Som jag skrev i ett tidigare inlägg den här veckan, har jag mer eller mindre dragit ett läger vid kyrkan denna vecka. Ett barnläger med 15 anmälda barn blev det och även om jag inte alls hade bett  om att dra ngt sådant för några veckor sedan, blev det ändå jag som skötte om det hela.

Det var enormt frustrerande. Kvinnan som sköter om barnverksamheten för lågstadiebarnen och yngre vid vår kyrka är väldigt trevlig, men saknar helt konsten att kommunicera! Hon frågade mig för flera veckor sedan om jag var villig att hjälpa till med ett kort barnläger denna vecka, men hon berättade aldig att hon väntade sig att jag skulle planera det, söka reda på allt som behövdes  och  implementera hela lägret och sedan städa bort allting. Så gott som allt på egen hand!

Jovisst, hade jag en medhjälpare och hon  var rktigt bra, men ville inte delegera, utan trivdes bäst i bakgrunden. Jodå, visst jobbade hon, men tackade mig för all planering och tyckte att jag var så duktig på detta. Om man nu skall erbjuda ett läger för traktens ungar, då måste det ju planeras också, eller hur? Man kan ju inte bara vänta sig att de alla skall anmäla sig till lägret, betala en (förmånlig) penning och sedan finns det inga aktiviteter planerade?!

Trots denna enerverande slutsats, att det hela hängde på mig, så gick lägret bra och det var faktiskt riktigt roligt. Jag har arbetat sgs hela mitt vuxna liv med barn och sådana här gånger är det skönt att kunna ta  av den erfarenheten. Jag trivs med barn, men jag trivs inte med folk som har ideer och sedan förlitar sig att andra skall förverkliga dem utan att de själva är med.

Jag hade lovat barnen redan i tisdags att det skulle bli en förmiddag med vatten  och vattenlekar den sista dagen av lägret, så denna morgon kom jag tidigt till kyrkan och drog fram de två mindre bassängerna och fyllde dem med vatten. Eftersom vattnet ur trädgårdsslangen var väldigt kallt, ville jag att simbassängerna skulle fyllas så snart som möjligt så att vattnet skulle ha en chans att värmas upp i morgonsolen.

Då vi gick ut vid 10.30 tiden var vattnet fortfarande rätt kallt, men detta bekom inte barnen nämnvärt och de hade hur roligt som helst med svampar, leksaker och naturligtvis sprutor som kunde skjuta vattnet långt över på kompisarna, som förstås sköt vatten tillbaka. Vi vuxna som hjältpe till, lyckades inte hålla oss helt torra heller.

Efter vattenlekar och en hel massa andra förmiddagsaktivitier satte vi oss ner för att äta våra medhavda luncher. Det smakade gott efter en aktiv förmiddag och barnen verkade  mer än nöjda. En av de äldre pojkarna utropade:

– This is the best day ever! 

Och det var ju verkligen roligt att höra!

På bilden ovan syns ett torn av lego som några av pojkarna byggde efter lunchen, strax innan föräldrarna kom och hämtade sina telningar igen.

Sedan började uppstädningen, av undertecknad, alldeles ensam. Det var en hel del att städa upp och att lägga bort och det tog mig allt som allt en timme utan hjälp. Efteråt var jag nöjd med lägret och aktiviteterna, men oerhört trött och irriterad på frånvaron av bra hjälp och allt jag kudne tänka var:

– Aldrig igen!