En oas i grannförorten

Summer start for strings heter det lilla musikläger som Lillasyster deltar i den här veckan. Om två veckor börjar skolorna här i det skoldistrikt som vi bor i och Lillasyster börjar spela altfiol i mellanskolans stråkorkester. Hon är nybörjare och har har alltså aldrig spelat detta instrument förut.

Tidigare i sommar fick vi tag på en hyrd altfiol till att börja med och den här veckan har hon då börjat lära sig lite om detta nya instrument.

Medan Lillasyster befann sig på läger, som faktiskt är  en  45 minuters lektion per dag, åkte jag på upptäcksfärd runt lågstadieskolan där  lektionerna hålls.

Jag hittade en alldeles fantastisk oas. En vacker park med grönområden inte långt från skolan och satte mig ner på en bänk med medhavd bok. Hade jag haft bätttre skor på fötterna hade jag tagit en ordentlig promenad, men i sandaler tycker inte mina fötter om att promenera långa sträckor, så efter att jag hade gått omkring en stund för att se mig omkring och fota lite, satte jag mig ner på bänken och läste.

En bro som leder över den lilla bäcken och vandringsleden eller stigen som fortsätter på andra sidan.

Den lilla bäcken som går under bron.

Det blev en skön halvtimme där på bänken med min nya bok. Solen sken och det var ännu inte över tjugo grader och luftfuktigheten var låg. En perfekt förmiddag att njuta av en god bok och vacker natur.

Och vad läser jag nu då? Jodå, den där Kära Kusinen  bosatt i Sverige ni vet, hon har presenterat mig för dne brittiske författaren Jenny Colgan och för några veckor sedan hemma i Jakobstad utökade jag boksortimentet som jag har av henne:

Boke till vänster fick jag av henne till julklapp och den har jag fortfarande inte läst och boken till höger köpte jag alltså för några veckor sedan, vilken kommer före den som Käre Kusin Vitamin gav mig. Så, idag där på bänken fortsatte jag på boken till höger. Jag är endast femtio sidor in ännu och skall börja på det femte kapitlet, så ännu kan jag inte ge ngn full recension, men den kommer väl så småningom….

Klichéfylld

Denna alltså. Jag har aldrig läst henne förut, men jag tror nog inte det blir några flera böcker av henne. Som ni ser heter författaren ifråga Sheryl Woods och denna lilla bok köpte jag på mataffären i Jakobstad för  just över  en vecka sedan. Det verkade vara skön sommarläsning, men det blev som sagt lite väl mycket klichéer och otroligt långrandiga dialoger om ett och samma hela tiden.

Om det nu råkar finnas ngn som är intresserad efter inledningen till detta inlägg, så handlar boken om ett medelålders par, Bill och Maddie  Townsend  bosatta i småstaden Serenity i delstaten South Carolina på sydöstkusten. Maken har en kärleksaffärer med den 16 år yngre kvinnan Noreen och blir naturligtvis gravid och kräver att Bill skiljer sig från sin hustru som han varit gift med i tjugo år. Skilsmässa blir det och medan denna ligger i förhandlingarna, träffar hustrun, Maddie en karl som heter Cal Maddock. Denna Cal råkar vara bobollstränaren för pojklaget i gymnasiet där parets son går och naturligtvis är denna son, Tyler också stjärnspelaren på laget. Det hettar till mellan Maddie och Cal och i den lilla staden sprider sig ryktena snabbt. Skilsmässan är ännu inte ett faktum…

Samtidigt vill  Maddie och hennes två goda vänner starta ett eget gym. Maddie har, som sig ofta är fallet, varit hemmafru ända sedan de tre barnen kom till världen, men nu vill hon ändra sitt liv och göra karriär.

Kvinnorna öppnar sitt gym och det börjar bra, men som sagt, staden är liten och ryktena går….

Jag avslöjar inte hur boken slutar, nog är den läsvärd tycker jag, åtminstone som ett trevligt tidsfördriv, men imorgon tar jag nog tag i en annan Elin HIdlerbrand bok igen….

Min miljökämpe

Dottern har dragit igång sin egen blogg! Hon är ju grymt miljöintresserad  och kämpar för en bättre värld för oss alla.

Den är förstås skriven på engelska, men språket klarar ni nog av.

