Ny import!

Som sig bör var jag en sväng til mataffären här på eftermiddagen. Det är måndagsledigt som vanligt och en del förnödenheter behövde inhandlas. För en gångs skulle var listan inte lång, så jag åkte till en nyare mataffär här lite närmare i grannförorten. Den öppnade faktiskt redan för ett år sedan, men eftersom utbudet är digert med olika mataffärer här runtomkring, hade jag inte åkt dit igen och ångrade detta lite nu.

Jag hade helt enkelt glömt bort hur trevlig denna affär är och vilket fint utbud med mat och varor det erbjuds.

Döm om min häpnad när jag såg detta:

Det är alltså smör, eller bredbart smör gjort i Finland! Importerat ända hit till Mellanvästern! Det låter ju nog lite oklokt faktiskt, men för USD 1.99 var det inte dyrare än den  motsvarande amerikanska produkt som jag vanligen köper, så det skall bli intressant att jämföra smaken. Att se hur salt det är.

Ni som är hemmaboende har ju säkert hört att den finländska maten är ordentligt salt, men kanse inte upplevt det på samma sätt eftersom ni är så vana med detta.

Numera märker jag det betydligt när jag är hemma på besök. Den finländska maten är väldigt salt när den jämförs med den amerikanska och jag använder väldigt  lite salt då jag kokar mat. Någt som amerikanerna dock är mycket bättre på än salt, är sött! Socker är den stora kryddan här på andra sidan Potten och jag måste säga att inom detta klår amerikanerna finländarna med hästlängder!

På tal om mat, bäst jag tänder grillen och lägger igång kvällens matlagning!

En späckad söndag

Lördagens lugn utbyttes mot en söndag som var fullspäckad med program från tidiga morgonen till nästan sena kvällen. Jag var tacksam över att vädret var kyligare idag och att solen valde ett gömma sig rätt ofta bakom molnen medan en kylig vind svepte förbi. Det fanns liksom inge tid att slöa i solstolar i dag, men eftersom inte vädret bjöd till denna aktivitet heller, var det ingen skada skedd.

Sonen, tillsammans med skolkompisaran i teaterklubben gav sin sista föreställning av pjäsen Failure igår kväll och idag, söndag skulle alla eleverna infinna sig vid skolan för ‘strike’. Och nej, de gick inte runt med plakat och bad att få mera publik till sina föreställningar. Strike heter det när alla kulisser rivs ner och scenen återställs till sitt ursprungliga jag. Normalt tar denna aktivitet sgs hela dagen, men idag blev ungdomarna klara på rekordtid och strax efter att jag och Lillasyster kom hem från förmiddagens gudstjänst, behövde Sonen hämtas från skolan pga att ungdomarna var klara. Detta kändes bra  eftersom han var borta hela dagen igår, från kl.11 till midnatt, då jag hämtade honom från efterfesten!

På eftermiddagen styrde Lillasyster och jag kosan in till Minneapolis och en till harplektion. Hon har hela tre stycken den här veckan pga vårens harpkonsert om två veckor.

Vi kom hem strax före middagstid och en liten stund efter det kom en viss make hem från stugan och överraskade oss! Han hade tillbringat helgen i norra Wisconsin för lite lugn och ro och hade tänkt stanna till tisdagen! Han tyckte att han hade fått tillräckligt med tid i lugnet i urskogen och vände kosan hemåt tidigare än planerat. Inte oss emot!

Nu är det söndagkväll och nästan dags att krypa ner mellan lakanen. En till jobb och arbetsvecka kommer emot….

Failure

Ikväll gick vi på teater. Sonens gymnasium gav vårens föreställning och pjäsen hette alltså Failure. Återigen en helt fantastisk produktion av ungdomarna. Nästan professionell, fast det är gymnasieeleveer som står för allt.

Sonen är ingen skådepselare, utan har jobbat i många veckor tillsammans med andra elever och regissören att planera och bygga kulisserna, som ni kan se ovan. Nu under förra helgen och denna helgs föreställningar agerar han ljustekniker och befinner sig högt upp i luften, strax under taket för att rikta strålkastarna åt rätt håll vid rätt tidpunkt.

Förra helgen gavs två föreställningar och den här ger ungdomarna sammanlagt tre stycken. En gick alltså av stapeln  denna fredagskväll och sedan finns det två kvar imorgon,

Söndagen skall ägnas till att riva ner alla kulisser igen och ta till vara de bräder som kan bevaras  för nästa föreställning som inte blir förrän på hösten under nästa skolår.

