Tillräckligt och måttligt…

… med väta fick vi idag under åskstormen som dundrade förbi och gav oss så mycekt svalare väder. Vi behövde verkligen få regn. Det har inte regnat här hos oss på ett bra tag, så blommor och träd tackade och tog emot.

Nu undrar  kanske ngn om detta regn härstammar från den jättelika,  orkanen Florens, men jag kan lugnt berätta åt er kära läsare så är det inte.  Vi bor alldleles för långt borta från östkusten att vi ens skulle få en droppe regn från det monstret.

Någon som vi däremot hållit tät kontakt med under den gånga helgen, var min Svägerska, Makens mellansyster. Hon är nämligen bosatt i staten South Carolina och dit kom stormen på lördagen. Med sådana här oväder är föstås regnmängderna och vindarna väldigt lokala, men det kanske inte riktigt förklaras på nyheterna. Där visas de värsta bilderna upp och ja, visst är översvämningarna otroliga och förfäranade, men tack och lov fick min Svägerska ingetdera! Hon hade dessutom tillgång till el hela helgen också. Det regnade, jovisst, men där hon bor är det mera höglänt, så marken tackade, tog emot och svalde.

Idag måndag skulle hon återvända till jobbet efter att hon hade varit hemma sedan i mitten på förra veckan.  Hon trodde att vägarna var torra och öppna för trafik igen….

Jag har gnällt och klagat över hettan den här senaste helgen, men om jag måste välja, så tar jag nog  hellre de stekheta  temperaturerna istället för en jättelik orkan! Alla gånger!

Bargain priced!

Maken och jag har bestämt att vi behöver täcka golvet med ngt på verandan nu till hösten när det blir kallt. Nu har vi nya fönster som går att stänga och meningen med dessa är förstås att få mera användning av nätverandan. Sitta ute och mysa lite längre frampå hösten än vad vi förut har kunnat och lite tidigare på vårvintern än vad det annars varit möjligt.

Som med så mycket annat nuförtiden, sökte vi upp lämpliga mattor i affärerna här runtomkring på nätet. Jodå, det fanns riktigt snygga, stora mattor med härliga motiv. Ämnade för både inomhus och utomhus bruk och för den nätta summan runt  600. USD,

Jaha, det var ju kanske lite löjligt ändå. För en matta som skall vistas ute, på en veranda under ett stort bord och kommer altså inte att synas så där väldigt mycket. Fanns det andra möjligheter till detta golvtäckande  undrade vi?

Maken pratade om ngt slags konstgjort gräs som var populärt då han var ung, men det lät inte ngt vidare och frun sade bestämt nej till detta!

Vi surfade vidare och hittade en lite tråkig, men funktionell matta som vid affären skars till önskade mått. Brunaktig, inga vidare mönster, men tillverkad för inomhus/utomhus bruk.

Sagt och gjort! Maken tog fram måttbandet och mätte. Bestämde att vi behövde en matta som var kvardataktig i måttet 12X12 fot. ( för er som inte är så insatta i detta med att mäta i fötter, kan jag meddela att det går ungefär 3 fot på en vanlig, hederlig meter. Alltså behövde vi en matta som var skuren i 4×4 m) Efter detta mätande, körde han iväg till den stora järn och allehandaaffären för män och pojkar ( och möjligtvis de flickor och kvinnor som också kan hantera hammare och spik, men se denna fru räknas inte till dessa.)

Eftersom mattan behövde beskäras i specifika mått, behövde Maken bli betjänad. Efter en stunds väntan, kom en expedit fram till honom och skulle ringa ngn som jobbar inom mattavdelningen och som inte betjänade ngn kund just i denna stund. Expediten försvann för att ringa och Maken väntade… och väntade… och väntade och gav sedan upp! Kom hem och bestämde sig för att åka tillbaka idag, måndag efter jobbet. Bävade ltie när han såg att samma expedit närmade sig som igår, men se den här gången blev det  ett annat liv i luckan! Expediten bad så väldigt mycket om ursäkt och nu  skulle det genast skäras matta!  Han mätte upp och paketerade in och tog den jättelika mattan till kassan. Där instruerade han expediten i kassan att eftersom Maken hade behövt vänta så länge på betjäning igår och sedan faktiskt gav upp, att han förtjänade mattan till ordentligt nedsatt pris.

