Mini camp

Som jag skrev i ett tidigare inlägg den här veckan, har jag mer eller mindre dragit ett läger vid kyrkan denna vecka. Ett barnläger med 15 anmälda barn blev det och även om jag inte alls hade bett  om att dra ngt sådant för några veckor sedan, blev det ändå jag som skötte om det hela.

Det var enormt frustrerande. Kvinnan som sköter om barnverksamheten för lågstadiebarnen och yngre vid vår kyrka är väldigt trevlig, men saknar helt konsten att kommunicera! Hon frågade mig för flera veckor sedan om jag var villig att hjälpa till med ett kort barnläger denna vecka, men hon berättade aldig att hon väntade sig att jag skulle planera det, söka reda på allt som behövdes  och  implementera hela lägret och sedan städa bort allting. Så gott som allt på egen hand!

Jovisst, hade jag en medhjälpare och hon  var rktigt bra, men ville inte delegera, utan trivdes bäst i bakgrunden. Jodå, visst jobbade hon, men tackade mig för all planering och tyckte att jag var så duktig på detta. Om man nu skall erbjuda ett läger för traktens ungar, då måste det ju planeras också, eller hur? Man kan ju inte bara vänta sig att de alla skall anmäla sig till lägret, betala en (förmånlig) penning och sedan finns det inga aktiviteter planerade?!

Trots denna enerverande slutsats, att det hela hängde på mig, så gick lägret bra och det var faktiskt riktigt roligt. Jag har arbetat sgs hela mitt vuxna liv med barn och sådana här gånger är det skönt att kunna ta  av den erfarenheten. Jag trivs med barn, men jag trivs inte med folk som har ideer och sedan förlitar sig att andra skall förverkliga dem utan att de själva är med.

Jag hade lovat barnen redan i tisdags att det skulle bli en förmiddag med vatten  och vattenlekar den sista dagen av lägret, så denna morgon kom jag tidigt till kyrkan och drog fram de två mindre bassängerna och fyllde dem med vatten. Eftersom vattnet ur trädgårdsslangen var väldigt kallt, ville jag att simbassängerna skulle fyllas så snart som möjligt så att vattnet skulle ha en chans att värmas upp i morgonsolen.

Då vi gick ut vid 10.30 tiden var vattnet fortfarande rätt kallt, men detta bekom inte barnen nämnvärt och de hade hur roligt som helst med svampar, leksaker och naturligtvis sprutor som kunde skjuta vattnet långt över på kompisarna, som förstås sköt vatten tillbaka. Vi vuxna som hjältpe till, lyckades inte hålla oss helt torra heller.

Efter vattenlekar och en hel massa andra förmiddagsaktivitier satte vi oss ner för att äta våra medhavda luncher. Det smakade gott efter en aktiv förmiddag och barnen verkade  mer än nöjda. En av de äldre pojkarna utropade:

This is the best day ever! 

Och det var ju verkligen roligt att höra!

På bilden ovan syns ett torn av lego som några av pojkarna byggde efter lunchen, strax innan föräldrarna kom och hämtade sina telningar igen.

Sedan började uppstädningen, av undertecknad, alldeles ensam. Det var en hel del att städa upp och att lägga bort och det tog mig allt som allt en timme utan hjälp. Efteråt var jag nöjd med lägret och aktiviteterna, men oerhört trött och irriterad på frånvaron av bra hjälp och allt jag kudne tänka var:

– Aldrig igen!

Vädret levererar… både det ena och det andra….

Vid 13 tiden, just före Sonen och jag skulle iväg till  hans skolan, mörknade det alldeles fruktansvärt ute och snabbt gick det. Vädersirenerna började tjuta och alla mobiler hemma likaså. Ovädret var på väg, och helt förvånade var vi ju inte eftersom den tunga luften hade legat tätt inpå hela förmiddagen.

