Ett människoöde…

Jag försöker hjälpa så gott jag kan. Det är inte mycket mera jag kan göra än att lyssna, men jag hoppas och tror att det hjälper lite.

Jag tar det från början:

Min kompis och jag träffades redarn på college endast några veckor efter att jag hade flyttat hit. Vi jobbade på samma dagis faktiskt och kom bra överens direkt. Hon var ung mamma, hade redan en två årig flicka vid 19 års ålder och hade hädneran fulla. Jobbade, gick i skola och var singelmamma. Hade just flyttat hemifrån för att lite mera kunna etablera sig och lära sig klara sig på egen hand med sin Dotter. Tuff helt enkelt. Hade inga planer på att bli mamma vid 17 års ålder, men ibland går det inte som man tänkt sig. Pojkvännen ville inte veta av barnet och drog sin kos. Kompisens föräldrar var inte heller stöttande, och rätt sårade över att deras Dotter inte väntat med att skaffa barn. Som sagt, livet blir inte alltid som man väntat sig.

Detta är redan länge sedan. Denna Dotter har nu redan hunnit bli 25 och födde själv, för ganska exakt en vecka sedan, en liten son. Eller egentligen en riktigt stor sådan, eftersom han var välskapt och över 4 kg!

Komplikationer tillträdde, Dottern är av naturen liten till växten och hade svårt att krysta ut en sådan klimp till son. Alltså, blev det kejsarsnitt lite hastigt och lustigt, men till slut gick allt bra ändå.

Medan förarbetet pågick förra måndagskvällen, åkte jag till det närliggande sjukhuset  ( samma sjukhus där Maken jobbar, men han råkade ha ledigt den kvällen och var hemma med oss.) för att hålla min kompis sällskap en stund. Det var redan sena kvällen innan jag kom mig dit eftersom vi hade eget program först. Dock var kompisen mycket glad över besöket, ävenom det blev rätt kort.

Vi höll kontakten under natten och vid 06.30 tiden följande morgon föddes den Lilla/stora Sonen och var välmående och frisk. Min kompis kunde andas ut så här långt.

På grund av att det togs kejsarsnitt, hölls Dotter och Son längre på sjukhuset än de vanliga 48 timmarna och i fredags släpptes de hem till källarvåningen där de bor med Pojkvän och Pojkvännens mormor.

Det är här det blir knepigt nämligen och min kompis är mycket bekymrad och jag försöker stötta så mycket jag kan.

Pojkvännen är ung, har just fyllt 18 och är ännu gymnasieelev.( gymnsiet i USA är obligatoriskt.)  Blir inte klar ännu, är efter med grunskolan eftersom han har haft en mycket tung och svår upväxt. Han går i en alternativ skola för att också kunna arbeta så mycket vid sidan om som möjligt, vilket är speciellt viktigt nu eftersom han har blivit pappa. Han bor med sin mormor eftersom hans mamma sitter i fängelse pga av användande och langande av olika droger, men främst amfetamin. Hennes Son har själv varit missburkare, trots sina unga år och blev ganska nyligen klar med behandling och är just nu drogfri. Någon pappa finns inte i bilden, vem vet vilka  slags öden mamman har varit med om med detta slags liv. Hon kanske inte ens vet vem som är pappan till hennes båda söner….

Och nu har denna unga pojke, med redan en så stor börda för sitt unga liv, gått och blivit pappa. Kom ihåg att här finns inget som barnbidrag, betald föräldrarledighet etc. I detta landet skall man helst  klara sig själv. Socialhjälp finns att få, men det skall vara mycket illa ställt innan den delas ut.

Min kompis är bekymrad och det förstår jag. Hon vill ju att bebisen skall få växa upp med mycket kärlek och stabila förhållanden, men medan bebisens pappa är ung och försöker komma framåt i livet på bästa sätt, har bebisens mamma rätt nyligen ( före graviditeten)  fått diagnosen ‘bipolar disorder’  och vägrar att ta medicin. Klarar inte av hålla ett jobb och skall nu försörja ett barn…

Ingen lätt situation, eller hur? Jag försöker som sagt att lyssna och låta min kompis prata, som i sin tur försöker att inte lägga sig i alldeles för mycket, men helt klart oroar sig för den nya, lilla familjen. Hur skall detta gå?, helt enkelt.