Vårens pjäs utspelar sig i staden Chicago mellan 1900 och 1930 och handlar om familjen Fail och deras, faktistkt väldigt tragiska liv och leverne. Mor och far dör i en båtolycka och de tre systrarna dör alla inom  samma år som unga vuxna och en enda karl förälskar sig i alla tre!

Det var en komplicerad historia, men ungdomarna gjorde en väldigt svårförståelig pjäs riktigt lätthanterlig och fast den låter så tragisk innehöll den många härliga, komiska ställen ändå.

Det blev en rikigt trevlig avslutning på arbetsveckan och imorgon har det lovats sol och tjugo grader varmt. Vi får se…

Annual review

Ja, idag hade jag då det där årliga mötet med chefen. Vet inte om ni har dessa där hemma, men här skall man ha ett årigt möte med sin chef då det gås igeom hur det går för en på jobbet, hur du trivs, vad som behöver förbättras etc.

För några veckor sedan hade vi alla fått ett formulär där vi skulle betygsättta oss själva  inom elva olika områden. Vitsorden gick från 1 till 5, med nummer 1 som sämsta betyg och nummer 5 som bästa betyg.

Det var inga lätta frågor precis och det tog mig en bra timme att gå igenom allt. Dessa formulär var nya för oss alla detta skolår.

Det är verkligen svårt att betygsätta sig själv, men jag fick det gjort och hade formuläret med mig till jobbet idag.

Lite nervös var jag nog, men som tidigare år, var detta inget att vara nervös för.

Jag kanske har nämnt förut att jag jobbar för och med världens bästa chef? Glad , positiv och trevlig!

När jag gav mig själv vitsord för de olika kategorierna, hade jag gett mig mest treor. Chefen däremot gav mig mest fyror!

Efter genomgången av formuläret läste hon upp en liten motivering åt mig som handlade om mig på jobbet och också vad hon mest upskattar hos mig.

Och, ja, visst har jag blivit mera amerikansk av mig, konstigt vore det ju annars, men då ngn sitter och läser vackra saker om mig och vad hon tycker jag gör bra och hur jag förbättrar miljön på jobbet bland barn och arbetskamrater, blir jag finländsk och grymt generad och blyg!

Visit är det roligt att vara uppskattad, men säg inget, eller hur?! Vi finländare är oftast inte bra på sådant!

Dock är det ju roligt att Chefen tyckte att det går så bra för mig på jobbet och jag får väl bara tacka och ta emot antar  jag då…

Fredagskväll och skolkarneval

Jag hade förhandsköpt biljetter via Lillasyster, så vi stod inte i denna kön väldigt länge, utan kunde gå rakt in i skolan då dörrarna öppnades strax före 18. Skolkarneval upplaga skolår 2019 skulle gå av stapeln och naturligtvis var Lillasyster med mor på plats.

Om det hade varit upp till modern, skulle hon helt enkelt ha släppt av denna Lillasyster framför dörren på skolan och sedan åkt hem igen, men eftersom föräldrarna ombeds närvara,  gjorde jag som jag snällt hade blivit tillfrågad och stannade för festligheterna.

Det kom säkert lika mycket elever och föräldrar som de senaste två åren vi var med för skolans korridorer var proppfulla.

Lillasyster som hade hand om sina biljetter, gick direkt till rummet där man fick köpa ‘gently used stuffed animals’ och kom glad i hågen därifrån efter bara en liten stund, med en ny kompis:

Lyckligare unge fick man leta efter! Den nya kompisen fick genast namnet Rainbow Sunshine. 

Sedan stod vi i kö en stund för att få oss en bit pizza till middag. Lillasyster fick återigen betala med sina biljetter och efter att vi ätit hade hon  endast 15 stycken biljetter kvar att använda till olika lekar och spel. Den stränga mamman hade redan vänligt men bestämt berättat att hon inte tänkte köpa ytterligare biljetter eftersom kvällen redan hade börjat med 40 stycken biljetter. ( Föra att undvika kontantbetalningar vid de olika spelen och lotterierna m.m, används biljetter som man på förhand har betalat för. En biljett såldes för $0.50 USD.) Det var bara för Lillasyster ratt gilla läget, men det var faktiskt inga problem. Efter maten hittade hon ju  bästisarna!

Dessa bästisar valde alla att få sina ansikten målade vilket var en av de många aktiviteterna. Lillasyster till vänster blev naturligtvis en enhörning, medan kompisen S i mitten valde morrhår och kattnos och kompisen E valde en fin fjäril.