Sagt och gjort. Expediten i kassan gjorde som han blev tillsagd och satte ner priset… rejält! Han hade blivit ombedd att sätta ner priset med femtio procent, men  när han slog in numrorna i datorn, blev det fel och Maken ombeddes betala mindre än 30 USD för en matta som skulle ha kostat runt 160 USD!!

Hem kom han med mattan, men kvällen har varit fullspäckad med annat och vädret har vänt och blivit hett och fuktigt igen, så ngn matta behövde inte rullas ut ikvälll. Hösten lär skall återvända till helgen, så då gissar jag att vi rullar ut mattan, om inte förr….

Inpaketerad mattrulle ännu, men så småningom rullar vi ut den för att hålla fossingarna lite varmare under vinterhalvåret.

 

Vardagsglädje

Denna! Har blommat ut runt vår damm och imorse då jag vaknade var ögonen normala, inte rödsprängda som de senaste tre veckorna och det kliade inte i näsan och det första som jag gjorde då jag steg ur sängen var inte  att inmundiga antihistaminpiller. Wohooo!

Jag är mycket lyckligt lottad, med få allergier och inga matallergirt  alls vad jag vet, men mot denna amerikanska malörtsambrosia är jag ordentligt allergisk. Nu är jag inte  ensam om detta, eftersom allergi mot denna är väldigt vanligt. Dock blir det lätt att jag glömmer eftersom blomningstiden är ungefär tre veckor i sltuet på september och i slutet på sommaren.

Då ögonen började klia för tre veckor sedan, påmindes jag igen om denna slutet-på-sommaren  irritation och började käka anithistaminpiller varje dag.

Nu är det allstå sgs slut på blominingstiden för i år och jag lägga av med antihistaminerna ett tag framöver. Vackert så! 😃

It’s the small things in life folks! 

Inga foton, please!

 

Det blev bara ett foto av Lillasyster vid busshållplatsen imorse. Sonen, som alltså börjar i gymnasiet, ville inte ställa upp på bild, så det blev inget förevigande av hans första morgon då han steg på bussen.

Dock fick jag en bild av bussen…

 

Den första dagen gick väldigt bra, enligt båda barnen och det är ju alltid trevligt att få en bra början på skolåret.

Regnet har strömmat ner sgs hela dagen och Lillasyster var lite besviken över att de båda rasterna behövde spenderas inomhus. Imorgon är det förhoppningvis torrare och hon får  vistas utomhus under rasterna  med sina kompisar. Sista året i lågstadiet, betyder också sista året med raster…

 

Vatten, vatten, bara vanligt vatten…men alldeles för mycket av den varan!

Det började fantastiskt bra. Vi hade hyrt en släpvagn för färden till högskolan, men behövde den inte och Maken kunde annullera den. Vilket han gladeligen gjorde. Det är ont om parkering vid högskolan, hur skulle en släpvagn få plats?

Detta var inget  litet flyttlass som Dottern hade fått ihop, men det är ju nog en del som skall med då man flyttar för en hel termin. Vinterkläderna lämnade hon i alla fall hemma, tog med en tjockare jacka och jeans, skor, vantar och mössa. Ännu är det alladeles för varmt för dessa kläder, men om några veckor kommer de att komma väl till pass.

Efter att vi hade lastat bilen full med Dottersn grejer, var det då dags för familjen att klämma sig in med våra små väskor. Vi skulle ju var borta i två nätter och behövde liteb ombyten med oss vi också.

Jodå, det gick faktiskt och efter att lämnat hundarna hos Svärföräldrarna bar det iväg en regnig  tisdag morgon.

Och regn, vatten och översvämningar blev det lite  väl mycket av på denna resa…

Grannstaten i öster till Minnesota, heter Wisconsin. Ni som följer denna blogg, vet  detta och det är alltså i denna grannstat som Dottern skall studera.

Wisconsin har fått massor med regn den senaste veckan och sgs halva staten ligger  under vatten! Så också motorvägen som vi skulle ha tagit ner til hotellet som vi bodde på och sedan vidare till högskolan.