Denn dagen, ett människoöde….

När den finländska kocken ger sig i kast med amerikansk-irländsk matlagning

Det 17.3 firas alltid St.Patricks dagen här i USA  ( och säkert på Irland också) och på den dagen skall man ha gärna ha på sig grönt och äta Corned beef and cabbage.Är man sedan ölrdrickare skall man gärna också ta sig en äkta, mörk Guinness, men detta lämnade jag upp till Maken och Svärfar och drack ett glas vatten med min middag istället!

Det blev gott, trots att finländskan gav sig i kast med denna, typiskt irländska maträtt idag. Egentligen, säger min goda amerikanska vän, med irländskt ursprung och en far från landet, att denna maträtt äts egentligen för att fira det nya året, inte  St.Patricks dagen!

Hur som haver, så provade jag ett nytt recept som jag hittade via Pinterest ( alltså, den nätsidan är ju farligt värre! Går inte ofta dit, för jag fastnar! Det finns alldeles för mycket att titta på och begrunda! Hur är det med er? Är ni stora Pinterest anhängare?)

Köttet skulle gräddas i ugnen på svag värme i hela tre timmar. Kålen skar jag nästan i klyftor och stekte i olivolja på båda sidorna och saltade och pepprade. Efter det åkte den in i ugnen på en halv timme där jag ångkokade den i inget annat än öl!

Den stekta kålen är klar att läggas i ugnen. Ölen  finns i plåten under gallret som kålen ligger på.

Vad serverar man med en traditionell irländska maträtt då? Jo, vad annat än potatis och kokta morötter förstås!

Efter måltiden bjöd jag på efterrätt, som dagen tlll ära inte var irländsk, utan finsländsk blåbärspaj med Ekströms vaniljsås!

Någon måtta med det irländska måste det ju vara ändå… 😏

 

 

Ny tid och helgens väder

Återigen står det tända ljuset på köksbordet i arla morgonstund. Minnesota, men de flesta andra stater ( förutom Arizona och Hawaii) bytte till sommartid i helgen och det är mörkt på morgonen igen. Tyngre att stiga upp när mobilen säger till, men så väldigt mycket ljusare på kvällen.

Lillasyster med grannskompisar lekte ute till kl.19 igår kväll och det hade just börjat skymma när en snötäckt och hungrig 11 åring kom in. Kall var hon också, med rosiga kinder!

Hon hade missat middagen, med mammans tillstånd och valde att leka ute istället. Tids nog är detta något som inte intresserar längre, stor som hon är. Lika bra att ta fördel av intresset medan det ännu finns, resonerade mamman.

De gästande farföräldrarna misstyckte inte ett dugg heller. Tyckte det var en bra idé att leka ute i det bländande solskenet med kompisar.

Snökojor grävdes och pulka åktes på nysnön som vräkte ner under lördagen och natten till söndagen.

Dock vill jag meddela Herr Vinter att det räcker med snö nu tack! Drivorna är nu kring metern höga och mina stackars kompostlådor ute på bakgården är helt under snön. Maken till snörik vinter får vi leta efter!

Nu tar vi gärna emot våren…..

Resan är bokad!

För nästan två år  sedan, den 15.7 2017 satt hela familjen på flyget på väg österut, långt österut! Hem till Finland bar vingarna oss och i sommar, nästan på precis samm datum, åker vi österut igen! Resan är bokad, men pga för många järn i elden åker inte hela familjen hem den här gången. Det blir endast Lillasyster och jag!

Vi skall stanna två veckor och visst kommer det att kännsa lite konstigt utan Maken och de andra två barnen, men i år måste det bli så här.

För en vecka sedan bokade jag biljetterna, och glädjen stod högt i tak. Den andra två ungdomarna är nog lite snopna, men planen är att vi förhoppningsvis åker hem hela familjen sommaren 2020 istället.

