Knallgrön…

… är lådan, kulorna gröna och goda. Nu är godiset hemifrån helt slut och jag tackar och bockar för den hår gången. Kusin Vitamin med familj som besökte oss under en trevlig vecka i juni hade med sig läckerheterna och barnen och jag har knaprat lite i gången på dessa Fazers grönda godingar. Finns natruligtvis inte att få här, men eftersom det högst troligast blir en resa till Jakobstad nästa sommar, få vi snällt vänta och fylla på lagret då….

Kusin Vitamin och jag under paraplyet vid simabssängen i juni.

Vatten, vatten, bara vanligt vatten…men alldeles för mycket av den varan!

Det började fantastiskt bra. Vi hade hyrt en släpvagn för färden till högskolan, men behövde den inte och Maken kunde annullera den. Vilket han gladeligen gjorde. Det är ont om parkering vid högskolan, hur skulle en släpvagn få plats?

Detta var inget  litet flyttlass som Dottern hade fått ihop, men det är ju nog en del som skall med då man flyttar för en hel termin. Vinterkläderna lämnade hon i alla fall hemma, tog med en tjockare jacka och jeans, skor, vantar och mössa. Ännu är det alladeles för varmt för dessa kläder, men om några veckor kommer de att komma väl till pass.

Efter att vi hade lastat bilen full med Dottersn grejer, var det då dags för familjen att klämma sig in med våra små väskor. Vi skulle ju var borta i två nätter och behövde liteb ombyten med oss vi också.

Jodå, det gick faktiskt och efter att lämnat hundarna hos Svärföräldrarna bar det iväg en regnig  tisdag morgon.

Och regn, vatten och översvämningar blev det lite  väl mycket av på denna resa…

Grannstaten i öster till Minnesota, heter Wisconsin. Ni som följer denna blogg, vet  detta och det är alltså i denna grannstat som Dottern skall studera.

Wisconsin har fått massor med regn den senaste veckan och sgs halva staten ligger  under vatten! Så också motorvägen som vi skulle ha tagit ner til hotellet som vi bodde på och sedan vidare till högskolan.

En resa, som i vanliga fall, skulle ha tagit oss kring  fyra timmar, tog nu det dubbla! Vi kröp fram på små vägar dit polisen dirigerade oss och all annan trafik, lättare som tyngre och de små vägarna var ju inte byggda för denna enorma mängd med fordon. Det fanns inte en chans att vi kunde hålla humören uppe, inte ens Lillasyster, som faktiskt var den tappraste av oss. Ofta satt vi helt stilla i tio minuter eller  mera, medan vi väntade på att de jättelika långtradarna framför oss, skulle få fart på däcken under sina tunga lass.

Vid 20 tiden kom vi äntligen fram till hotellet och kunde pusta ut. Stackars Maken, som hade suttit bakom ratten hela den långa färden, var alldeles slut. Det tar mycket koncentration att försöka följa polisanvisningar och hålla reda på massor med bilar hela tiden medan regnet formligen öser ner.

Dock visade sig hotellet från en vänligare sida och lagom till ankomsten dit, upphörde regnet och det blev en fuktig, men trevligare kväll. Nu kunde vi koppla av en stund och sedan krypa utmattade i säng. Följande dag lovade att bli spännande…

Flyttklar!

Flyttlasset är packat i bilen och imorgon bär det av till… högskolan! Dottern är mer än redo. Har bytt rum med Lillasyster, hade en träff med en god kompis idag ( som är ett år yngre och som har ett år kvar på gymnsiet) och har packat sgs klart.

Det är spännande tider vi lever i denn familj just nu. Det blir säkert ett litet blogguppehåll nu i några dagar medan vi befinner oss på resande fot och flyttar  en viss Dotter. Skrivplattan följer visserligen med på resan, men vem vet hur mycket bloggande jag kommer att hinna med.

Förr eller senare kommer det en uppdatering om familjens senaste äventyr. Vi  hörs och skrivs kära läsare!

Vi tar det från början

Eftersom Husmäklaren inte kunde träffa oss förrän senare på lördagseftermiddagen, åkte vi inte iväg förrän mitt på förmiddagen på lördagen.

Vi fastnade  i vägbygge och detta försinkade oss med nästan en timme, och det blev senare än vad vi hade tänkt, men tack och lov går det ju att skicka snabba meddelanden med hjälp av mobilerna  och på detta sättet satt inte vår nya vän Husmäklaren och väntade på oss i evigheter.

Hur som haver… fram kom vi och körandet mella de  olika sommarstugorna som var till salu kunde börja…

Denna stuga var verkligen fin inuti, men liten. Den ser inte liten ut från utsidan, men allting var smått inuti. Trevlig, ja, men vi är, som sagt fem i familjen. Hoppas den blir såld till ngn som kan uppskatta hur mysig den var!

Stugan ovan var också väldigt fin. Stora, fina fönster vätte mot sjön och bryggan, som verkligen var lång, som ni kan se. Den andra våningen utgjorde ett härligt loft som rymde tre sängar och på bottenvåningen fanns det två sovrum. Bra med utrymme i denna fina stuga, förutom att det var fullt med grejer överallt. Detta gjorde det svårt att faktiskt se hur den skulle se ut som tömd! Dock höll vi den ganska högt på listan och åkte vidare….

