Ett människoöde…

Jag försöker hjälpa så gott jag kan. Det är inte mycket mera jag kan göra än att lyssna, men jag hoppas och tror att det hjälper lite.

Jag tar det från början:

Min kompis och jag träffades redarn på college endast några veckor efter att jag hade flyttat hit. Vi jobbade på samma dagis faktiskt och kom bra överens direkt. Hon var ung mamma, hade redan en två årig flicka vid 19 års ålder och hade hädneran fulla. Jobbade, gick i skola och var singelmamma. Hade just flyttat hemifrån för att lite mera kunna etablera sig och lära sig klara sig på egen hand med sin Dotter. Tuff helt enkelt. Hade inga planer på att bli mamma vid 17 års ålder, men ibland går det inte som man tänkt sig. Pojkvännen ville inte veta av barnet och drog sin kos. Kompisens föräldrar var inte heller stöttande, och rätt sårade över att deras Dotter inte väntat med att skaffa barn. Som sagt, livet blir inte alltid som man väntat sig.

Detta är redan länge sedan. Denna Dotter har nu redan hunnit bli 25 och födde själv, för ganska exakt en vecka sedan, en liten son. Eller egentligen en riktigt stor sådan, eftersom han var välskapt och över 4 kg!

Komplikationer tillträdde, Dottern är av naturen liten till växten och hade svårt att krysta ut en sådan klimp till son. Alltså, blev det kejsarsnitt lite hastigt och lustigt, men till slut gick allt bra ändå.

Medan förarbetet pågick förra måndagskvällen, åkte jag till det närliggande sjukhuset  ( samma sjukhus där Maken jobbar, men han råkade ha ledigt den kvällen och var hemma med oss.) för att hålla min kompis sällskap en stund. Det var redan sena kvällen innan jag kom mig dit eftersom vi hade eget program först. Dock var kompisen mycket glad över besöket, ävenom det blev rätt kort.

Vi höll kontakten under natten och vid 06.30 tiden följande morgon föddes den Lilla/stora Sonen och var välmående och frisk. Min kompis kunde andas ut så här långt.

På grund av att det togs kejsarsnitt, hölls Dotter och Son längre på sjukhuset än de vanliga 48 timmarna och i fredags släpptes de hem till källarvåningen där de bor med Pojkvän och Pojkvännens mormor.

Det är här det blir knepigt nämligen och min kompis är mycket bekymrad och jag försöker stötta så mycket jag kan.

Pojkvännen är ung, har just fyllt 18 och är ännu gymnasieelev.( gymnsiet i USA är obligatoriskt.)  Blir inte klar ännu, är efter med grunskolan eftersom han har haft en mycket tung och svår upväxt. Han går i en alternativ skola för att också kunna arbeta så mycket vid sidan om som möjligt, vilket är speciellt viktigt nu eftersom han har blivit pappa. Han bor med sin mormor eftersom hans mamma sitter i fängelse pga av användande och langande av olika droger, men främst amfetamin. Hennes Son har själv varit missburkare, trots sina unga år och blev ganska nyligen klar med behandling och är just nu drogfri. Någon pappa finns inte i bilden, vem vet vilka  slags öden mamman har varit med om med detta slags liv. Hon kanske inte ens vet vem som är pappan till hennes båda söner….

Och nu har denna unga pojke, med redan en så stor börda för sitt unga liv, gått och blivit pappa. Kom ihåg att här finns inget som barnbidrag, betald föräldrarledighet etc. I detta landet skall man helst  klara sig själv. Socialhjälp finns att få, men det skall vara mycket illa ställt innan den delas ut.

Min kompis är bekymrad och det förstår jag. Hon vill ju att bebisen skall få växa upp med mycket kärlek och stabila förhållanden, men medan bebisens pappa är ung och försöker komma framåt i livet på bästa sätt, har bebisens mamma rätt nyligen ( före graviditeten)  fått diagnosen ‘bipolar disorder’  och vägrar att ta medicin. Klarar inte av hålla ett jobb och skall nu försörja ett barn…

Ingen lätt situation, eller hur? Jag försöker som sagt att lyssna och låta min kompis prata, som i sin tur försöker att inte lägga sig i alldeles för mycket, men helt klart oroar sig för den nya, lilla familjen. Hur skall detta gå?, helt enkelt.

