Fynd på den skandinaviska gåvobutiken

Finns denna månne för hemma? Det är en ‘cologne spray’ ämnad för både herrar och damer och den kommer från Irland. Namnet Inis betyder ö på irländska och doften skall påminna om havet.

Nåja, nu tycker jag nog att det påståendet är att ta i ändå, men visst doftar den helt underbart. Annars skulle jag väl knappast ha slösat pengar på den…?

Doften är fräsch, mycket mera som än europeisk doft än de sötare, amerikanska dofterna som jag vant mig vid här på andra sidan Potten.

De första 10 åren som bosatt här, köpte jag deodorant hemifrån då jag befann mig på hemmabesök i Jakobstad eftersom den doftade så mycket fräschare än den som tillverkas och säljs här. Fast märket är det samma.

Hur som helst, jag har redan använt min nya ‘parfym’ som jag köpte i den skandinaviska gåvobutiken en bit från stugan, flera gånger. Den doftar verkligen gott och det är ju tur att den går att beställa via nätet när den här första flaskan tar slut….!

  Värt besväret? Ja, men absolut!

Ni som följer dessa blygsamma, men rätt täta skriverier ändå, vet att vi för knappa ett år sedan blev stugägare. Vid en rätt liten sjö i (grannstaten) norra Wisconsin. Nu har vi, faktiskt på en vecka kört nästan 1000 km då man räknar alla sträckor från och till stugan och man kan ju fråga sig om detta faktiskt är värt allt körande…?

Jodå, svaret var helt enkelt kristallklart då vi packade ihop för att åter styra kosan hemåt till Förorten i eftermiddags. Helt klart är detta värt det! Att bo i en Förort i en storstad går riktigt bra det med. Vi har gröna, lummiga gräsmattor omkring oss. På gården finns ett trädgårdsland och på bakgården i Förorten finns en damm. Så, bland skyskraporna bor vi ju minsann inte.

Dock….det där med att köra de där 240 kilometrarna för att sedan landa i naturen…. bland tallarna, den täta skogen, den lilla sjön, tystnaden… stressen och jäkten är som bortblåsta och helgernas mål blir ngt helt annat. Som att läsa färdigt en bok till exempel. Eller ta en tur med båten runt sjön i lugn takt i skymningen…. att grilla god kyckling på grillen och sedan avnjuta denna med en enkel sallad…. att inte ha några måsten och ta dagen som den kommer.

Bilden ovan visar hur det såg ut i köket då vi packade ihop helgens grejer. Det är inte lite som skall kommas ihåg eftersom stugan ligger långt borta, men vi har nu kommit så pass långt i det här med stugliv att Maken har gjort en lista på allt som skall göras innan vi låser dörrarna, sätter oss i bilen och styr kosan hemåt igen.

Denna bild tog jag i fredags på kvällen under vår båtutfärd…

Efter ca. En och en halv timmes städande och packande var stugan klar att låsas igen till nästa besök. Då var den dammsugen, kylskåpet tömt så när som på några syltburkar och såser, de två badrummen resnskrubbade, sängarna bäddade med rena lakan och den lilla tvätt som vi hade fått ihop under helgen nytvättad, torr och vikt ner i väskorna eller byrålådorna igen beroende på om kläderna skulle hem till Förorten igen eller om de stannade vid stugan.

Nu är alla de där kilometrarna avverkade igen och vi har åter landat i Förorten. Vilken skön helg det blev ändå!

Mini camp

Som jag skrev i ett tidigare inlägg den här veckan, har jag mer eller mindre dragit ett läger vid kyrkan denna vecka. Ett barnläger med 15 anmälda barn blev det och även om jag inte alls hade bett  om att dra ngt sådant för några veckor sedan, blev det ändå jag som skötte om det hela.

Det var enormt frustrerande. Kvinnan som sköter om barnverksamheten för lågstadiebarnen och yngre vid vår kyrka är väldigt trevlig, men saknar helt konsten att kommunicera! Hon frågade mig för flera veckor sedan om jag var villig att hjälpa till med ett kort barnläger denna vecka, men hon berättade aldig att hon väntade sig att jag skulle planera det, söka reda på allt som behövdes  och  implementera hela lägret och sedan städa bort allting. Så gott som allt på egen hand!

Jovisst, hade jag en medhjälpare och hon  var rktigt bra, men ville inte delegera, utan trivdes bäst i bakgrunden. Jodå, visst jobbade hon, men tackade mig för all planering och tyckte att jag var så duktig på detta. Om man nu skall erbjuda ett läger för traktens ungar, då måste det ju planeras också, eller hur? Man kan ju inte bara vänta sig att de alla skall anmäla sig till lägret, betala en (förmånlig) penning och sedan finns det inga aktiviteter planerade?!

Trots denna enerverande slutsats, att det hela hängde på mig, så gick lägret bra och det var faktiskt riktigt roligt. Jag har arbetat sgs hela mitt vuxna liv med barn och sådana här gånger är det skönt att kunna ta  av den erfarenheten. Jag trivs med barn, men jag trivs inte med folk som har ideer och sedan förlitar sig att andra skall förverkliga dem utan att de själva är med.