Denna enormt fina sommarstuga var favoriten för två veckor sedan då vi åkte Wisconsin. Den har bra med utrymme och ett ernomt fint kök, vardagsrum och fina, nya sovrum och badrum på övre våningen i en helt ny del.

Denna sommarstuga visade sig ha en köpare, men allting var inte klart ännu. Köparen behövde nämligen få sin egen sommarstuga såld, förrän han kunde köpa denna.

För oss var ovannämnda sommarstuga högt upp på listan också, men vi fortsatte till nästa…

Den såg inte ut att vara så mycket att hurra för på utsidan, men på insidan såg den ut så här…

Hela sommarstugan är klädd i trä på insidan. Helt fantastisk fin var den och vi föll pladask! Billig var den ju inte förstås, men priset var betydligt nedsatt jämfört med de andra stugorna och vi undrade vad detta berodde på?

En liten, men privat strand hör också till tomten, och dett är rätt sällsynt eftersom kusterna kring sjöarna i norra Wisconsin befinner sig ofta ganska högt upp och trappor leder ofta ner till dem. Dock inte vid denna sommarstuga. En lång brygga finns också, men båten under skynket följde inte med. Den ville ägaren ha.

Efter denna stuga, som vi alltså helt föll för, åkte vi ytterligare till några, men tankarna fanns hos favoriten.

Efter en mindre god natts sömn hos en kollega till Maken i dennes sommarstuga, hade vi bestämt oss.  ( anledningen  till att vi inte kunde sova så bra, var förstås att tankarna gick omkring i huvdet.) Vi skulle bjuda  på favoriten.Maken kontaktade Husmäklaren igen och han hade möjlighet att träffa oss på söndagseftermiddagen innan det bar av hem till Tvillingstäderna igen.

Vi gick igenom stugan igen och bestämde oss. Pappersarbetet kunde börja.

Vid tiotiden igår kväll fick vi veta att vårt erbjudandet mottogs av den nuvarande ägaren och glädjen stod högt i tak här hemma hos oss!

Nu börjar den lågna väntan då att allt  pappersarbete, banklån, inspektioner och annat skall gå igenom. Det tidigaste som vi då blir ägare till denna fina, sommarstuga blir i mitten på oktober, så vi får nog snällt vänta till nästa sommar innan vi får provsimma i sjön! Och förresten, berättade jag att det finns utrymme för Maken att bygga in en bastu i denna stuga? Ljuvligt!

Fotot bråkade med mig och ville inte svänga sig rätt väg, men denna dekoration fanns på utebordet vid vår nya sommarstuga…. alltså, hur skulle vi kunna motstå en sådan?? 😉

 

 

Det börjar likna flytt

Dottern ägnade hela denna torsdag åt att städa, plocka upp, organisera och kasta bort saker i sitt rum. Anledningen är hennes förestående flytt. Om endast tre veckor bär det av till högskolan och hon är redo! Hon ser fram emot att få rå om sig själv och komma ut på egen hand och även om modershjärtat värker en smula, kommer detta att bli mycket bra. Hon är 18, redo och självständig. Hon har ett bra självförtroende, vet vad hon vill och vet var hon står. Hon har träffast sin nya rumskompis och de kommer alldeles ypperligt överens.

Högskolan ligger vackert belägen  vid en sjö i grannstatens Wisconsins huvudstad, Madison och Dottern har troligtvis bestämt sig för vad hon skall studera. Detta kan ju ändra ännu, men hon har ju tid att ändra sig. Studierna är beräknade att ta fyra år, och det är mor och far som står för de skyhöga skolavgifterna, så helt självständig är hon nog inte ännu…

Madison ligger 5 h sydost om Tvillingstäderna, så hem komemr hon inte så där hastigt och lustigt bara. Dock går det bussar mellan städerna, enkom för de studerande faktiskt, så jag gissar att hon kommer hem kring Tacksägelsehögtiden i slutet på november och sedan till jullovet förstås.

Vilket äventyr detta skal bli och hur enormt annorlunda kommer det inte att bli här hemma med endast två barn istället för tre… Både på gott och ont.

Ni lär höra mera om detta de kommande veckorna och måndaerna kära läsare…

 

Full fräs!

Livet tog över de senaste dagarna därav tystnaden på denna blogg. Mycket har hänt sedan jag senaste satt här fast det har bara gått några dagar, men vi tar det i förkortad version  och i kronologisk ordning…

Första skörden: jag tog upp de tre första potatisplantornaför att se om ngt hade hänt där nere i jorden. Blomningen är överstånden och detta fanns därunder. Gav faktiskt bort den första lilla skörden åt Svärmor och Svärfar och de blev så hjärtansglada så jag blev nästan lite rörd… över nypotatis!