Lillasyster var mycket nöjd med sin målning och ville förstås inte riktigt tvätta bort den efter att vi hade stannat till slutet av festen och kommit hem. Fast hon tvättade ju förstås bort den i alla fall och kvar finns bara fotona som jag tog av henne.

Det belv en trevlig kväll, trots att jag faktiskt inte hade sett fram emot den. Bästisarna har trevliga mammor och vi tre gick omkring med kompisarna, vilket  blev riktigt roligt. Med så mycekt ståhej och elever och vuxna över hela skolan, var det svårt att hålla en vettig konversation, men vi gjorde så gott vi kunde.

Klockan 20.30 började uppstädningen och det var dags att åka hem efter en lyckad kväll. Skolan hade säkert lyckats få in en hel del pengar, vilket är den egentliga orsaken till detta enorma jippo varje år.

Detta blev Lilalsysters sista skolkarneval efetrsom hon fortsätter till mellanskolan i höst och där hålls inga sådana här jippon. Hon är nog lite besviken över detta skulle jag tro, men om hon vill kan vi ju alltid besöka lågstadiets karneval igen nästa år….

 

På väg in till Minneapolis

Lillasyster tog fotot på torsdagseftermiddagen då vi närmade oss centrum i Minneapolis, på väg till musikinistutet där hon tar lektioner i harpa en till två ggr i veckan, beroende på vilken vecka det råkar vara.

Tvillingstäderna, Minnepaolis och St.Paul med förorter har runt tre miljoner invånare, men själva Minneapolis är ungefär lika stort som Helsingfors, med ca.300 000 invånare.

Vi bor runt 20 km utanför storstadvismlet och det är vi mycket nöjda med. Dock när det skall köras in till Minneapolis på en torsdagseftermiddag mitt under rustningstid, känns det mycket längre. Resan in till musikinstitutet tog runt 40 minuter igår och lika länge tog det hem igen. Beroende på vilken motorväg vi tar har att göra med  trafiken förstås, men också den speciella filen som är byggd för bilar som har en eller flera passagerare, och i den filen går det ju undan en hel del eftersom de flesta som reser till och från sina arbeten, endast har en förare i bilen. Man kan också betala för att åka i denna fil och beroende på hur mycket trafik det finns så kostar det mera eller mindre.  ( Dock vill jag förtydliga att det INTE kostar att åka i denna fil om man är flera än en i bilen eftersom detta är vad denna fil först var designad och tillagd för.)

Då Maken jobbade Downtown vid sjukhuset HCMC ( Hennepin County Medical Center) och behövde åka till och från Minneapolis varje dag, betalade han för ett s.k MN Pass som lades i vindrutan och lästes av speciella kameror. Bara att betala extra via nätet sedan då  pengarna i kontot tog slut.

Eftersom han numera jobbar vid sjukhuset här i Förorten och har mycket kortare arbetsresa, betalar han inte längre  för att använda den speciella filen på motorvägen, som kallas HOV Lane ( High Occupancy  Vehicle) 

Hur som haver, vanligen är det Maken som sköter om allt detta körande till och från harplektioner, men ibland hamnar jag att ta hand om det. Det är egentligen inte ngn svår körning alls, det bara tar länge.

Däremot är harpläraren fenomenal och hon och Lillasyster kommer fantastiskt bra överens och Lillasysters harpkunskaper går framåt i rasande fart. Gissar nog att det blir en hel del körande till musikinstitutet ännu i flera år framöver. Dett musikintresse lär fortsätta och nog är det ju väldigt roligt att ha en harpist i huset. Det är det inte många familjer som kan säga att de har…!

Så där hux flux på en måndag!

Det är svårt att köpa en liten skinka! Alltså hade vi en hel del kvar efter påskskinkan som vi jag tillredde i lördags. Denna skinka behövde ätas, så detta i sin tur ledde till att det blev en skinkpaj till middag ikväll. Eftersom jag gjorde en extra stor paj med mycket skinka, röd parprika, och ost som fyllning, fanns det en hel del, så Maken ringde till sina föräldrar och hux flux kom de på middag en helt vanlig måndagskväll.

Efetrsom skinkpaj är  ( i vanliga fall) morgonmat  på den här sidan Potten, rörde jag till en fruktsallad bestående av skuren mango, jordgubbar, blåbär och bananer och till denna severade jag också vaniljyoughurt tillsammans med skinkpajen. För de kaffedrickande såg Maken till att det fanns nybryggt, hett kaffe och alla åt och lät sig väl smaka.

En gråmulen och regntung dag som denna, blev det lite extra mysigt kring middagsbordet ikväll. Så där hux flux helt enkelt!