Zumba party!

Idag  på eftermiddagen var jag bjuden på födelsedagskalas, och inte vilket kalas som helst, utan ett Zumba kalas! Min väninnna  har en s.k ‘mile stone birthday’ och fyller 40 imorgon. Och hon valde att inte sitta runt ett bord med god tårta, och champagne, utan bjöd istället upp till dans, Zumbdans!  Vi var runt 20 talet inbjudna damer som radade upp oss på studiogolvet i gymet och satte igång.

Flera av oss hade deltagit i Zumba förut, men det var många som aldrig hade varit med om denna härliga motionsform och det märktes att de hade väldigt roligt! Dans är ju en sådan bra motionsform också och kan man inte de rätta stegen, men har rytmisinne så är det bara att njuta av de härliga rytmerna och dansa på.

Det var en fartfylld timme och ett väldigt annorlunda kalas, men väldigt roligt! Egen dryck måste man ha med sig i form i vatten, ingen tårta bjöds det på, utan istället ett trevligt umgänge och en massa danssteg.

Detta tror jag att jag skall göra nästa år då det är min tur att fylla igen! Härligt!

Söndagskyla och välkomna till Minneapolis

Ni som följer med amerikansk fotboll kanske har sett att den stora finalen, Super Bowl, spelades här i Minneapolis ikväll! Det har varit en himla ståhej hit och dit. En ny arena har byggts för flera miljoner, staden Minneapolis har skurats, putsats och fejats och det blev nästan så häftigt att Minnesotas egna amerikanska  fotbollslag, the Vikings, tog sig till final. Tyvärr förlorade de sin sista match för två veckor sedan, men nog skulle det ha varit häftigt om de skulle ha kunnat komma till finalen och fått spela den på hemmaplan.

Så blev tyvärr inte fallet och i och med detta, har jag inte tittat på finalmatchen ikväll. Och nej, ävenom vi skulle vara väldigt intresserade och insatta fotbollsmänniskor, skulle vi ändå inte ha  åkt in till Minneapolis för att sitta i arenan och titta. Biljetterna var 1000 USD/person! Jodå, du läste helt rätt. Den här sporten är enorm och det var inte ngn lite ära för staden Minneapolis att få vara värdar för finalen.

Hela en miljon besökare hade man räknat med att skulle komma hit och sgs all hotellrum i Tvillingstäderna har varit bokade den seanste veckan. I torsdags då jag lyssnade på radion då jag körde tll jobbet, meddelades det att det fanns ETT hotellrum ledigt…

Att vädret sedan visade sig från sin allra vintrigaste sida var ju ganska lustigt eftersom många av besökarna kom söderifrån. Igår, lördag, befann vi oss mitt inne i ett ordentlig snöfall hela eftermiddagen. Det snöade i flera timmar och  det kom nog sist och slutligen runt 10 cm med snö.

Idag, söndag lyste solen från en klar himmel, men istället var det kallt, Runt -16 då det var som varmast idag på eftermiddagen. Jodå, vi kan det här med vinterväder här uppe i norr kära besökare!

Välkomna till Minneapolis med omnejd åter…!  😉😂

Det var inte mycket av mig som syntes när jag gick ut för att skotta bort den snön som föll under natten mellan lördagen och söndagen.

Trots att vi inte ens slog på TVn för att titta på fotbollsmatchen, fixade jag till lite festmat. Tradition är tradition vare sig man tittar på matchen eller ej…

Inte ett, men två…

… personliga rekord satte Sonen under sin andra simtävling för säsongen idag! Stolta mamman hejade och skrek och naturligtvis var det min förtjänst att han simmade så väldigt bra!  ( …eller…?!)

Här hoppar han av pallen när det är hans tur att simma tredje  sträckan  i stafetten. Tyvärr kom hans lag in sist i denna gren, men han var mer än nöäjd ändå, eftersom hans individuella grenar hade gått så väldigt bra.

Denna stafett hölls  sist och han sade att armarna och benen kändes som spaghetti, så det var ju kanske inte så konstigt att det gick tyngre då.

Stolt mamma i alla fall  och nöjd Son efter dagens prestationer i simbassängen! Härligt! 😀👍

Första tävlingen

Nu är det ju vår, ävenom de senaste dagarna har varit rätt kyliga här på andra sidan Potten, men trots detta är ‘track and field” eller Mellanskolans friidrott i full swing. Sonen är med, för första gången och har de senaste veckorna jobbat med kulstötning, diskus,längdhopp, höjdhopp och 100 m löpning.

