Skall man flyga i små flygplan tillbaka till studiestaden måste vädret samarbeta. Det såg inte bra ut på lördagskvällen efter den stora, fina festmiddagen i OshKosh. Mulet, eller egentligen låga moln och eventuellt hårda vindar bådar inte gott för små flygplan.

Nu var det så att Maken hade råkat boka rum åt oss på samma hotell där Sonens flyglag huserade. När jag kom ner till frukosten på söndagsmorgonen var ungdomarna i full färd med att planera rutten från östra Wisconsin tillbaka nordvästerut till studiestaden i North Dakota. Molnen hade visserligen inte skingrat sig, men med dagens fantastiska teknik, såg det lovande ut på väderradarn ändå. Det hade hittats en korridor i vädret och ungdomarna planerade att flyga de sex, av universitetet ägda planen, västerut till södra Minnesota. Gå ner på et större flygfält, tanka och sedan fortsätta färden norrut. Hela resan skulle ta runt 5.5 h och samma resa med bil skulle enkelt ha tagit 9 timmar.

Det blev med ens bråttom att få ungdomarna till flygfältet för att ta vara på det relativt bra vädret. Det blev så att Maken och jag skjutsade Sonen med Flickvän till det lilla flygfältet och fick därför närvara medan de gjorde planen klara och se dem åka iväg. ( Detta är ett litet flygfält och man måste ha ett specialtillstånd att vistas nära flygplanen. Detta tillstånd fick vi av flyglagets tränare, så det var bara att tuta och köra.)

Det var inte långt till flygfältet och väl framkomna blev dessa helt vanliga unga vuxna i jeans och hoodies, kunniga piloter och det gick med snabba ryck. Små flygplan, av bla märket Archer Piper, skulle flyttas från gräsplanen där de hade parkerats och göras flygklara.

Det krävs 4-5 personer att flytta ett plan, som väger runt 800 kg. När de väl hade fått planet av gräset, gick det naturligtvis rätt lätt på asfalten.

Efter att allt var klart och bromsarna hade testats fick planen i tur och ordning klartecken från kontrolltornet i bakgrunden att börja sin färd.

Det blev stora kramen av Sonen, sedan gick han till flygplanet, satte sig bakom spakarna och åkte mot landningsbanan med två av sina lagkamrater.

Medan Maken och jag körde nästan samma väg hem till Förorten som de unga piloterna reste, flög flyglaget tillbaka till studiestaden. Vi anlände hem tunt 16 tiden och ngn timme senare meddelade Sonen att hans och alla de fem andra planen hade landat lyckligt och väl och att vädret hade hållit mer än väl eftersom molnen helt hade skingrat sig och nu strålade solen.

Borta bra, men hemma bäst må vara ande kliché, men visst stämmer det ändå…