Jag hade lovat barnen redan i tisdags att det skulle bli en förmiddag med vatten  och vattenlekar den sista dagen av lägret, så denna morgon kom jag tidigt till kyrkan och drog fram de två mindre bassängerna och fyllde dem med vatten. Eftersom vattnet ur trädgårdsslangen var väldigt kallt, ville jag att simbassängerna skulle fyllas så snart som möjligt så att vattnet skulle ha en chans att värmas upp i morgonsolen.

Då vi gick ut vid 10.30 tiden var vattnet fortfarande rätt kallt, men detta bekom inte barnen nämnvärt och de hade hur roligt som helst med svampar, leksaker och naturligtvis sprutor som kunde skjuta vattnet långt över på kompisarna, som förstås sköt vatten tillbaka. Vi vuxna som hjältpe till, lyckades inte hålla oss helt torra heller.

Efter vattenlekar och en hel massa andra förmiddagsaktivitier satte vi oss ner för att äta våra medhavda luncher. Det smakade gott efter en aktiv förmiddag och barnen verkade  mer än nöjda. En av de äldre pojkarna utropade:

This is the best day ever! 

Och det var ju verkligen roligt att höra!

På bilden ovan syns ett torn av lego som några av pojkarna byggde efter lunchen, strax innan föräldrarna kom och hämtade sina telningar igen.

Sedan började uppstädningen, av undertecknad, alldeles ensam. Det var en hel del att städa upp och att lägga bort och det tog mig allt som allt en timme utan hjälp. Efteråt var jag nöjd med lägret och aktiviteterna, men oerhört trött och irriterad på frånvaron av bra hjälp och allt jag kudne tänka var:

– Aldrig igen!

Klichéfylld

Denna alltså. Jag har aldrig läst henne förut, men jag tror nog inte det blir några flera böcker av henne. Som ni ser heter författaren ifråga Sheryl Woods och denna lilla bok köpte jag på mataffären i Jakobstad för  just över  en vecka sedan. Det verkade vara skön sommarläsning, men det blev som sagt lite väl mycket klichéer och otroligt långrandiga dialoger om ett och samma hela tiden.

Om det nu råkar finnas ngn som är intresserad efter inledningen till detta inlägg, så handlar boken om ett medelålders par, Bill och Maddie  Townsend  bosatta i småstaden Serenity i delstaten South Carolina på sydöstkusten. Maken har en kärleksaffärer med den 16 år yngre kvinnan Noreen och blir naturligtvis gravid och kräver att Bill skiljer sig från sin hustru som han varit gift med i tjugo år. Skilsmässa blir det och medan denna ligger i förhandlingarna, träffar hustrun, Maddie en karl som heter Cal Maddock. Denna Cal råkar vara bobollstränaren för pojklaget i gymnasiet där parets son går och naturligtvis är denna son, Tyler också stjärnspelaren på laget. Det hettar till mellan Maddie och Cal och i den lilla staden sprider sig ryktena snabbt. Skilsmässan är ännu inte ett faktum…

Samtidigt vill  Maddie och hennes två goda vänner starta ett eget gym. Maddie har, som sig ofta är fallet, varit hemmafru ända sedan de tre barnen kom till världen, men nu vill hon ändra sitt liv och göra karriär.

Kvinnorna öppnar sitt gym och det börjar bra, men som sagt, staden är liten och ryktena går….

Jag avslöjar inte hur boken slutar, nog är den läsvärd tycker jag, åtminstone som ett trevligt tidsfördriv, men imorgon tar jag nog tag i en annan Elin HIdlerbrand bok igen….

Vädret levererar… både det ena och det andra….

Vid 13 tiden, just före Sonen och jag skulle iväg till  hans skolan, mörknade det alldeles fruktansvärt ute och snabbt gick det. Vädersirenerna började tjuta och alla mobiler hemma likaså. Ovädret var på väg, och helt förvånade var vi ju inte eftersom den tunga luften hade legat tätt inpå hela förmiddagen.

Just som vi satte oss i bilen, Sonen och jag, började de stora regndropparna falla och han hade nätt och jämnt backat ut från vår gård, då det ösregnade. Vi borde kanse ha väntat några minuter innana vi åkte iväg.

När vi svängde ut på vägen började haglet dala ner över oss och all annan trafik. Stora kulor som föll mot bilen och Sonen körde med tungan rätt i mun och koncerntrerade sig på de gula linjerna mitt på vägen. Det regnade och haglade så tätt att det verkligen var utmanande att hålla sig på vägen.

Till skolan kom vi dock, om än i snigelfart. I sådant oväder vågar man ju verkligen inte köra snabbt!

Efter att Sonen var levererad  till skolan körde jag hem  igen. Nu hade ovädret lugnat ner sig, och körningen var mycket lättare. Lillasyster, som hade varit ensam hemma under ovädret kom genast ut till mig då jag svängde in på uppfarten. Hon hade minsan haft lite obehag av detta  oväder, speciellt eftersom hon var ensam medan det pågick.

