Vatten, vatten, bara vanligt vatten…men alldeles för mycket av den varan!

Det började fantastiskt bra. Vi hade hyrt en släpvagn för färden till högskolan, men behövde den inte och Maken kunde annullera den. Vilket han gladeligen gjorde. Det är ont om parkering vid högskolan, hur skulle en släpvagn få plats?

Detta var inget  litet flyttlass som Dottern hade fått ihop, men det är ju nog en del som skall med då man flyttar för en hel termin. Vinterkläderna lämnade hon i alla fall hemma, tog med en tjockare jacka och jeans, skor, vantar och mössa. Ännu är det alladeles för varmt för dessa kläder, men om några veckor kommer de att komma väl till pass.

Efter att vi hade lastat bilen full med Dottersn grejer, var det då dags för familjen att klämma sig in med våra små väskor. Vi skulle ju var borta i två nätter och behövde liteb ombyten med oss vi också.

Jodå, det gick faktiskt och efter att lämnat hundarna hos Svärföräldrarna bar det iväg en regnig  tisdag morgon.

Och regn, vatten och översvämningar blev det lite  väl mycket av på denna resa…

Grannstaten i öster till Minnesota, heter Wisconsin. Ni som följer denna blogg, vet  detta och det är alltså i denna grannstat som Dottern skall studera.

Wisconsin har fått massor med regn den senaste veckan och sgs halva staten ligger  under vatten! Så också motorvägen som vi skulle ha tagit ner til hotellet som vi bodde på och sedan vidare till högskolan.

En resa, som i vanliga fall, skulle ha tagit oss kring  fyra timmar, tog nu det dubbla! Vi kröp fram på små vägar dit polisen dirigerade oss och all annan trafik, lättare som tyngre och de små vägarna var ju inte byggda för denna enorma mängd med fordon. Det fanns inte en chans att vi kunde hålla humören uppe, inte ens Lillasyster, som faktiskt var den tappraste av oss. Ofta satt vi helt stilla i tio minuter eller  mera, medan vi väntade på att de jättelika långtradarna framför oss, skulle få fart på däcken under sina tunga lass.

Vid 20 tiden kom vi äntligen fram till hotellet och kunde pusta ut. Stackars Maken, som hade suttit bakom ratten hela den långa färden, var alldeles slut. Det tar mycket koncentration att försöka följa polisanvisningar och hålla reda på massor med bilar hela tiden medan regnet formligen öser ner.

Dock visade sig hotellet från en vänligare sida och lagom till ankomsten dit, upphörde regnet och det blev en fuktig, men trevligare kväll. Nu kunde vi koppla av en stund och sedan krypa utmattade i säng. Följande dag lovade att bli spännande…

Full fräs!

Livet tog över de senaste dagarna därav tystnaden på denna blogg. Mycket har hänt sedan jag senaste satt här fast det har bara gått några dagar, men vi tar det i förkortad version  och i kronologisk ordning…

Första skörden: jag tog upp de tre första potatisplantornaför att se om ngt hade hänt där nere i jorden. Blomningen är överstånden och detta fanns därunder. Gav faktiskt bort den första lilla skörden åt Svärmor och Svärfar och de blev så hjärtansglada så jag blev nästan lite rörd… över nypotatis!

Hipp. Hipp hurra!: Nu är jag ett år äldre och firad igen. Till 45 årsdagen fick jag mina första progeressiva  linser i glasögonbågarna. Ni som läser min blogg vet detta och vet hur fantastiskt nöjd jag är över att kunna läsa utan att behöva kisa! Jag fick också denna oerhört vackra blombukett,  favoritdrycken från favokafeet och denna:

Smarrig, eller hur? Grymt söt, men otroligt god om man tog små bitar. En, av döttrarna egenhändigt tillknåpad chokladtårta med Baileys i! Oj, nästan för god! Jag älskar denna likör, men kan inte avnjuta mycket av den åt gången. Då hamnar mamman i huset under köksbordet!

Road trip: Dottern och jag satte oss i bilen på onsdagsmorgonen och styrde kosan österut till grannstaten Wisconsin. Vi åkte 325 km rakt österut och det tog oss, som väntat lite över tre timmar. Dottern hade bestämt träff med sin nya rumskamrat till hösten och flickorna hade bestämt sig för att träffas halvvägs mellan sina respektive hem. Nu blev det en aningen längre för våran del från Tvillingstäderna, men det gick bra det med. Hennes mamma kom också med som körsällskap och hon visade sig vara precis lika trevlig som sin dotter. Vi hade en trevlig stund på en lokal restaurang där vi åt gott och pratade. Sedan bar det iväg i samlad tropp till affären som sålde allt man kan möjligen tänkas behöva i sitt hem. Från köksredskap, köksmaskiner, lakan, handdukar,  you name it. Flickorna planerade nämligen sitt rum som de kommer att ha tillsammans i studentbostaden när de flyttar in i slutet av denna månad. Det underbaraste är ju naturligtvis att de kommer oerhört bra överens redan, har samma smak och stil och pratade och skrattade redan igår som om de skulle ha känt varandra i ett helt liv. Detta bådar ju gott och de båda mammmorna var mer än nöjda åt den fantastiska slumpen som har sammanfört dessa flickor!