Just som vi satte oss i bilen, Sonen och jag, började de stora regndropparna falla och han hade nätt och jämnt backat ut från vår gård, då det ösregnade. Vi borde kanse ha väntat några minuter innana vi åkte iväg.

När vi svängde ut på vägen började haglet dala ner över oss och all annan trafik. Stora kulor som föll mot bilen och Sonen körde med tungan rätt i mun och koncerntrerade sig på de gula linjerna mitt på vägen. Det regnade och haglade så tätt att det verkligen var utmanande att hålla sig på vägen.

Till skolan kom vi dock, om än i snigelfart. I sådant oväder vågar man ju verkligen inte köra snabbt!

Efter att Sonen var levererad  till skolan körde jag hem  igen. Nu hade ovädret lugnat ner sig, och körningen var mycket lättare. Lillasyster, som hade varit ensam hemma under ovädret kom genast ut till mig då jag svängde in på uppfarten. Hon hade minsan haft lite obehag av detta  oväder, speciellt eftersom hon var ensam medan det pågick.

Ovan håller hon ett av haglen som föll under den korta, men intensiva stormen.

Hagel ligger utspridda bland buskarna på framsidan av vårt hem.

På kvällen, redan vid 19 tiden, endast 6 h senare efter hagelstormen, ringde det på dörrklockan. Ett företag, som fixar tak  bl.a efter hagelstormar kom på besök. Ville inspektera taket och se om det behövde fixas pga dagens storm. Jaha, här låter man inte gräset gro under fötterna precis, tänkte jag.

Innan klockan var 21 hade ytterligare två företag ringt på samma dörrklocka i samma ärende! Alltså, hur desperata får dessa företag bli egentligen?!

Maken lät faktiskt det sista företaget inspektera vårt tak och efter bara några mintuer klättrade representanten på stegen ner igen och förkunnade för Maken att vi faktiskt inte behövde ngn reparation.

Jaha, detta var ju en stor lättnad eftersom det kostar flera tusen  att få ett tak fixat! Dock var jag däremot aldrig särdeles orolig…

Den vackra kvällsskymningen skvallrade inget om eftermiddagens hagel-och regnstorm….

 

Tårtan

Den var stor, den var egenhändigt tillverkad av barnen med Dottern som chef för projektet, den var mycket amerikansk, den var maffig och mycket god!

Denna otroliga skapelse sattes framför mig ikväll efter middagen som bestod av grillat nötkött, grillade grönsaker och potatismos. Svärföräldrarna kom på mat igen och de fick också ta del av denna ovan nämnda skapelse.

Eftersom jag var så trött förra veckan då min födelsedag inföll ( pga att Lillasyster och jag hade rest hem över Potten dagen innan), tyckte barnen att jag behövde få tårta idag istället, alltså skred Dottern med syskonen till verket.

Den blev utsökt! Maffig, verkligen och på grund av detta svår att skära små bitar utav, men mums…. choklad, banan, försiktigt saltad kolasås….

Hälften av tårtan sattes tillbaka i kylen till  en annan dag. Denna tårta kommer att räcka ett tag har jag på känn….

The beach read

Denna bok var med på resan och jag plöjde igenom den förra veckan hemma i Jakobstad. En lättläst och underhållande bok på 400+ Sidor skriven av en amerikanska favoritförfattare Elin Hilderbrand. Det perfekta paret( fri översättning från The Perfect  Couple) bjöd ppå det mesta som en riktigt bra sommarbok som läses på stranden skall innehålla.

Jag sökte böcker av denna författare på svenska i Jakobstad, men hittade faktiskt inga. Detta i sin tur betyder ju knappast att de inte har blivit översatta, utan hennes böcker kanske går att beställa på nätet?

Engelskan i boken som författaren använder är lättläst och flyter på, som om man tycker om en utmaning så här på sommaren, är det bara att införskaffa och ge sig i kast med Elin Hidlerbrands intriger och berättelser….