Idag skulle den första  tävligen hållas och när vi drog isär gardinerna imorse hällregnade det! Det var precis som om någon stod ovanför vår delstat och hällde hinkvis med vatten över oss, det kom i strida strömmar!

Vid frukosten frågade jag Sonen om tävlingen skulle hållas oberoende av vädret oh han menade att tränarna hade sagt att så var fallet.

Eftersom tisdagskvällen var fullspäckad med aktiviteter mellan alla tre barnen, blev det maken som åkte till friidrottstävlinen vid mellanskolan, medan jag skötte om att Lillasyster kom iväg till hennes danslektion.

Till all lycka hade den som beslutat att hälla vatten på oss den största delen av dagen, äntligen gjort ett uppehåll och Maken behövde inte stå och huttra under sitt jättelika golfparaply. Dock tyckte denna samma ngn som dumpat litervis med vatten på oss hela dagen, att allt detta vatten behövde torkas upp och satte igång en  ordentlig vind! Och varför skulle vi nöja oss med några vindpustar här och där, nej, vi talar ordentliga havsvindar mitt i landet! Helgalet!

Hur som haver, tävling blev det!  🙂

Vårnöje

Hon går ut i garaget för att öva. Cykelhjälmen är ett måste på huvudet och bra skor på fötterna som är bundna och håller henne stadigt på brädan. Hon övar och övar och tar stöd av bilen då det behövs. Skuffar sig ifrån den och får mera på dt sättet mera  fart. Skicklig börjar hon bli.

Hon använder en s.k Ripstick. De finn säkert hemma i Finland också.

De påminner om skateboards, men det finns två hjul under brädan istället för fyra och istället för att hjulen står stilla, kan det röra sig och snurra runt. Precis som på en kundvagn i affärerna.

Inte så lätt att lära sig åka på minsan och nej jag har aldrig provat själv, ngn måtta med roligheter skall det vara ändå (!), men då jag ser hur mycket Lillasyster står i och övar, ser jag ju hur svårt det är att hålla balansen på denna grej.

Idag på eftermiddagen var det bra för henne att hålla på med detta i garaget eftersom vindarna har vinat runt husknutarna hela dagen i otroliga styrkor och det inte  var så roligt att leka ute. Då passade det bättre med lite lek i garaget efter skolan istället.

 

Last Chance Meet

Sista chansen alltså. För Sonen att lyckas  simma sig till en kvalificerande tid att komma in till den regionala simtävlingen  i slutet av månaden. Denna tävling kommer att hållas i grannstaten  i söder, nämligen Iowa och flera andra delstater här i Mellanvästern kommer att vara med.

Alltså, det gällde att simma snabbt för Sonen idag. Han skulle vara med i två grenar: 50 yard crawl och 100 yard crawl. Hans bästa grenar. På den kortare sträckan behövde han slå sitt personliga rekord med 3 sekunder och på den lägre sträckan samma sak. Alltså, det låter ju inte mycket, men ni som varit med i simsammanhang vet att varenda tiondel räknas, så tre sekunder kan verka som en hel evighet.

image

På bilden ovan  står Sonen och väntar på att det skal bli dags för hans gren. Han var nog en aningen nervös tror jag, men när man är cool 13 åring säger man inte så mycket om den saken…

image

Här står Maken och förbereder ungdomarna för starten. Vitklädd som alla andra simdomare. Han har nämligen utbildat sig till simdomare och hjälper då till vid de flesta simtävlingar då Sonen simmar. Det är inte ofta det har hänt, men ibland har Maken varit tvungen att diska sin egen Son för ngt fel som han gjort i bassängen och de har inte gått så bra alla ggr minsann. Dock är regler regler och måste följas.

Sonen simmade sina grenar. Första grenen hans simmade gick bra, otroligt bra och det var verkligen spännande att titta på. Som ni kanske ser på fotona, så stod jag på övre våningen  och tittade genom fönster ner på tävlingen såsom de flesta andra hejande föräldrar. Gissa om det var vårt att inte heja högt där jag stod! Fast,Sonen skulle ju inte ha hört mig i alla fall.  Och jag måste säga att han bokstavligen flög fram i bassängen! Jag tappade nästan hakan, eftersom jag inte varit med på många tävlingar den här säsongen och alltså inte sett Sonen i sitt element.  Det var riktigt roligt att se på idag! Tyvärr räckte inte tiden! Han var 0.35 sekunder för långsam när han kom i mål och han var SÅ besviken, men samtidigt nöjd över sitt nya personliga bästa.

