Ny import!

Som sig bör var jag en sväng til mataffären här på eftermiddagen. Det är måndagsledigt som vanligt och en del förnödenheter behövde inhandlas. För en gångs skulle var listan inte lång, så jag åkte till en nyare mataffär här lite närmare i grannförorten. Den öppnade faktiskt redan för ett år sedan, men eftersom utbudet är digert med olika mataffärer här runtomkring, hade jag inte åkt dit igen och ångrade detta lite nu.

Jag hade helt enkelt glömt bort hur trevlig denna affär är och vilket fint utbud med mat och varor det erbjuds.

Döm om min häpnad när jag såg detta:

Det är alltså smör, eller bredbart smör gjort i Finland! Importerat ända hit till Mellanvästern! Det låter ju nog lite oklokt faktiskt, men för USD 1.99 var det inte dyrare än den  motsvarande amerikanska produkt som jag vanligen köper, så det skall bli intressant att jämföra smaken. Att se hur salt det är.

Ni som är hemmaboende har ju säkert hört att den finländska maten är ordentligt salt, men kanse inte upplevt det på samma sätt eftersom ni är så vana med detta.

Numera märker jag det betydligt när jag är hemma på besök. Den finländska maten är väldigt salt när den jämförs med den amerikanska och jag använder väldigt  lite salt då jag kokar mat. Någt som amerikanerna dock är mycket bättre på än salt, är sött! Socker är den stora kryddan här på andra sidan Potten och jag måste säga att inom detta klår amerikanerna finländarna med hästlängder!

På tal om mat, bäst jag tänder grillen och lägger igång kvällens matlagning!

Ny vecka med ny Zumbamusik

Alltså ni som läser min blogg börjar säkert snart totalvägra, skrika och hojta i högan sky när jag hela tiden pratar om Zumban, men ni måste i alla fall medge att musiken som vi dansar till är glad och härlig, eller hur? Man blir glad av tonerna och vill skruva upp volymen på högsta nivå!

Då jag riktigt behöver en s.k ‘pick me up’  i bilen kopplar jag mobilen med stereon och lyssnar på min nerladdade Zumbamusik medan jag kör.

Jag har försökt Zumba medan jag kör, men jag kan lugnt påstå att den kombinationen är INTE att remkommnedera!

Hur som haver, ny musik var det ja…

För två eller tre veckor sedan lade min instruktör till denna sång till vår spel- och danslista. Rutinen som hon skapat är enkel, så det har gått fort att lära sig dansen.

Jag hade faktiskt inte hört om denna artist förut, men ni som bor i Europa har säkert hört honom och kanske sett honom på konserter också. Här i USA verkar han inte ha slagit igenom, men efter att jag läst om honom på nätet, verkar han ju vara rätt berömd lite över hela världen!

Fantastisk sång och sedan ungefär en timme tillbaka nerladdad till min mobil!

Bortglömt möte

Klocakn var 08.20 imorse då jag i hastigheten råkade fråga Maken om han hade något möte på jobbet på förmiddagen som han behövde åka till innan hans eftermiddagspass tog vid.

Han svarade så där lite lätt att han minsann skule få njuta av en lugn och skön förmiddag hemma och göra precis vad han ville… eller?

Hastigt och lustigt loggade han in på sitt  mejlkonoto på jobbet och gick igenom den redan digra högen med post som hade samlats under morgonens tidiga timmar. Och se där, mycket riktigt, nog fanns det minsann ett möte som hade behövde åka till.

Smått besviken och arg på sig själv för att han missat detta, hoppade han snabbt i duschen och kläderna, tog tag i arbetsväskan och åkte iväg. Klockan nio behövde han infinna sig och vid 8.45 backade han ut ur garaget! Tur att vi bor nära sjukhuset här i Förorten där han jobbar, för han hann faktiskt i tid!

Kvar på golvet stod dessa:

Våra färdigpackade träningsväskor för en tur till gymet denna förmiddag. Istället blev det så att jag åkte ensam till gymet och mitt Zumbapass och så tog jag med mig Makens väska, ifall hans möte skulle bli klart tillräckligt tidigt så att han skulle hinna träna innan det var dags att åka tillbaka till jobbet.