Denn dagen, ett människoöde….

Tillräckligt och måttligt…

… med väta fick vi idag under åskstormen som dundrade förbi och gav oss så mycekt svalare väder. Vi behövde verkligen få regn. Det har inte regnat här hos oss på ett bra tag, så blommor och träd tackade och tog emot.

Nu undrar  kanske ngn om detta regn härstammar från den jättelika,  orkanen Florens, men jag kan lugnt berätta åt er kära läsare så är det inte.  Vi bor alldleles för långt borta från östkusten att vi ens skulle få en droppe regn från det monstret.

Någon som vi däremot hållit tät kontakt med under den gånga helgen, var min Svägerska, Makens mellansyster. Hon är nämligen bosatt i staten South Carolina och dit kom stormen på lördagen. Med sådana här oväder är föstås regnmängderna och vindarna väldigt lokala, men det kanske inte riktigt förklaras på nyheterna. Där visas de värsta bilderna upp och ja, visst är översvämningarna otroliga och förfäranade, men tack och lov fick min Svägerska ingetdera! Hon hade dessutom tillgång till el hela helgen också. Det regnade, jovisst, men där hon bor är det mera höglänt, så marken tackade, tog emot och svalde.

Idag måndag skulle hon återvända till jobbet efter att hon hade varit hemma sedan i mitten på förra veckan.  Hon trodde att vägarna var torra och öppna för trafik igen….

Jag har gnällt och klagat över hettan den här senaste helgen, men om jag måste välja, så tar jag nog  hellre de stekheta  temperaturerna istället för en jättelik orkan! Alla gånger!

Vardagslyx

– Ett uppvärmt hem när det är -20 grader ute. Tankarna går till alla hemlösa  som hukar under broarna  för att komma undan den brutala blåsten runtom  i Tvillingstäderna…

– Teknikens under! Meddelanden från min faster under arbetsdagen om en gemensam släkting som har det kämpig på hemmafronten i Finland.

– Ett underbart jobb som jag trivs med.

– Fungerande tvättmaskin och torktumlare

-Friska, välmående barn.

-En omtänksam Make

– Ett glas vin, ett tänt ljus och lugn och ro….

image

 

På tal om presenter

Före Dottern  reste iväg på sitt Europaäventyr för en och en halv vecka sedan hade vi en diskussion om presenter. Vad skulle hon köpa? Åt vem skulle hon köpa? Hela  släkten, eller bara syskonen? Reseledarna/lärarna som var med på resan hade föreslagit att diskutera  detta innan vi skicakde iväg våra telningar på detta oförglömliga äventyr.

Sagt och gjort alltså.

Både jag och Maken hade samma åsikt: köp presenter år syskonen, vi föräldrar nöjer oss med foton i massor coh berättelser. Samma sak gällde fammo och Faffa. Någt som vi inte diskuterade var souvenirer åt henne själv, men till all lycka hade hon tagit hand om detta själv och köpt lite häftiga prylar år sig. En riktigt fin halsduk från Paris bl.a.

Däremot hade hon haft en hemlig plan under hela resan: att söka efter Fazers choklad!

Hon berättade att hon hade börjat misströsta efter halva resan och i slutet  på resan hade hon helt gett upp hoppet att hitta denna godsak. Men, se på flygfältet i München hade hon tur!

image

Det kom visst presenter åt mamma i huset! I form av finsk choklad från Tyskland!  Och dessutom hade Dottern hittat salmiak framställd i Tyskland. Har endast ätit finsk och svensk salmiak, så det skall bli intresant att se hur denna tyska variant smakar…

Cancerspöket

Så har det då kommit tillbaka. Cancerspöket. Svägerskan fick i veckan veta att henens cancer är aktiv igen. Efter hela fyra år då hon gått på medicin för att s.a.s svälta den, fungerar denna medicin inte längre och nu har hon två nya tumörer. En i bröstbenet och en i axeln. Detta är tredje gången gillt för henne med denna  bröstcancer som har spritt sig till skelettet. Vanligt, otäckt, dödligt…

Däremot ger hon inte upp! Hon har för mycket att leva för! Hennes läkare skall låta henne prova en ny medicin för att se om den skulle kunna svälta cancern istället eftersom den förra verkar ha förlorat sin effektivitet. Eftersom cytostatikan inte fick bort cancerna första gången det provades, försöker de inte ens den vägen. Ingen vits liksom.