Gå in och ta en titt på therevivalofeden.com

Kommentera gärna också. Det är alltid roligt med kommentarer, speciellt då hon just har börjat med detta nya!

Tack!

Bloggträff

Jovisst fick vi till en bloggträff i Jakobstad i lördags! När det var som hetast och halva staden befann sig ute i gatuvimlet för att deltaga i Jakobs Dagar. Jakobstads sommarfestival som firas i en veckas tid i juli. Vi pratade och hade en hel del att diskutera, faktiskt. Länge satt vi  också och de stackars damerna fick till och med hänga med på en matbit i värmen eftersom varken Lillasyster eller jag hade ätit mitt på dagen ännu.

Det blev en trevlig eftermiddag med en till bloggare förutom mig och sedan en tolv år trogen läsare! Det ni!

Idag, den 1.8. 2019 är det nämligen hela tolv år sedan jag kom igång med mitt bloggande och även om jag just tagit en två veckors paus, lär inget stoppa denna skrivklåda som bor inuti mig….

Tack till alla ni som läser och bloggar!

Här står jag i mitten av mina bloggvänner på gågatan i Jakobstad.

Smygbörjat…

En alldeles ofantligt vacker vårkväll som denna och tillika efter en intensiv dag på jobbet, blev det ingen tisdagszumba på kvällen, utan en riktigt skön hemmakväll. Helt ok det med faktiskt! Hela familjen var hemma för en gångs skull, så fast jag just hade gjort potatissallad i söndags till morsdagen, svarvade jag ihop en till och till den serverade Maken grillad korv med bröd. En riktigt somrig middag.

Det blev riktigt varmt också, runt 24 grader, så efter att köket var uppstädat ( och det var inte ens min förtjänst. Tack går till ungdomarna i huset!) gick jag ut på den kvällsvarma verandan och hade tagit med mig en av böckerna som jag fick i julklapp i vintras, men som jag sparat till sommaren för sommarläsningen.

Jo, jag vet, det är inte riktigt sommar ännu, men jag smygbörjade med sommarläsningen  ikväll eftersom jag endast har sex dagar kvar på jobbet innan sommarlovet. Alltså har jag sgs sommarlov, eller hur…?!

Den australiensiske författaren Liane Morairtys senaste, Nio perfekta främlingar ( fri översättning) verkar lovande redan efter det första kapitlet, vilket är allt jag läst hittills. En härligt tjock roman, perfekt för soliga eftermiddagar på verandan, vid simbassängen eller vid sommarstugan. Nu får jag bara inte bli för ivrig och läsa den alltför snabbt. Kanske bra att jag faktiskt jobbar ännu…?!

Söndagsutflykt

Efter en kort, men intensiv helg tog vi Dottern tillbaka till bussen i eftermiddags. Det var inte lite vi hann med. Nya skor, två par, hade hon med sig, två par nya jeans och en blus fanns också i kappsäcken. I matväg fanns mammans köttbullar nedpackade och färskt bröd ur brödmaskinen. Till detta kan också tilläggas att Dottern designade och sydde en halv klänning i helgen! Resten hoppas hon hinna få färdigt nästa gång hon är hemma, vilket blir så tidigt som under påskhelgen om två veckor.

Efter att vi hade släppt av denna studerande Dotter, åkte Maken och jag till det jättelika blågula varuhuset som ligger på andra sidan vägen från busshållplatsen.

Förra helgen vid sommarstugan gjorde vi en liten inventering över vad vi tyckte vi ännu behövde köpa till köket.  I sommar lär vi ha gäster nu som då och då behövs det mera bestick, tallrikar och glas än vad vi hade. Alltså tyckte vi det passade bra att åka till den blågula affären medan vi ändå var så nära.

Sagt och gjort. En och en halv timme senare stod vi i kassakön med kundvagnen full. Ni vet ju hur det kan gå det där, trots inköpslista. Mitt i allt hittas en hel del annat som vi inte visste att vi behövde, men kunde faktiskt komma till nytta och användning i alla fall!

Det här med detta blågula varuhus kommer alltid att vara en aning märkligt för mig att besöka.  Åtminstone här i Tvillingstäderna. Alla varor har namn på ett språk som jag pratar, medan alla kunder som strosar omkring med blågula väskor och kundvagnar pratar språket som jag använder dagligen här. Det passar liksom inte ihop. Eller det gör det, men ändå inte. Båda mina världar slås samman, vilket inte gör ngt, men det känns märkligt. Svårt att förklara och sätta i ord. Hoppas jag lyckades någrlunda….