Någon timme senare var det dags för 100 yard crawl och jag försökte peppa honom innan han gav sig ut till bassängen igen. Han trodde inte att han skulle ha ngn törre chans att komma med, men då det var dags igen, gav han Järnet lika mycket som första gången. Han flög fram genom vattnet igen, men det märktes på de sista 25 yarden att han var trött i armarna  och tyvärr fick han rätt, tiden räckte inte den här gången heller. Han  var besviken, men samtidigt tror jag han märkte att både jag och maken var stolta  över hans fantastiska insats ikväll och att han kämpade så hårt. Då tycker jag att det är helt OK att förlora, om man ger allt! Mycket mer kan man ju inte, eller hur?

Nu är simsäsongen över för hans del. Ny tag nästa höst!

Zumbatankar

Ni som följer min blogg vet att jag, för ca. Ett år sedan började gå regelbundet på Zumba. En motionsform som har visat sig perfekt för mig. Jag är ingen joggare, ingen tyngdlyftare, men behöver hålla mig i någrlunda form. Jag zumbar hellre än bra kan man säga.

I förmiddags var det dags för ett pass igen. Jag har lediga måndagar från jobbet och försöker allltid åka til mitt Zumbapass på förmiddagen efter att barnen har kommit sig iväg til sina respektive skolor.

Likaså idag, trots att barnen har ledigt från skolan idag pga President’s Day.

Eftersom jag vid det här laget har hållit på med Zumba ett tag, börjar jag kunna de flesta rutiner och behöver inte koncentrera mig så hårt på vad instruktören visar och hur hon dansar. Hon påminner oss deltagare om att vi får ändra på saker, rutiner, hoppa när vi vill, ta kortare steg när vi vill etc. Kort sagt, göra Zumban till vår egen.

I förmiddags medan vi dansade, beslöt  jag mig för att försiktigt titta mig runt  i lokalen. Det är väldigt intressant att se på hur många olika stilar det finns! All följer vi sgs samma rutiner, men ändå har vi alla helt olika stilar. Vi är förstås mest kvinnor, men har också en envis karl bland oss som kommer varje vecka, både på måndagsförmiddagarna och tisdagskvällarna. Ibland har vi till och med 3 män som komer och Zumbar med oss och det är intressant att se på när de dansar. Det handlar om en helt annan stil än då vi kvinor dansar och ofta har ju män inte lika bra rytm som kvinnor har, men de här karlarna kan sin sak och rytmen sitter precis där den skall.

Vår instruktör är lång, smal, och har skandinaviska rötter och har dansat i olika former i hela sitt liv. Hon instruerar väldigt bra och har en öppen och trevlig personlighet. Däremot är det riktigt roligt att se på damerna som är bosatta här, men med sydamerikanskt påbrå. DE kan det här med Zumba måste jag säga! Jag tror att det här med att vara mjuk i höfterna och kunna följa med i rytmerna mjukt och följsamt, nog kommer med modersmjölken i de länderna! Härligt att se på dem! Och sedan är det vi andra, vita, rätt  tråkiga Zumbadeltagarna som inte alls har samma följsamhet, men ändå trivs med denna motionsform.

Det som också är fascinerande är att vi som dansar där i lokalen är av alla de slags kroppsformer som finns. Det är unga, trådsmala flickor som gärna dansar i endast i en tajt sport BH och kan precis varenda steg. Sedan är det vi som är i 40 och 50 årsåldern, som har lite extra på kroppen, men inte är särskilt överviktiga. Och så finns det den milt utvecklingsstörda damen som är mycket överviktig, har lite svårt att hänga med i rutinerna, men är glad och tevlig och hälsar på alla och envar och som, mot sin vilja, skall flytta till Kalifornien nästa vecka. Eftersom hon inte har körkort skall hon packa sitt pick och pack och ta Greyhound bussen i två dagar till södra Kaliforninen, dit hon skall flytta för att hon har släktingar där. Fast, hon trivs här i Minnesota, är uppvuxen i delstaten Alaska, och vill inte alls flytta till södra Kaliforninen och hettan där.

På det sättet gick tankarna runt i förmiddags medan jag dansade på och försökte få mina fötter att hålla med i de snabba stegen och den härliga takten. Vi är ett varierande gäng som träffas tre ggr i veckan och alla har samma mål:  att hålla vikten nere, få motion och ha roligt.