…. och nu står vi här med smältande isberg, våtare och kallare vårar, heta somrar på alla möjliga ställen i världen och långa, mycket varmare höstar. Växthuseffekten är ett faktum, vare sig politikerna i DC godkänner detta eller inte!

Hela mänskligheten måste ta i det här och det är helt fantastiskt att en svenska 16 åring är en av dem som står spetsen! Tycker ni inte?

Till och med levande ljus bidrar med sina små, vackra lågor till växthuseffekten. På en mycket minimal skala, men visst släpps det ut koldioxid härifrån med…

När livet slår till…

Jag satt och slöade på Facebook idag en stund på eftermiddagen. Skrollade och gillade ngt här och ngt där. Själv  är jag inte mycket för Facebook. Bloggar hellre och bojkottar mest Faceboook pga av alla deras fula användande av personligt data från miljontals användare, Lägger numera sällan ut ngt, man kan ju helt enkelt inte lita på skaparna därborta i Silicon Valley!

Däremot skrollar jag ofta igenom olika statusar och idag fastnade  ögonen på ett meddelande om ett  av våra fd. Barn på jobbet. Hon är sex år och vi skötte om henne i två år och före henne, hennes  syster. Nu har det upptäckts en mycket ovanlig cancern i levern hennes och inkommande tisdag skall hon gå igenom en stor operation där en del av henens lever, som innehåller den elakartade tumören, skall tas bort. Maken, som känner hennes  två kirurger, berättade att dessa två kvinnor är mycket kunniga och kan sin sak.

Trots denna dystra diagnos, låter det som som hennes prognos är rätt god ändå. Cancern har inte spridit sig och om tumören är av den arten som onkolgerna tror att den är, behöver hon inte  ngn cytostatika behandling heller.

Nu håller vi alla tummar och tår att operationen går bra inkommnade tisdag och att de kunniga läkarna på barnsjukhuset har rätt och att denna lilla, otroligt söta flicka får bli frisk igen så fort som möjligt.

När livet slår till…

Illa berörd

Måste snabbt skriva av mig. Vi har just kommit hem från Lillasysters harplektion i Downtown Minneapolis. Själva lektionen var som vanligt intressant att lyssna till ( föräldrarna sitter med under lektionen och gör anteckningar.), det var färden dit som gjorde ett intryck.

Inne i Minneapolis finns en gata som heter Hennepin Avenue. Det är en av huvudgatorna i staden. På denna huvudgata vittnade vi ett slagsmål ikväll. Eller egentligen kanske inte ett slagsmål, mera som ren och skär misshandel.

Ett gäng ungdomar befann sig på sidan av gatan på trottoaren och sparkade  och slog en  ( ung) kvinna i huvudet. Kvinnan låg på trottoaren och försökte skydda sig med händerna.

Jag körde och hann liksom inte reagera när Lillasyster sade åt mig. Jo, jag reagerade på det sättet att jag tittade snabbt ditåt, men hade jag tänkt mig för skulle jag ha gett henne mobilen och bett henne ringa nödnumret.

Tyvärr gjorde jag inte det, det är ju inte varje dag man ser sådana scener utspela sig ( tack och lov!), plus att jag satt bakom ratten och kunde inte titta ditåt hur länge som helst, men några minuter senare då vi var på väg in till musikinstitutet hörde vi sirener.

Lillsyster påpekade genast att hon hoppades att de sirenerna var på väg till trottoaren där vi hade vittnat den hemska scenen, men helt säkert kan vi ju inte veta. Vi behövde parkera och gå in till hennes musiklektion, men seneftermiddagen var verkligen inte densamma efter att vi vittnat detta…

Failure

Ikväll gick vi på teater. Sonens gymnasium gav vårens föreställning och pjäsen hette alltså Failure. Återigen en helt fantastisk produktion av ungdomarna. Nästan professionell, fast det är gymnasieeleveer som står för allt.

Sonen är ingen skådepselare, utan har jobbat i många veckor tillsammans med andra elever och regissören att planera och bygga kulisserna, som ni kan se ovan. Nu under förra helgen och denna helgs föreställningar agerar han ljustekniker och befinner sig högt upp i luften, strax under taket för att rikta strålkastarna åt rätt håll vid rätt tidpunkt.

Förra helgen gavs två föreställningar och den här ger ungdomarna sammanlagt tre stycken. En gick alltså av stapeln  denna fredagskväll och sedan finns det två kvar imorgon,

Söndagen skall ägnas till att riva ner alla kulisser igen och ta till vara de bräder som kan bevaras  för nästa föreställning som inte blir förrän på hösten under nästa skolår.

Vårens pjäs utspelar sig i staden Chicago mellan 1900 och 1930 och handlar om familjen Fail och deras, faktistkt väldigt tragiska liv och leverne. Mor och far dör i en båtolycka och de tre systrarna dör alla inom  samma år som unga vuxna och en enda karl förälskar sig i alla tre!

Det var en komplicerad historia, men ungdomarna gjorde en väldigt svårförståelig pjäs riktigt lätthanterlig och fast den låter så tragisk innehöll den många härliga, komiska ställen ändå.

Det blev en rikigt trevlig avslutning på arbetsveckan och imorgon har det lovats sol och tjugo grader varmt. Vi får se…

Ett människoöde…

Jag försöker hjälpa så gott jag kan. Det är inte mycket mera jag kan göra än att lyssna, men jag hoppas och tror att det hjälper lite.