Jodå, mycket riktigt, mitt under en av våra nya rutiner, kom Maken inspringande till studion där vi Zumbar, gav mig en hastig puss, tog tag i sin väska och sedan styrde han kosan mot herrarnas omklädningsrum. Glad över att hustrun hade tagit initiativet till  att ta med hans väska också.

Efter avklarade gympass ( nej, Maken zumbar inte. Önskar jag skulle få med honom på ett pass, för han har ett bra taktsinne och rytmen sitter i, men han totalvägrar. Zumba är endast för damer menar han…) hann vi t o m på en snabb matbit på en närliggande restaurang, innan han åter åkte tillbaka till jobbet. Dock var han mycket nöjd över hur denna förmiddag hade tett sig sist och slutligen.

Färdig med sjukstuga för den här gången

Jodå, hundarna verkar ha repat sig. Så orolig var jag  faktiskt inte, för de fortsatte båda att dricka hela tiden, vilket ju är ett gott tecken, trots att de vägrade äta.

De fick kokt ris blandat med grynost igår kväll och imorse. Något som lär skall vara ypperlig kost för känsliga hundmagar. De smaskade båda i sig igår kväll, men imorse vägrade Lilly äta sin portion och drack lite vatten istället. Hon såg först på maten och sedan på mig, som för att säga:

– Hade du verkligen tänkt att jag skulle äta det där matte?

Däremot smaskade Fiona glatt i sig sin portion och ville ha mer dessutom, men hon fick snällt vara klar. En portion räckte bra till tyckte denna stränga matte.

Vi vet ju inte riktigt vad som orsakat magsjukan, eller om det egentligen inte var ngn magsjuka alls eller kanse det var benen från griskotletterna i lördags, som gjorde att känligsa hundmagar var ur balans.

Maken  åkte i alla fall till djuraffären för att köpa s.k pusselskålar. Dessa skålar skall tvinga hundar att äta långsammare, och på så vis, inte kasta upp ngn timme efter maten, vilket är ngt som Fiona ofta gör.

Han köpte de båda blåa skålarna, men vi har inte bestämt ännu vilken vi skall behålla. Dock gissar jag att de båda kommer att fungera ypperligt för detta ändamål. Jag tror att vi provar imorgon till hundarnas morgonmål. Rapport lär följa…

Ett människoöde…

Jag försöker hjälpa så gott jag kan. Det är inte mycket mera jag kan göra än att lyssna, men jag hoppas och tror att det hjälper lite.

Jag tar det från början:

Min kompis och jag träffades redarn på college endast några veckor efter att jag hade flyttat hit. Vi jobbade på samma dagis faktiskt och kom bra överens direkt. Hon var ung mamma, hade redan en två årig flicka vid 19 års ålder och hade hädneran fulla. Jobbade, gick i skola och var singelmamma. Hade just flyttat hemifrån för att lite mera kunna etablera sig och lära sig klara sig på egen hand med sin Dotter. Tuff helt enkelt. Hade inga planer på att bli mamma vid 17 års ålder, men ibland går det inte som man tänkt sig. Pojkvännen ville inte veta av barnet och drog sin kos. Kompisens föräldrar var inte heller stöttande, och rätt sårade över att deras Dotter inte väntat med att skaffa barn. Som sagt, livet blir inte alltid som man väntat sig.

Detta är redan länge sedan. Denna Dotter har nu redan hunnit bli 25 och födde själv, för ganska exakt en vecka sedan, en liten son. Eller egentligen en riktigt stor sådan, eftersom han var välskapt och över 4 kg!

Komplikationer tillträdde, Dottern är av naturen liten till växten och hade svårt att krysta ut en sådan klimp till son. Alltså, blev det kejsarsnitt lite hastigt och lustigt, men till slut gick allt bra ändå.