Om du som läser detta, tror på förbön, be en eller flera böner för henne. Hon blir  49 år i sommar, har kämpat mot denna hemska sjukdom nu i 7 år och klarat det hittills. Be att hon får klara av den fortsättningsvis! Tack!!

Livet

Nog är det konstigt det här med livet ändå. Igår, medan jag var ute och handlade mat, kom det ett SMS från Makens trevliga kusin i södra USA. Hennes make hade gått bort på eftermiddagen efter en längre sjukdom. Hon hade skött om honom i hemmet de senaste månaderna och de senaste två veckorna eller så, hade hon haft hjälp av professionella hospice sjukskötare. De senaste dagarna hade han mest sovit och dessutom dragit på sig ett virus av något slag. En helt vanligt virus för en frisk människa, men för honom och hans tärda kropp blev det för mycket. Han tog sitt sista andetag vid 15 tiden igår, inte helt oväntat.

Inkommande helg blir det begravning och Maken försöker pussla ihop ledigt genom att be andra arbetskamrater byta arbetsskiften med honom. Jag tror inte att vi alla kör de 12 timmarna söderut, gissar att jag stannar här i Minneapolis med barnen, medan Maken och hans föräldrar åker ner till delstaten Arkansas för att stötta den sörjande kusinen.

Senare samma kväll satt jag och slöade med näsan över skärmen och Facebook. Den sorgliga kvällen utbyttes snabbt i glädje när jag fick reda på att  en kompis fött sitt första barn samma dag. En liten söt Anna har kommit till världen. Helt frisk, tio små, söta fingrar och tio små, söta tår, helt perfekt och dessutom söt som en porslinsdocka.

Det här livet är minsann besynnerligt ibland… Det gick från dödsbud till födelsebud på fem timmar….

Fullspäckade dagar!

Vi kom som sagt hem från vår lilla semesterresa i lördags, och i  söndags kom svägerskans barn. Pojke 11 år och Flicka 7 år. Svägerskan själv kom inte med eftersom hon skickade sina barn hit för en vecka så att hon kunde åka på en arbetsintervju. Hon är numera frånskild och har flyttat till östkusten medan exet fortfarande befinner sig i södra USA i delstaten Louisiana. Barnen bor med sin pappa och nya fru under skolåret, men tillbringar loven med mamma på östkusten.

Kappsäckarna ligger på golvet i vårt sovrum fortfarande. Det mesta är uppackat och på ngt sätt lyckades jag få tvätten omhändertagen och huset uppstädat innan gästerna anlände. Okej, så två barn är ju kanske inte så oroliga om det ligger dammtussar här och var eller om toalettstolarna behöver sig en omgång, men i alla fall. Om det kommer gäster skall det fejas, och där med basta. Alltså tillbringade jag den större delen av söndagen med att dammsuga, tvätta badkar, och WCn. Allt emellan jag flyttade byket mellan tvättmaskinen och torktumlaren.

Nu är gästerna här och det är full rulle. Idag har vi varit till lekparken, två olika faktiskt och sedan på kvällen blev det film, på restaurangbio!

Maken som är tillbaka i jobb den här veckan, var otroligt snäll och mötte mig och alla barnen ( nåja, fyra, men i alla fall.) vid restaurangbion och tog sedan över så att undertecknad fick ta en välbehövd paus och samtidigt åka och handla mat. Det är en hel del mat som går åt med fyra barn i huset!

Dessutom är det så att våra barn och kusinerna inte alltid kommer så bra överens. Eller, de kommer överens för det mesta, men allt emellanåt grälas det som om de vore syskon, istället för kusiner! Efter en sådan dag, var det extra skönt för mamman i huset att få åka och köpa mjölk!!