Jag försöker hjälpa så gott jag kan. Det är inte mycket mera jag kan göra än att lyssna, men jag hoppas och tror att det hjälper lite.

Jag tar det från början:

Min kompis och jag träffades redarn på college endast några veckor efter att jag hade flyttat hit. Vi jobbade på samma dagis faktiskt och kom bra överens direkt. Hon var ung mamma, hade redan en två årig flicka vid 19 års ålder och hade hädneran fulla. Jobbade, gick i skola och var singelmamma. Hade just flyttat hemifrån för att lite mera kunna etablera sig och lära sig klara sig på egen hand med sin Dotter. Tuff helt enkelt. Hade inga planer på att bli mamma vid 17 års ålder, men ibland går det inte som man tänkt sig. Pojkvännen ville inte veta av barnet och drog sin kos. Kompisens föräldrar var inte heller stöttande, och rätt sårade över att deras Dotter inte väntat med att skaffa barn. Som sagt, livet blir inte alltid som man väntat sig.

Detta är redan länge sedan. Denna Dotter har nu redan hunnit bli 25 och födde själv, för ganska exakt en vecka sedan, en liten son. Eller egentligen en riktigt stor sådan, eftersom han var välskapt och över 4 kg!

Komplikationer tillträdde, Dottern är av naturen liten till växten och hade svårt att krysta ut en sådan klimp till son. Alltså, blev det kejsarsnitt lite hastigt och lustigt, men till slut gick allt bra ändå.

Medan förarbetet pågick förra måndagskvällen, åkte jag till det närliggande sjukhuset  ( samma sjukhus där Maken jobbar, men han råkade ha ledigt den kvällen och var hemma med oss.) för att hålla min kompis sällskap en stund. Det var redan sena kvällen innan jag kom mig dit eftersom vi hade eget program först. Dock var kompisen mycket glad över besöket, ävenom det blev rätt kort.

Vi höll kontakten under natten och vid 06.30 tiden följande morgon föddes den Lilla/stora Sonen och var välmående och frisk. Min kompis kunde andas ut så här långt.

På grund av att det togs kejsarsnitt, hölls Dotter och Son längre på sjukhuset än de vanliga 48 timmarna och i fredags släpptes de hem till källarvåningen där de bor med Pojkvän och Pojkvännens mormor.

Det är här det blir knepigt nämligen och min kompis är mycket bekymrad och jag försöker stötta så mycket jag kan.

Pojkvännen är ung, har just fyllt 18 och är ännu gymnasieelev.( gymnsiet i USA är obligatoriskt.)  Blir inte klar ännu, är efter med grunskolan eftersom han har haft en mycket tung och svår upväxt. Han går i en alternativ skola för att också kunna arbeta så mycket vid sidan om som möjligt, vilket är speciellt viktigt nu eftersom han har blivit pappa. Han bor med sin mormor eftersom hans mamma sitter i fängelse pga av användande och langande av olika droger, men främst amfetamin. Hennes Son har själv varit missburkare, trots sina unga år och blev ganska nyligen klar med behandling och är just nu drogfri. Någon pappa finns inte i bilden, vem vet vilka  slags öden mamman har varit med om med detta slags liv. Hon kanske inte ens vet vem som är pappan till hennes båda söner….

Och nu har denna unga pojke, med redan en så stor börda för sitt unga liv, gått och blivit pappa. Kom ihåg att här finns inget som barnbidrag, betald föräldrarledighet etc. I detta landet skall man helst  klara sig själv. Socialhjälp finns att få, men det skall vara mycket illa ställt innan den delas ut.

Min kompis är bekymrad och det förstår jag. Hon vill ju att bebisen skall få växa upp med mycket kärlek och stabila förhållanden, men medan bebisens pappa är ung och försöker komma framåt i livet på bästa sätt, har bebisens mamma rätt nyligen ( före graviditeten)  fått diagnosen ‘bipolar disorder’  och vägrar att ta medicin. Klarar inte av hålla ett jobb och skall nu försörja ett barn…

Ingen lätt situation, eller hur? Jag försöker som sagt att lyssna och låta min kompis prata, som i sin tur försöker att inte lägga sig i alldeles för mycket, men helt klart oroar sig för den nya, lilla familjen. Hur skall detta gå?, helt enkelt.

Denn dagen, ett människoöde….