Efter  de tre timmarna med rumskamraten och henens mamma, bar det så hemåt igen. Vi styrde  bilen västerut igen och 325 km kördes hem till förorten. Halvvägs hemma tog vi en paus för att sträcka på oss, använda toaletten och äta lite. Här skålade vi i äpplen!

Hem kom vi igen vid 19.30 tiden efter att ha kört över 600 km på en dag! Pust och stön, det var verkligen inte en resa som jag vill göra dagligen, men visst var det roligt för flickorna att få träffa varandra!

Dagens mest skrämmande skråmor: Sonen ringde mig vid 07.40 från lågstadieskolan därifrån han tar bussen till sitt dagsläger. Han lät lugn och saklig, men berättade att han hade varit i en trafikolycka tio minuter tidigare! En kvinna hade inte sett honom när han korsade vägen och  hade kört på honom då han cyklade över vägen! Han hade inga brutna ben, cykeln var krokig, bromsarna fungerade inte, men det gick faktiskt att cykla på den, så istället för att komma hem, cyklade han vidare till skolan. Sonen var helt säker på att han ville fortsätta med bussen till dagens läger, men det tyckte varken jag eller Maken lät  så klokt.

Maken hoppade genast i bilen och åkte för att hämta hem pojken och cykeln. Då Sonen såg sin pappa tio minuter senare brast alla fördämningar och han började förstås, storgråta. Det var bara att komma hem och ta det lugnt denna dag. Plåstra och pyssla om honom lite extra.

Kvinnan som hade kört på honom, hade genast stannat bilen och kände sig alldeles förfärad över att hon inte alls sett honom. Gav sin mobilnummer åt Sonen och ville få tag i Maken eller mig så snabbt som möjligt. Olyckor händer, hon menade ju verligen inte att köra på Sonen och hon lämnade ett långt meddelande på min mobil, medan jag pratade med huvudledaren på lägret efter att Sonen kommit hem och vi hade plåstrat om honom.

Imorgon åker han tillbaka till sitt läger och det skall säkert gå bra. Det hela kunde ha gått så mycket värre och i och med att han hade cykelhjälmen på sig, kom han undan med huvudvärk, skråmor i ansiktet och ett skrubbat knä!

Och förresten, nämnde jag att den här mamman kör honom till bussen imorgon?!

Bättre lycka denna gång?

Förra hösten hade Sonen bett om att få ta lektioner i hur man  spelar (kontra)bas. Han började spela på sexan i mellanskolan i skolans stråkorkester, men hade inte tagit några privatlektioner. Endast lärt sig, som de flesta andra elever, det han kunde under orkesterlektionerna i skolan.

Maken hörde sig för och gjorde lite undersökningar och  hittade en instruktör i  hur att traktera detta stora instrument. Sonen, liksom de båda döttrarna har musiköra och tycker om musik.

Maken hittade en alldeles ypperlig instruktör  och någon vecka senare åkte Maken och Sonen iväg med det jättelika instrumentet i bilen. Lektionen gick över förväntan och alla var nöjda.

Endast två lektioner fick Sonen ha med denna instruktör, innan han ringde och berättade att ha hade sagt upp sig och inte längre kunde ge lektioner åt Sonen. Det hela verkade verkligen en smula hastigt och lustigt, men ngt mera fick vi aldrig reda på. Kanske det var lika bra det…?

Skolåret började och Sonen fortsatte på åttan i stråkorkestern och trivdes lika bra som förr, trots att han inte tog privatlektioner som han hade hoppats. Allt sportande kom emellan, simning, korgboll, friidrott, så det fanns inte mycket tid över för musik på fritiden.

Inkommande höst börjar Sonen i gymansiet. Där finns det två olika stråkorkestrar. En för alla som har spelat olika stråkinstrument sedan sexan eller längre och en annan orkester, som man faktiskt måste spela för dirigenten för att se om man har en chans att komma med eller inte. Sonen berättade att han var intresserad att komma med i den mera avancerade orkestern och vi uppmuntrade förstås honom att pröva. Vad hade han att förlora egentligen? Han fick ju hur som helst vara med i den mera allmänna stråkorkestern om han inte kom med i den andra.

Dock måste jag säga att jag var en smula skeptisk. Det är nämligen så att Sonen aldrig övar här hemma! Då vi ber honom öva, säger han helt enkelt:

– Jag behöver inte öva, jag kan allting!