När vi upptäckte denna blev det ännu lustigare:

Ända från Älmhult i Sverige hade denna låda tagit sig.Hit. Mitt i Tvillingstäderna i Mellanvästern i USA. Nog är världen bra liten ändå…

 

 

A Class Act

Ja, så beskrev min arbetskamrat kvinnan som skrev boken som jag just har läst färdigt. Michelle Obama, hustrun till USAs förra president Barack Obama. Boken Becoming har översatts till över tjugo språk och kom ut i november i förra året. Det är redan två år sedan paret Obama lämnade Vita huset och det är många av oss som skulle vilja se dem tillbaka där. Tyvärr har Michelle Obama inget som helst intresse av politik och att försöka bli den första kvinnliga presidenten i detta stora, komplicerade land.

Om du råkar ha intresse av politiken i detta land, läs boken. Om du däremot inte har ett minsta gnutta intresse av politiken, men vill lära känna en godhjärtad, mycket intelligent kvinna, läs boken.

Michelle Obama, som ogift Robinson, är född och uppvuxen i mångmiljonstaden Chicago i ett av arbetarkvarteren. Hon bodde i spartanska förhållanden med föräldrar som älskade varandra, henne och henens äldre bor. Henens pappa var fabriksarbetare och hennes mamma var hemma med barnen medan de var unga. Familjen hade inte mycket att leva av, men klarade sig bra på det de hade och snålade med utgifterna för att kunna göra en avstickare på en kort semesterresa varje sommar.

Michelle och henens bror Craig uppmuntrades att sikta högt och båda två fortsatte från grundskolan till högskoleutbildning på universitet, vilket inte alls är ngn självklarhet i det här landet där sådana studier är väldigt dyra. Lån finns att få och erbjuds sgs alla, men ofta i arbetarkulturer uppmuntras inte unga att fortsätta att studera. USA har inget officiellt klassystem förstås, på pappret är alla lika, men verkligheten är ngn helt annat.

Michelle Robinson blev, mot alla odds utbildad advokat och började jobba på en stort företag i downtown Chicago, där hon träffade sin blivande man Barack.

Boken är välskriven och intressant. Skriven av Michelle själv och komplett med fotografier från henens barndom, livet med Barack och sedan livet i Vita huset. Språket är lätt och hon skriver på ett ärligt och uppriktigt sätt hur hon försöker, och ofta lyckas, hjälpa minoriteterna i Chicago och senare som First Lady. Även i dagens USA har man helt enkelt inte den rätta hudfärgen om man inte är vit, blond och blåögd. Vem som helst kan påstå ngt annat, men fortfarande lever och frodas rasismen i detta land. Mera på vissa ställen, och mindre på andra ställen. För detta par att bli USAs första, svarthyade presidentpar var fantastiskt och vilket presidentpar sedan! De hade klass och stil och inga skandaler kom de med heller.

I slutet av boken beskriver Michelle Obama också besvikelsen över Donald Trump och hans vinst för att bli USAs 45e president. Att han faktiskt vann och fortsatte med sin vulgära, avskyvärda stil, trots att han nu besitter den högsta posten i landet. Vad säger detta om USA? Väljarna i detta land är många, kommer från många olika håll i landet, med lika många olika bakgrunder, stater och kulturer. ( Landet har runt 300 miljoner invånare.) Hillary Clinton skulle ha vunnit med tre miljoner röster om inte  ‘the electoral college‘  skulle finnas, men nu finns det ju tyvärr och alla vi som ville att hon skulle vinna, får bara hoppas att Trump inte vinner i nästa val.

Jag gissar att det kommer att ta länge innan USA kommer att få se ett sådant fantastiskt presidentpar på den posten igen. Barack och Michelle Obama kanske inte alltid gjorde de bästa besluten, men en sak är helt säker. Deras klass, stil, medmänsklighet och empati är av en helt annan kaliber än den clown som behåller posten nu.

Läs boken. Michelle Obama har fått ännu en till beundrare i mig! ( Just nu klassas hon som den mest beundrade kvinna i USA!)