Ovan håller hon ett av haglen som föll under den korta, men intensiva stormen.

Hagel ligger utspridda bland buskarna på framsidan av vårt hem.

På kvällen, redan vid 19 tiden, endast 6 h senare efter hagelstormen, ringde det på dörrklockan. Ett företag, som fixar tak  bl.a efter hagelstormar kom på besök. Ville inspektera taket och se om det behövde fixas pga dagens storm. Jaha, här låter man inte gräset gro under fötterna precis, tänkte jag.

Innan klockan var 21 hade ytterligare två företag ringt på samma dörrklocka i samma ärende! Alltså, hur desperata får dessa företag bli egentligen?!

Maken lät faktiskt det sista företaget inspektera vårt tak och efter bara några mintuer klättrade representanten på stegen ner igen och förkunnade för Maken att vi faktiskt inte behövde ngn reparation.

Jaha, detta var ju en stor lättnad eftersom det kostar flera tusen  att få ett tak fixat! Dock var jag däremot aldrig särdeles orolig…

Den vackra kvällsskymningen skvallrade inget om eftermiddagens hagel-och regnstorm….

 

Diskussion: plåtpoliser och böter

Igår under middagen med Svärföräldrarna tog Maken upp ämnet fortkörning i Finland och kopplingen mellan  folks löner och böter och huruvida det ens skulle gå att implementera  här i Staterna.

Detta var ngt mycket nytt för Svärföräldrarna och speciellt Svärfar tyckte detta var mycket intressant och samtidigt märkligt.

Han undrade några saker och eftesom jag inte hade svaren, tänkte jag fråga er kära bloggläsare:

– vad händer om en plåpolis fotograferar din BIL som kör för fort, men det är inte DU som kör bilen? Vem får böterna? Jag gissade på bilägaren, men det var ju inte hen som körde bilen….

– hur räknas böterna? Enligt årslönen? Hur stor är procenten?

– Går det att överklaga hos polisen? I så fall, vad händer då?

Någon som vet coh kan ge mig svar, så att jag kan vidarebefordra till Svärfar?

Tack på för hand! 🤔

Mina blomster framför huvudentrén blommar för fullt i den kvava augustiluften….

Tog vara på stunden

Denna torsdag bjöd på en massa körande hit och dit och runt en liten bit och det hela började rean vid åtta tiden på morgonen. Denna vecka har Lillasyster deltagit i en kurs som ges av Röda Korset och som lär barn och ungdomar hur och om att sitta barnvakt! Dottern tog samma kurs i samma ålder och det visade sig att kursen var fortfarande väldigt bra med en massa nyttig information om barn, deras utveckling och en hel del första hjälp kunskaper rymdes också med. Kursen hölls i en skola inte så långt härifrån, men likväl skulle Lillayster köras dit.

Efter att jag hade lämnat henne på kurs, körde jag vidare til loppis. Igår kväll bad jag barnen/ungdomarna att fylla bakluckan med alla påsar och lådor de fyllt de senaste veckorna med urvuxna kläder och leksaker som de inte längre vill behålla. Imorse körde jag allt detta  då till loppis. Loppisen som jag anlitar ligger nära mitt jobb, så det är en bra bit att köra. Intäkterna som fås in på detta loppis går sedan vidare till välgörande ändamål här omkring i Tvillingstäderna. Alltså, tycker jag det är värt körandet i alla fall.

När allt var avlämnat vid loppisen, åkte jag vidare till klippningen som jag hade på schemat. Denna man behövdes ses över och vem är bättre att göra detta än min frissa som jag anlitat de senaste tjugo åren…? Dock är det ju förstås så att hon fortfarande finns i förorten som vi bodde i då det begav sig för alla dessa år sedan och inte där vi bor nu!

Alltså, körde jag söderut en tjugo minuter till! Jag hade tänkt gå omkring i en av klädaffärerna som finns i närheten, men jag kom på en helt annan ide. Det var en oerhört varm och  vacker morgon och boken som jag läser just nu hade jag tagit med.  Snabbt slog jag om i tankarna, parkerade nära ett kafé istället, högg tag i boken och gick och köpte mig en kall kaffe ( som faktiskt inte var väldigt god. Jag försöker bli kaffedrickare då det kommer till iskaffe, men jag har hittills inte lyckats så bra…) och hittade ett trevligt bord ute i solen! Klockan var endast just över nio och min klippning hade jag inte beställt till kl.10, så jag hade bra med tid att sitta och njuta. Det var ännu inte tjugo grader varmt och luften var torr, inte tung och kvav, som är mera normalt här i juli månad.

Vilket bra beslut och vilken skön och avkolpplande stund det blev där i solen denna torsdagsmorgon!

Resten av dagen innehöll mera körande, denna gång in till Minneapolis och lektion i harpa för Lillasyster, så att ladda batterierna och bara njuta på förmiddagen visade sig vara helt rätt.

Tar du dig tid att njuta och ge dig tid denna sommar?