Sonen övade i dagarna två ihärdigt efter skolan och till slut kände han sig redo. Sonen spelade de stycken som Dirigenten från gymnasiet hade bett att få höra och Maken filmade det med Sonens mobil. Sedan skickade Sonen in filmsnutten till Dirigenten och så började väntandet…

Någon vecka senare kom beskedet via e posten och visst hade Sonen kommit in till den mera avancerade orkestern!

NU gällde det att hitta en ny instruktör och för Sonen att ta lektioner över sommaren.

Idag, onsdag, åkte jag och Sonen till hans andra lektion. Förra veckan var det Maken som tog hand om den första lektionen. En trevlig herreman i 60 årsåldern tog emot oss. Lite professorlig och spelar själv i stråkorkester och förstås bas han med. Sonen fick läxor redan första veckan, men klagade inte. Han har faktiskt övat hemma varje kväll den senaste veckan utan att ens diskutera saken. Månne det lyckas den här gången, så att Sonen, som redan gillar sin nya lärare, får fortsätta ta privatlektioner och trivas i sin nya stråkorkester i skolan i höst. Vi får se….

 

 

 

14!

I ny frottebadrock som han hade önskat sig och med två nya tjocka tonårsromaner, firade vi Sonen lite snabbt imorse innan det var skoldags. Han var nöjd. Nu är han 14 år fyllda och går ut mellanstadiet i vår. Till hösten väntar High school.  Och ni, som också är föräldrar,  vet hur otroligt snabbt åren går! Ja, åren går ju i och för sig snabbt också när man inte har barn….

Presenter behöver det vara på en födelsedag.

På kurs med Kurt ( eller ngt i den stilen)

Om ett år flyttar hon troligtvis hemifrån. Det är högskolan som gäller för Dottern hösten 2018 och i sommar har mamman beslutat sig för att lära denna sgs vuxna Dotter  lite ett annat… Som att koka mat till exempel.

Visst, hon hade Husis i högstadiet, men mamman i huset var mindre imponerad med husisläraren och hela husisprogrammet. Nu vet jag ju inte hur Husis lärs ut på högstadiet längre där hemma, men när Dottern gick i högstadiet här, eller egentligen mellanskolan som det numera kallas, hade hon endast en lektion i veckan på 40 minuter! Det är inte mycket mat man hinner koka och lära sig servera på den tiden, minsann!

Till råga på allt var husisläraren under all kritik tyckte jag. Eleverna började inte ens med baskunskaper som att lära sig vad det finns för köksredskap eller hur man diskar!

Igår, söndag, hade jag Dottern i köket med mig och det blev riktigt roligt. Det är inte lite man skall tänka på när man kokar mat, men eftersom jag kokar sgs varje dag märker jag inte detta. Dock märktes det bra igår när Dottern hade hand om middagen. Det blev finländsk mat dessutom, Pytt-i-panna och äggröra! Det var en del att hålla reda på, men jag måste säga att hon klarade  allt med glans och roligt var det!

Ikväll fortsätter matlagningskursen… Jag tror vi skall bege oss in på ett lite svårare område. Marinera kött nu på förmiddagen för att sedan använda detta sagda, marinerade kött till att göra fajitas. Vi får se…

Vernissage från skolåret

Teckningarna kommer hem från Dotterns skolår. Hon har ritat och målat  flitigt under hela året. Nu måste vi ju då hitta ställen och väggar att visa dem alla!

Här kommer några smakprov:

 

Första tävlingen

Nu är det ju vår, ävenom de senaste dagarna har varit rätt kyliga här på andra sidan Potten, men trots detta är ‘track and field” eller Mellanskolans friidrott i full swing. Sonen är med, för första gången och har de senaste veckorna jobbat med kulstötning, diskus,längdhopp, höjdhopp och 100 m löpning.

Idag skulle den första  tävligen hållas och när vi drog isär gardinerna imorse hällregnade det! Det var precis som om någon stod ovanför vår delstat och hällde hinkvis med vatten över oss, det kom i strida strömmar!

Vid frukosten frågade jag Sonen om tävlingen skulle hållas oberoende av vädret oh han menade att tränarna hade sagt att så var fallet.

Eftersom tisdagskvällen var fullspäckad med aktiviteter mellan alla tre barnen, blev det maken som åkte till friidrottstävlinen vid mellanskolan, medan jag skötte om att Lillasyster kom iväg till hennes danslektion.

Till all lycka hade den som beslutat att hälla vatten på oss den största delen av dagen, äntligen gjort ett uppehåll och Maken behövde inte stå och huttra under sitt jättelika golfparaply. Dock tyckte denna samma ngn som dumpat litervis med vatten på oss hela dagen, att allt detta vatten behövde torkas upp och satte igång en  ordentlig vind! Och varför skulle vi nöja oss med några vindpustar här och där, nej, vi talar ordentliga havsvindar mitt i landet! Helgalet!

Hur som haver, tävling blev det!  🙂