Bloggträff

Jovisst fick vi till en bloggträff i Jakobstad i lördags! När det var som hetast och halva staden befann sig ute i gatuvimlet för att deltaga i Jakobs Dagar. Jakobstads sommarfestival som firas i en veckas tid i juli. Vi pratade och hade en hel del att diskutera, faktiskt. Länge satt vi  också och de stackars damerna fick till och med hänga med på en matbit i värmen eftersom varken Lillasyster eller jag hade ätit mitt på dagen ännu.

Det blev en trevlig eftermiddag med en till bloggare förutom mig och sedan en tolv år trogen läsare! Det ni!

Idag, den 1.8. 2019 är det nämligen hela tolv år sedan jag kom igång med mitt bloggande och även om jag just tagit en två veckors paus, lär inget stoppa denna skrivklåda som bor inuti mig….

Tack till alla ni som läser och bloggar!

Här står jag i mitten av mina bloggvänner på gågatan i Jakobstad.

Beredda på alla möjliga väder med alla möjliga kläder

Eller åtminstone hoppas jag det. Imorgon, onsdag går flyget österut! Via Island, Stockholm och sedan hem till Österbotten. Nitton timmar kommer resan att ta från dörr till dörr. Nära är det inte, men mycket snabbare än så går det inte att komma. Vår värld kanske har krympt när det komemr till kommunikationer, men då det skall flygas tar det ännu en timme eller två.

Det mesta är packat. Kappsäckarna står ännu öppna, imorgon sätts det sista i dem innan Maken tar oss till flygfältet. Lite resfeber kanske börjar kännas av, men så länge vi inte missar några plan, borde allt klaffa. Denna rutt är den som vi normalt tar, så nu  får vi bara hoppas att väder, fåglar och piloter vet vad de gör så att vi kommer fram som vi skall!

Jag har följt med vädret…. Det är kyligt hemmavid. Vid 10 tiden i förmiddags  var det varmare här hos oss än vad det blev på hela dagen i Österbotten. Följaktligen är långbyxorna och jackorna packade, men också shortsen och t skjortorna.

Nu har vi en natt att sova hemma kvar och sedan bär det av….!

Lillasyster vår och höstjacka draperar den välfyllda kappsäcken.

Sommarläsning nummer 4

Natten mellan lördagen och söndagen läste jag färdigt den fjärde romanen denna sommar. Boken Maine, skriven av den amerikanske  författaren J.Courtney Sullivan visade sig inte alls vara som jag hade tänkt mig.

Boken handlar om en amerikansk familj med rötterna i Irland. Familjen Kelleher och deras liv och leverne, deras alkoholism och deras bråk sinsemellan, men också djuprotade traditioner i katolikens mysterier och seder. Den yngre generationens allt mindre tillit till den katolska kyrkan och matriarken Alices misstänksamhet gentemot sin enga barn och också barnbarn.

Svårläst var de inte. Språket flöt på och det var inte många ord som jag inte förstod. Ändå var jag inte helt förtjust i boken. Den hade sina roliga stunder, visst och skrattet bubblade ur mig mot slutet av boken, men jag läser den knappast igen. Gissar att denna hamnar i loppislådan.

Dock har jag faktiskt redan inhandlat en annan bok av samma författare, som jag helt klart ämnar läsa, men just nu kommer jag att ta en paus från henne och läsa en annan författare som jag gillar skarpt.

Elin HIdlerbrand har jag redan läst flera romaner av och den som jag nu skall ta mig an heter Winter Solstice. Gissar att denna bok kommer att falla mig mera i smaken eftersom jag hittills inte hittat en bok av Mrs. HIdlerbrand som jag inte gillat.

Så medan den heta, fuktiga dagen just nu  utlöses i en ´hejdundrande storm med regn, åska, blixtar och hagel, skall jag krypa up i soffan med en ny bok. Bättre läsväder får man söka efter!

På återseende kära läsare!