Medan förarbetet pågick förra måndagskvällen, åkte jag till det närliggande sjukhuset  ( samma sjukhus där Maken jobbar, men han råkade ha ledigt den kvällen och var hemma med oss.) för att hålla min kompis sällskap en stund. Det var redan sena kvällen innan jag kom mig dit eftersom vi hade eget program först. Dock var kompisen mycket glad över besöket, ävenom det blev rätt kort.

Vi höll kontakten under natten och vid 06.30 tiden följande morgon föddes den Lilla/stora Sonen och var välmående och frisk. Min kompis kunde andas ut så här långt.

På grund av att det togs kejsarsnitt, hölls Dotter och Son längre på sjukhuset än de vanliga 48 timmarna och i fredags släpptes de hem till källarvåningen där de bor med Pojkvän och Pojkvännens mormor.

Det är här det blir knepigt nämligen och min kompis är mycket bekymrad och jag försöker stötta så mycket jag kan.

Pojkvännen är ung, har just fyllt 18 och är ännu gymnasieelev.( gymnsiet i USA är obligatoriskt.)  Blir inte klar ännu, är efter med grunskolan eftersom han har haft en mycket tung och svår upväxt. Han går i en alternativ skola för att också kunna arbeta så mycket vid sidan om som möjligt, vilket är speciellt viktigt nu eftersom han har blivit pappa. Han bor med sin mormor eftersom hans mamma sitter i fängelse pga av användande och langande av olika droger, men främst amfetamin. Hennes Son har själv varit missburkare, trots sina unga år och blev ganska nyligen klar med behandling och är just nu drogfri. Någon pappa finns inte i bilden, vem vet vilka  slags öden mamman har varit med om med detta slags liv. Hon kanske inte ens vet vem som är pappan till hennes båda söner….

Och nu har denna unga pojke, med redan en så stor börda för sitt unga liv, gått och blivit pappa. Kom ihåg att här finns inget som barnbidrag, betald föräldrarledighet etc. I detta landet skall man helst  klara sig själv. Socialhjälp finns att få, men det skall vara mycket illa ställt innan den delas ut.

Min kompis är bekymrad och det förstår jag. Hon vill ju att bebisen skall få växa upp med mycket kärlek och stabila förhållanden, men medan bebisens pappa är ung och försöker komma framåt i livet på bästa sätt, har bebisens mamma rätt nyligen ( före graviditeten)  fått diagnosen ‘bipolar disorder’  och vägrar att ta medicin. Klarar inte av hålla ett jobb och skall nu försörja ett barn…

Ingen lätt situation, eller hur? Jag försöker som sagt att lyssna och låta min kompis prata, som i sin tur försöker att inte lägga sig i alldeles för mycket, men helt klart oroar sig för den nya, lilla familjen. Hur skall detta gå?, helt enkelt.

Denn dagen, ett människoöde….

Slut

Denna tisdagkväll är benen helt slut. Kroppen är helt slut. Knoppen är helt slut och armarna är helt slut!

Det var en dag på jobbet med full rulle och jag tor inte jag satte mig  ner  alls under hela dagen mellan 08.45 till kl.15, förutom tio minuter till lunchen då….

På kvällen åkte jag iväg på mitt sedvanliga Zumbapass som hör tisdagskvällen till och även om det var skönt att motionera  känns det verkligen i kroppen  nu.

Så, här  sitter jag nerbäddad i sängen i min sköna pyjamas och klockan är inte ens 22 och jag sluter just mina blågrå.

Vi hörs kära bloggvänner och bloggläsare! God natt från andra sidan Potten!

 

Postitivt budskap!

Jag har missat en hel massa Zumba pass den seanste månaden, men fick en början igen den här senaste veckan. Det kändes skönt, men också lite ovant eftersom många av sångerna och rutinerna är nya och har kommit till under den seaste månaden då livet har kommit i vägen och jag inte kunnat deltaga.

Vår sista sång, då vi sträcker ut musklerna i ben och armar och hela resten av kroppen med för den delen, fick hela Zumbapasset att avslutas på ett sådant positivt sätt att jag helt enkelt behöver lägga in denna goding  på min blogg. Lyssna på orden och begrunda.Översättning behöver ni väl knappast. Alla kan ju engelska nuförtiden. 😃