Förmiddagen i grannstaten North Dakota bjöd på några moln här och där men annars strålande sol.

Sonen hade ett möte i morse vid universitetet, kollade sedan vädret och beslöt sig för att det inte skulle bli bättre framåt eftermiddagen, så han tog chansen. Trots de tilltagande vindarna.

Kontrolltornet undrade om han visste hur hårt det blåste och kände han sig bekväm med denna flygning? Jodå, Sonen menade att han hade läget under kontroll. Vilket det visade sig att han hade.

Det blåste så ordentligt att det lilla flygplanet hastigt och lustigt lyftes upp i skyn och Sonen svängde planet sydvästerut och hemåt mot Tvillingstäderna. Han berättade senare när vi träffades att planet stod mer eller mindre stilla i luften i motvinden innan han hade medvind och gjorde hela 180 knop på en höjd på 6000 fot eller 2 000 m.

Den vanliga flygtiden hem på runt 2 h kortades av med hela 30 min!

Jag, som hade tänkt mig ett träningspass, fick lugnt göra mig klar för dagen istället. Sätta mig i bilen och köra halvtimmen det tar att komma till det flygfält dit Sonen var på väg och skulle landa vid 11 tiden.

Jag hade hoppats få se honom landa, men jag hade aldrig förut sökt upp hangaren som Maken hyr för planet när det är här hemma, så tyvärr missade jag landningen.

Nåja, det lär komma flera ggr med denna pilot i familjen.

Efter att vi tillsammans hade skuffat det lilla flygplanet ( flygplan går inte att backa. Visste ni det? Åtminstone inte utan hjälp. ) in i hangaren och Sonen hade stängt och låst den jättelika dörren , styrde vi kosan hemåt. Piloten i fråga var hungrig och då var det bara att ta sig hem till mammas kök så fort som möjligt.

Nu får vi ha Sonen hemma på ett välförtjänt jullov i hela två veckor! Härligt!