Vi flyger den vanliga rutten: från Minneapolis direkt till Island och på det sättet skippa den jobbiga tullen på USAs östkust, sedan vidare till Stockholm och därifrån  sist men inte minst  till Vasa. Från dörr till dörr brukar resan ta kring 20 h, den är lång, men ändå smidig.

Nu ser jag så fram emot att få träffa alla! Mor i huset i Fäboda fyller jämnt och hon skall natruligtvis firas. Syster Yster med familj skall hälsas på och förhoppningvis mång andra nära och kära.

Jag har redan lagt in en beställning på värme och mycket sol. Senaste gång vi var på besök var det kallt, riktigt kallt!

Jag och min Lillasyster!

Fäboda är och förblir hemma… Trots en väldigt kall sommardag när detta foto  togs.

God fortsättning!

Julen har vi också  firat. Kanske inte med så mycket pompa och ståt detta år, men dock med julbesök i kyrkan, Svärföräldrarna på julmiddag och den sedvanliga julklappsutdelningen som sig bör.

Inga gäster på besök blev det i år. Maken jobbade ett nattskifte mellan julaftonen och juldagen och en del kontakt mellan Norden och andra sidan Potten blev det också. Ljuvliga teknik! Trots alla dessa år så långt borta från Jakobstad, lyckas jag  fortfarande drabbas av hemlängtan runt juletider. Med den underbara teknikens hjälp, lättas denna hemlängan och det är bara så roligt med täta kontakter OCH att dessa kontakter är möjliga!

Pepparkakor och äkta rågmjölslimpor hör nog julen till fortfarande ävenom sillen och sillsalladen, kålrotslådan och morotslådan fallit bort. Dessa är alla lite för exotiska för mina amerikanska släktniingar.

Dock  njöt vi av julskinkan, potatismoset och annat gott och hade en väldigt trevlig julmiddag på alla sätt och vis!

God fortsättning!

 

Återupplivning

Bowling på Wii! Trelivg aktivitet  som helt hade glömts bort tills Sonen påminde oss igår kväll. Svärföräldrarna var på det sedvanliga helgbesöket och efter maten tyckte Sonen att vi skulle syssla med bowling på Wii stället för att sitta och prata runt bordet hela kvällen, som vi normalt gör.

Sagt och gjort, ner till familjerummet i källaren gick vi och alla fick varsin fjärrkontroll och så satte vi igång…

LIte rostiga var vi nog allihopa, det hade säkert gått något år sedan vi spelade senast, men efter första rundan hade vi alla blivit varma i kläderna igen och  vi bestämde oss för att ta spela ytterligare ett spel.

Roligt hade vi och det blev hela  fyra spel innan vi var klara för kvällen!

Maken och Sonen hade väldigt roligt! Sonen slog sin pappa med hästlängder i bowlingen, så han var mer än nöjd om man säger så…!

Säsongens första chili

Varm och god slank den ner i halsen i går kväll. Sväföräldraran uppskattade höstmiddagen en kylig kväll. Chili är egentligen en amerikansk rätt, härstammar alltså inte från Mexiko som många tycks tro.

Det finns alla möjliga recept på chili, men de är alla baserade på tomater och bönor och ngt slags kött. Jag använde min s.k ‘slow cooker’  och lät chilin koka hela dagen  på svag värme, vilket gör att den blir så god.

Chilin skall också gärna vara starkt kryddad för att riktigt räknas som chili. Jag hade lagt i två klyftor  vitlök och en halv lök, salt, två teskedar  socker, rikligt med både chilipeppar och Red Hot Sauce, vilket påminner om tabasco sås där hemma. I och med att chilin kokade på svag värme i åtta timmar, fick kryddorna blandas ordentligt och det starka kokade bort och chilin fick en väldigt riklig smak istället. Jag stekte malet kött och lade till tomaterna och bönorna och sedan fick hela härligheten koka under dagen.

Till chilin serverade jag färskt, hemmagjort bröd. Visserligen knådat och gräddat i maskin, men lika gott ändå och mycket behändigt.

Det blev en god middag udner en kylig kväll i slutet på september. För endast två veckor sedan  var det över 30 grader varmt…