En resa, som i vanliga fall, skulle ha tagit oss kring  fyra timmar, tog nu det dubbla! Vi kröp fram på små vägar dit polisen dirigerade oss och all annan trafik, lättare som tyngre och de små vägarna var ju inte byggda för denna enorma mängd med fordon. Det fanns inte en chans att vi kunde hålla humören uppe, inte ens Lillasyster, som faktiskt var den tappraste av oss. Ofta satt vi helt stilla i tio minuter eller  mera, medan vi väntade på att de jättelika långtradarna framför oss, skulle få fart på däcken under sina tunga lass.

Vid 20 tiden kom vi äntligen fram till hotellet och kunde pusta ut. Stackars Maken, som hade suttit bakom ratten hela den långa färden, var alldeles slut. Det tar mycket koncentration att försöka följa polisanvisningar och hålla reda på massor med bilar hela tiden medan regnet formligen öser ner.

Dock visade sig hotellet från en vänligare sida och lagom till ankomsten dit, upphörde regnet och det blev en fuktig, men trevligare kväll. Nu kunde vi koppla av en stund och sedan krypa utmattade i säng. Följande dag lovade att bli spännande…

Full fräs!

Livet tog över de senaste dagarna därav tystnaden på denna blogg. Mycket har hänt sedan jag senaste satt här fast det har bara gått några dagar, men vi tar det i förkortad version  och i kronologisk ordning…

Första skörden: jag tog upp de tre första potatisplantornaför att se om ngt hade hänt där nere i jorden. Blomningen är överstånden och detta fanns därunder. Gav faktiskt bort den första lilla skörden åt Svärmor och Svärfar och de blev så hjärtansglada så jag blev nästan lite rörd… över nypotatis!

Hipp. Hipp hurra!: Nu är jag ett år äldre och firad igen. Till 45 årsdagen fick jag mina första progeressiva  linser i glasögonbågarna. Ni som läser min blogg vet detta och vet hur fantastiskt nöjd jag är över att kunna läsa utan att behöva kisa! Jag fick också denna oerhört vackra blombukett,  favoritdrycken från favokafeet och denna:

Smarrig, eller hur? Grymt söt, men otroligt god om man tog små bitar. En, av döttrarna egenhändigt tillknåpad chokladtårta med Baileys i! Oj, nästan för god! Jag älskar denna likör, men kan inte avnjuta mycket av den åt gången. Då hamnar mamman i huset under köksbordet!

Road trip: Dottern och jag satte oss i bilen på onsdagsmorgonen och styrde kosan österut till grannstaten Wisconsin. Vi åkte 325 km rakt österut och det tog oss, som väntat lite över tre timmar. Dottern hade bestämt träff med sin nya rumskamrat till hösten och flickorna hade bestämt sig för att träffas halvvägs mellan sina respektive hem. Nu blev det en aningen längre för våran del från Tvillingstäderna, men det gick bra det med. Hennes mamma kom också med som körsällskap och hon visade sig vara precis lika trevlig som sin dotter. Vi hade en trevlig stund på en lokal restaurang där vi åt gott och pratade. Sedan bar det iväg i samlad tropp till affären som sålde allt man kan möjligen tänkas behöva i sitt hem. Från köksredskap, köksmaskiner, lakan, handdukar,  you name it. Flickorna planerade nämligen sitt rum som de kommer att ha tillsammans i studentbostaden när de flyttar in i slutet av denna månad. Det underbaraste är ju naturligtvis att de kommer oerhört bra överens redan, har samma smak och stil och pratade och skrattade redan igår som om de skulle ha känt varandra i ett helt liv. Detta bådar ju gott och de båda mammmorna var mer än nöjda åt den fantastiska slumpen som har sammanfört dessa flickor!

Efter  de tre timmarna med rumskamraten och henens mamma, bar det så hemåt igen. Vi styrde  bilen västerut igen och 325 km kördes hem till förorten. Halvvägs hemma tog vi en paus för att sträcka på oss, använda toaletten och äta lite. Här skålade vi i äpplen!