Jag tar det från början:

Min kompis och jag träffades redarn på college endast några veckor efter att jag hade flyttat hit. Vi jobbade på samma dagis faktiskt och kom bra överens direkt. Hon var ung mamma, hade redan en två årig flicka vid 19 års ålder och hade hädneran fulla. Jobbade, gick i skola och var singelmamma. Hade just flyttat hemifrån för att lite mera kunna etablera sig och lära sig klara sig på egen hand med sin Dotter. Tuff helt enkelt. Hade inga planer på att bli mamma vid 17 års ålder, men ibland går det inte som man tänkt sig. Pojkvännen ville inte veta av barnet och drog sin kos. Kompisens föräldrar var inte heller stöttande, och rätt sårade över att deras Dotter inte väntat med att skaffa barn. Som sagt, livet blir inte alltid som man väntat sig.

Detta är redan länge sedan. Denna Dotter har nu redan hunnit bli 25 och födde själv, för ganska exakt en vecka sedan, en liten son. Eller egentligen en riktigt stor sådan, eftersom han var välskapt och över 4 kg!

Komplikationer tillträdde, Dottern är av naturen liten till växten och hade svårt att krysta ut en sådan klimp till son. Alltså, blev det kejsarsnitt lite hastigt och lustigt, men till slut gick allt bra ändå.

Medan förarbetet pågick förra måndagskvällen, åkte jag till det närliggande sjukhuset  ( samma sjukhus där Maken jobbar, men han råkade ha ledigt den kvällen och var hemma med oss.) för att hålla min kompis sällskap en stund. Det var redan sena kvällen innan jag kom mig dit eftersom vi hade eget program först. Dock var kompisen mycket glad över besöket, ävenom det blev rätt kort.

Vi höll kontakten under natten och vid 06.30 tiden följande morgon föddes den Lilla/stora Sonen och var välmående och frisk. Min kompis kunde andas ut så här långt.

På grund av att det togs kejsarsnitt, hölls Dotter och Son längre på sjukhuset än de vanliga 48 timmarna och i fredags släpptes de hem till källarvåningen där de bor med Pojkvän och Pojkvännens mormor.

Det är här det blir knepigt nämligen och min kompis är mycket bekymrad och jag försöker stötta så mycket jag kan.

Pojkvännen är ung, har just fyllt 18 och är ännu gymnasieelev.( gymnsiet i USA är obligatoriskt.)  Blir inte klar ännu, är efter med grunskolan eftersom han har haft en mycket tung och svår upväxt. Han går i en alternativ skola för att också kunna arbeta så mycket vid sidan om som möjligt, vilket är speciellt viktigt nu eftersom han har blivit pappa. Han bor med sin mormor eftersom hans mamma sitter i fängelse pga av användande och langande av olika droger, men främst amfetamin. Hennes Son har själv varit missburkare, trots sina unga år och blev ganska nyligen klar med behandling och är just nu drogfri. Någon pappa finns inte i bilden, vem vet vilka  slags öden mamman har varit med om med detta slags liv. Hon kanske inte ens vet vem som är pappan till hennes båda söner….

Och nu har denna unga pojke, med redan en så stor börda för sitt unga liv, gått och blivit pappa. Kom ihåg att här finns inget som barnbidrag, betald föräldrarledighet etc. I detta landet skall man helst  klara sig själv. Socialhjälp finns att få, men det skall vara mycket illa ställt innan den delas ut.

Min kompis är bekymrad och det förstår jag. Hon vill ju att bebisen skall få växa upp med mycket kärlek och stabila förhållanden, men medan bebisens pappa är ung och försöker komma framåt i livet på bästa sätt, har bebisens mamma rätt nyligen ( före graviditeten)  fått diagnosen ‘bipolar disorder’  och vägrar att ta medicin. Klarar inte av hålla ett jobb och skall nu försörja ett barn…

Ingen lätt situation, eller hur? Jag försöker som sagt att lyssna och låta min kompis prata, som i sin tur försöker att inte lägga sig i alldeles för mycket, men helt klart oroar sig för den nya, lilla familjen. Hur skall detta gå?, helt enkelt.

Denn dagen, ett människoöde….

Jamen, heja kapitalismen!

VARNING:  Ni får ursäkta ni som bryr er det minsta om USAs politk, men här kommer ett till inlägg om den heta debatten om skjutvapen…

Jag hör ofta på nyheterna då jag är ute och kör. Till eller från jobbet, kör barnen till deras aktiviteter, väntar på dem utanför olika ställen där de har utövat sina aktiviteter och fritidsintressen osv. Alltså en helt typisk amerikansk mamma som skjutsar och för och hämtar hit och dit med bil. Avstånden  här i förorterna är stora och och man skall från punkt A till punkt B behändigast, så körs det bil.

Då passar det bra med nyheter. Igår, onsdag, brakade det till ordentligt på nyhetsfronten när två av de största affärskedjorna i landet meddelade att de inte längre kommer att sälja automatiska gevär, eller egentligen är de ju maskingevär, men det skall  vi ju helst  inte nämna, eller hur?  Vidare kommer samma kedjor att kräva att kunderna som vill köpa skjutvapen måste vara 21 år eller äldre och kräver förstås legitimation.

Detta kanske inte låter som så stora åtgärder, men jag tycker faktiskt att detta är fantastiskt och steg helt i rätt riktning! Medan politikerna i Washington DC bråkar och träts och kan inte enas om än det ena och än det andra och Trumpen försöker få ngt till stånd, alltid lika idiotisk som han är, så tar affärskedjorna tag i saken och kommer med rappa beslut! Bra gjort! Säkert inte tillräckligt, men det är absout ett steg i rätt riktning och jag lyfte på hatten och rungade ett ordentlig YES till den tysta bilen som säkert undrade om den annars så tysts och väluppförda chauffören tappat fattningen en smula…?!

Detta är en början. Kanske en liten början, men ändå en början och vi får ju se om de där babblande och bråkande och oeniga politikerna i huvudstaden får ngt till stånd så småningom…