Vi ville inte riktigt lämnas Sonen ensam i studieorten i lördags när det åter var dags att styra kosan hemåt till Förorten och Tvillingstäderna. Det fanns inte så mycket mera vi kunde göra på plats annat än att fortsätta vara moraliskt stöd. Han är ju, trots allt, en ung vuxen och har sitt eget liv. Vilket en 22 åring helt klart skall ha.

Det blev stora kramar och vid 10.30 tiden bar det av hemåt. Sonen åkte tillbaka till studiebostaden som han delar med två andra studiekamrater.

Vi hade bra körväder. Soligt och inte ett moln så långt ögat kunde nå. Ändå kändes de 480+ km långa och det blåste rejält.

Hem kom vi ju och helgen gick i rätt sakta mak. Det är sällan man väntar på måndagen, men i vårt fall var det så denna helg. Speciellt Sonen som ville ta tag i all byråkrati som hela denna episod har fört med sig.

I skrivande stund är det sen tisdagskväll och vid det här laget har Sonen haft en miljon möten ( verkar det som i alla fall…) med personal från universitetet , med personal från flygskolan, med psykolog, med advokat, med… you name it!

Bollen är definitivt i rullning men nu är det väntan som gäller… Sonen polisanmälde de ungdomar som han misstänker rapporterade honom som självmordskandidat och polisen lovade göra en utredning. Det är ju klart de vet namnen på personerna, men har såklart tystnadsplikt. Däremot ville Sonen veta om de gjorde detta för att de faktiskt var oroliga för hans hälsa eller om de gjorde det för att jäklas. Redan idag fick han svar och det var inte särkilt uppmuntrande. Eftersom det är oerhört svårt att bevisa om detta faktiskt var swatting eller inte, läggs undersökningen redan ned….

Om en dörr stängs, öppnas förhoppningsvis en annan och långa telefonsamtal, möten via skärmar mm mm fortsätter för att rädda Sonens karriär som inte ens börjat….

Det vackra höstvädret har fortsatt och även om vi vaknar till kyliga morgnar, blir det +20 grader varmt på eftermiddagen. Kontoret har fått flyttas utomhus under seneftermiddagen när det rings runt till alla möjliga och omöjliga personer…