Hem kom vi igen vid 19.30 tiden efter att ha kört över 600 km på en dag! Pust och stön, det var verkligen inte en resa som jag vill göra dagligen, men visst var det roligt för flickorna att få träffa varandra!

Dagens mest skrämmande skråmor: Sonen ringde mig vid 07.40 från lågstadieskolan därifrån han tar bussen till sitt dagsläger. Han lät lugn och saklig, men berättade att han hade varit i en trafikolycka tio minuter tidigare! En kvinna hade inte sett honom när han korsade vägen och  hade kört på honom då han cyklade över vägen! Han hade inga brutna ben, cykeln var krokig, bromsarna fungerade inte, men det gick faktiskt att cykla på den, så istället för att komma hem, cyklade han vidare till skolan. Sonen var helt säker på att han ville fortsätta med bussen till dagens läger, men det tyckte varken jag eller Maken lät  så klokt.

Maken hoppade genast i bilen och åkte för att hämta hem pojken och cykeln. Då Sonen såg sin pappa tio minuter senare brast alla fördämningar och han började förstås, storgråta. Det var bara att komma hem och ta det lugnt denna dag. Plåstra och pyssla om honom lite extra.

Kvinnan som hade kört på honom, hade genast stannat bilen och kände sig alldeles förfärad över att hon inte alls sett honom. Gav sin mobilnummer åt Sonen och ville få tag i Maken eller mig så snabbt som möjligt. Olyckor händer, hon menade ju verligen inte att köra på Sonen och hon lämnade ett långt meddelande på min mobil, medan jag pratade med huvudledaren på lägret efter att Sonen kommit hem och vi hade plåstrat om honom.

Imorgon åker han tillbaka till sitt läger och det skall säkert gå bra. Det hela kunde ha gått så mycket värre och i och med att han hade cykelhjälmen på sig, kom han undan med huvudvärk, skråmor i ansiktet och ett skrubbat knä!

Och förresten, nämnde jag att den här mamman kör honom till bussen imorgon?!

Rörigt värre

Medan LIllasyster tillbringar veckan på dagsläger, har jag åtagit mig det jättelika jobbet att städa upp hennes flickrum i hennes frånvaro. Lägg därtill betoning på JÄTTELIKA!

Ve och fasa, hur mycket grejer kan en tioåring samla på sig?!

Mina  barn är härliga, tro intet annat! De har humor, de har alla möjliga talanger som jag inte ens vet varifrån de kommit, men städa….? Nej, städa är verkligen ingen talang som de ärvt!

Bilden ovan visar skrivbordet i det skick som Lillasystern har det just nu. Jag kom inte så långt när jag jobbade i hennes rum igår på eftermiddagen, men åtminstone syns golvet nu! Idag skall jag försöka ta tag i skrivbordet, klädskåpet, leksakerna…

Tråkgöra till max, men det är resultatet jag ser fram emot! Regnet det bara fortsätter, vet inte ens hur mycket  vatten vi har fått vid det här laget, men om inte annat  är det så otroligt skönt med svalare temperaturer. Perfekt väder att sitta inne i ett flickrum och städa upp.

Nu tror jag dock att alla mina barn tycker om ett städat och upplockat hem. Igår när Lillasyster kom hem från lägret och gick uppför trappan till sitt egna lilla krypin, ropade hon ner till mig i köket, med spontan glädje i rösten:

-Tack mamma!!

Jag tror det jobbiga är att få en början på städandet. Att komma igång. Och att sedan, när allt städande är klart, att fortsätta  lägga prylar och kläder, leksaker eller vad det nu kan vara, på rätt ställe och hitta en plats för dem.

Jaja, bäst att kavla upp ärmarna och sparka igång den här fredagen. Sista dagen med husmorsvila. Imorgon, lördag, är hela familjen hemma igen plus att vi får Dottern hem efter 16 dagar i Europa! Hon har haft en fantastisk resa, inget snack om den saken, men nu ser hon fram emot att komma hem och ta det lite lugnare. Slå ner på takten i några veckor och sova länge på mornarna innan det blir dags att flytta till högskolan i grannstaten Wisconsin i slutet på augusti!