Hipp. Hipp hurra!: Nu är jag ett år äldre och firad igen. Till 45 årsdagen fick jag mina första progeressiva  linser i glasögonbågarna. Ni som läser min blogg vet detta och vet hur fantastiskt nöjd jag är över att kunna läsa utan att behöva kisa! Jag fick också denna oerhört vackra blombukett,  favoritdrycken från favokafeet och denna:

Smarrig, eller hur? Grymt söt, men otroligt god om man tog små bitar. En, av döttrarna egenhändigt tillknåpad chokladtårta med Baileys i! Oj, nästan för god! Jag älskar denna likör, men kan inte avnjuta mycket av den åt gången. Då hamnar mamman i huset under köksbordet!

Road trip: Dottern och jag satte oss i bilen på onsdagsmorgonen och styrde kosan österut till grannstaten Wisconsin. Vi åkte 325 km rakt österut och det tog oss, som väntat lite över tre timmar. Dottern hade bestämt träff med sin nya rumskamrat till hösten och flickorna hade bestämt sig för att träffas halvvägs mellan sina respektive hem. Nu blev det en aningen längre för våran del från Tvillingstäderna, men det gick bra det med. Hennes mamma kom också med som körsällskap och hon visade sig vara precis lika trevlig som sin dotter. Vi hade en trevlig stund på en lokal restaurang där vi åt gott och pratade. Sedan bar det iväg i samlad tropp till affären som sålde allt man kan möjligen tänkas behöva i sitt hem. Från köksredskap, köksmaskiner, lakan, handdukar,  you name it. Flickorna planerade nämligen sitt rum som de kommer att ha tillsammans i studentbostaden när de flyttar in i slutet av denna månad. Det underbaraste är ju naturligtvis att de kommer oerhört bra överens redan, har samma smak och stil och pratade och skrattade redan igår som om de skulle ha känt varandra i ett helt liv. Detta bådar ju gott och de båda mammmorna var mer än nöjda åt den fantastiska slumpen som har sammanfört dessa flickor!

Efter  de tre timmarna med rumskamraten och henens mamma, bar det så hemåt igen. Vi styrde  bilen västerut igen och 325 km kördes hem till förorten. Halvvägs hemma tog vi en paus för att sträcka på oss, använda toaletten och äta lite. Här skålade vi i äpplen!

Hem kom vi igen vid 19.30 tiden efter att ha kört över 600 km på en dag! Pust och stön, det var verkligen inte en resa som jag vill göra dagligen, men visst var det roligt för flickorna att få träffa varandra!

Dagens mest skrämmande skråmor: Sonen ringde mig vid 07.40 från lågstadieskolan därifrån han tar bussen till sitt dagsläger. Han lät lugn och saklig, men berättade att han hade varit i en trafikolycka tio minuter tidigare! En kvinna hade inte sett honom när han korsade vägen och  hade kört på honom då han cyklade över vägen! Han hade inga brutna ben, cykeln var krokig, bromsarna fungerade inte, men det gick faktiskt att cykla på den, så istället för att komma hem, cyklade han vidare till skolan. Sonen var helt säker på att han ville fortsätta med bussen till dagens läger, men det tyckte varken jag eller Maken lät  så klokt.

Maken hoppade genast i bilen och åkte för att hämta hem pojken och cykeln. Då Sonen såg sin pappa tio minuter senare brast alla fördämningar och han började förstås, storgråta. Det var bara att komma hem och ta det lugnt denna dag. Plåstra och pyssla om honom lite extra.

Kvinnan som hade kört på honom, hade genast stannat bilen och kände sig alldeles förfärad över att hon inte alls sett honom. Gav sin mobilnummer åt Sonen och ville få tag i Maken eller mig så snabbt som möjligt. Olyckor händer, hon menade ju verligen inte att köra på Sonen och hon lämnade ett långt meddelande på min mobil, medan jag pratade med huvudledaren på lägret efter att Sonen kommit hem och vi hade plåstrat om honom.

Imorgon åker han tillbaka till sitt läger och det skall säkert gå bra. Det hela kunde ha gått så mycket värre och i och med att han hade cykelhjälmen på sig, kom han undan med huvudvärk, skråmor i ansiktet och ett skrubbat knä!

Och förresten, nämnde jag att den här mamman kör honom till bussen imorgon?!

Vill ha!

Satt och slöade på Facebook nu för en timme sedan när jag plötsligt ropade til! Sommarstugan som vi hyrde i Jakobstadstrakten förra sommaren är till SALU!! Alltså, detta är ju inte klokt! Sommaren är fantastiskt varm och vacker i hela Norden verkar det som och vår hyresvärd har bestämt sig för att sälja den lilla sommarstugan på den otroligt fina stranden och med alldeles fantastiskt nära läge till Syrran och hennes familj.

Men ett sådant läge till vatten och sand kostar och det är inte en liten summa med kapital som vi borde hosta upp på några dagar. För en sommarstuga på andra sidan Potten som vi skulle besöka ungefär varannan sommar och som är helt beboelig, men om jag känner Maken rätt skulle han nog gärna renovera och restaurera, händig som han är…

Jaja, det ser lite mörkt ut för våran del att bli ägare, men nog skulle det vara härligt….

Syster Yster och jag på klipporna nära sommarstugan som vi hyrde.

Våra barn och Kusinerna simmade i solnedången…