Uppoffringen

Eller hur? Tyck lite synd om oss, vetja? Maken och jag alltså. Sex veckor efter vår resa till Hawaii i januari är vi åter här! Helt galet! Denna gång befinner vi oss på sydkusten på ön Kauai. Då visar här med ungdomarna i januari bodde vi på den norra kusten och programmet var väldigt annorlunda. Denna gång reser vi med Makens föräldrar. De har semestrat på ön Kauai, som är den nordligaste av de hawaiiska öarna, i över 20 års tid. Två veckor varenda vinter. Nu är den sådan ålder uppnådd att de inte längre kan resa själva. Förra vintern reste vi med Svärföräldrarna och ungdomarna var med. Denna vinter delade vi på det hela och tog en vecka med ungdomarna skilt och denna vecka med endast de äldre.

På lördagen började färden från ett milt, men vintrigt Minneapolis-St.Paul airport till Seattle, Washington.Den flygningen räckte just över tre och en halv timme. Några timmar senare fortsatte färden över Stilla havet till Kauai. Den flygningen tog just under 6 timmar.

Denna första dag tillbaka har bjudit på otroligt hårda vindar, faktiskt inte så varmt och sol, mulet och regn om vartannat. Men klaga kan man ju ändå inte!

Det blev en promenad i långsam takt på förmiddagen i hård blåst. Dagen har bjudit på sol, regn, mulet om vartannat tillsammans med väldigt hårda vindar. På bilden ses Maken , Svärmor och Svärfar. Det gällde att hålla i eventuella hattar!

På eftermiddagen tog jag mig till den närliggande stranden. Alla stränder på Hawaii öarna är allmänna, så hittar man en pärla till strand är det bara att avnjuta denna. Dock vajade den röda varningsflaggan i den hårda blåsten, vilket innebär att vågarna är höga och ingen simning rekommenderas. Däremot är det ingen som säger ngt om att vada i vattnet, vilket var väldigt skönt.

Yours truly i selfie tagen. En härlig första dag är så småningom till ända. Imorgon, måndags väntar nya äventyr….