Policies and procedures

Ugh. Suck. Stön. Idag satt vi på skolbänken hela gänget. Gänget jag jobbar med alltså. Vårt lilla dagis öppnar inkommande tisdag och före det är det en del som måste göras. Bland annat sitta stilla i 6+ Timmar  och lyssna på Chefen, som visserligen är världens bästa och trevligaste chef, men hon behöver gå igenom en hel massa pappersarbete med oss innnan vi får öppna våra dörrar.

Till exempel en s.k ‘risk reduction plan’. Eftersom vi sköter om småbarn i åldrarna 16 månader till fem år, behöver alla samtliga kolleger veta vilka risker det finns för barnen och hur dessa kan undvikas. Risker för fall, risker för att tappas bort? Vad gör vi om det brandlarmet går eler tornadosirenerena börjar tjuta? Vem tar ansvar för vem och vad? Vart går vi? Vad gör vi om ett barn får en allergisk reaktion som kräver Episprutan och antihistamin? Vem ger den? Vem ringer nödnumret? Om vi misstänker att ett barn far illa hemma, misshandlas eller på annat sätt, vad gör vi? Hur går vi tillväga och vem rapporterar det till myndigheterna?

Allt detta och mer därtill diskuterades under hela dagen. Åtminstone bjöd Chefen på god lunch, så det var trevligt.

På eftermiddagen efter lunchen blev det lite mera genomgång av tjocka pärmar och sedan släpptes vi äntligen lös att sätta igång planeringen och det gick faktiskt rätt fort och som en dans då vi äntligen kom igång. På måndagen blir det ytterligare ett planeringsmöte och sedan kommer vi igång då på tisdagen. Jag jobbar med de lite äldre barnen, 3-4 åringarna och hittills har vi 60 barn anmälda och jag känner hela 46 av dem från förra året, så jag gissar att det blir en ganska lätt första vecka, men vi får ju se…. ( inte alla 60 barnen  kommer på en gång! Lugn bara lugn!)

Läxorna börjar komma hem nu igen när skolåret börjar för mig också.

Med lite vemod i hjärtat…

… har vi denna måndag återvänt hem till Förtorten från stugan. Vadå måndag?, undrar ni skarpsynta läsare säkert nu. Har ni inte samma dagar där på västra sidan Potten som vi har här på östra?!

Jodå, lugn bara lugn. Det är nämligen så att den första måndagen i september är alltid helg dag här på andra sidan Potten. Labor Day, arbetarnas dag firas, men några stora marscher o.dyl förekommer nog inte här där vi bor. Kanske på andra ställen runtom i landet, men inte hos oss. Labor Day, har mera blivit som avslutning på sommaren. De flesta skolor börjar imorgon efter långhelgen och många har ledigt denna måndag. Om man har stuga, spenderas denna helg ofta vid denna, för att fira sommarens sista hurra.

Igår ute på promenad med hundarna tog jag denna bild av vägen som leder in till stugan vår. Fortfarande grönt på båda sidorna och vägen kantas av vackra, stora ormbunkar, höga tallar och flera olika lövträd. Om en månad kommer allt det gröna att vara sprakande i höstens alla färger och jag hoppas att vi kommer oss iväg en helg i oktober att njuta av allt det vackra.

Högt där uppe satt han och nästan pep igår. Jag har aldrig hört dessa mejstästiska fåglar låta förut och trodde först det var en katt som nästan jamade och skrek. Då märkte Maken att det faktiskt är denna jättelika, amerikanska symbolfågel som låter så där ynkligt och skrikigt. Det är nog inte efter sina läten dessa fåglar har fått sitt hedersuppdrag att vara symbol för detta jätteland! ( Han är svår att hitta där uppe i jättetallen. En ledtråd, se på den högra sidan av tallen.)

En välbekant vy nu för er som läser dessa skriverier. Denna bild tog jag imorse då vi åt morgonmål i rätt blåsiga förhållanden och det kändes tydligt att hösten är i antågande på den mycket svalare vinden.

Och så den där röljda stranden ja… måste ju visa upp den i förmiddagssolen ändå!

Och så lådor och väskor uppstaplade igen och dags att vända kosan hemåt då efter en avkopplande och skön helg. Nu sparkas den s.k projeksäsongen igång. Preis som förra hösten och vintern har Maken en hel del små projekt som han vill ta itu med vid stugan medan jag stannar hemma och sköter markservicen. Vackert så! Han njuter av dessa projekt och lite egen tid emellan det hektiska tempot och jobbveckorna på sjukhuset. Det är honom väl förunnat att komma bort några dagar ibland och titta ut över sjön och lyssna till lugnet. Alla behöver en sådan fristad och stugan har snabbt blivit hans.

Efter denna sköna helg  i norra Wisconsin, har vi nu tagit oss hem till Förorten och skall ladda om för skola och jobb. Maken har ledigt denna vecka, men ungdomarna börjar imorgon och jag börjar på onsdagen. Det långa, härliga sommarlovet är över och plikterna kalkar!

Middle school locker move in, chapter 2

Det är tine alltid så lätt att veta vad som väntas då man skall börja i en ny skola. Jag trodde, lite felaktigt att Lillasyster visste vad det handlade om igår när vi åkte till hennes nya skola och hon skulle så att säga flytta in i sitt nya skolskåp. Tydligen hade mamman i huset inte riktigt kommunicerat med lilla Dottern vad detta handlade om.

Idag åkte vi tillbaka till mellanskolan där hon börjar inkommande tisdag med skolväskan som nu var fylld till bristningsgränsen av det skolmaterial som vi inblandat och också samlat ihop hemifrån  som blivit av från tidigare skolår.

Häften, pennor, pärmar, osv. Som kommer att behövas redan första dagen förstås. Även om den första veckan  nog kommer att ägnas mest åt att lära känna den ny skolan, många nya klasskompisar och nya lärare och rutiner. Dock ville Lillasyster ha det mesta på plats redan.

Lillasyster stegade med mera bestämda steg in i  den nya skolan idag under en klarblå himmel och lagom varma temperaturer på  runt tjugo grader. Skolväskan är färdigpackad på ryggen och idag hittade hon alldeles själv till sitt nya skåp, vilket gjorde henne mycket glad förstås.

Sama skåp, samma förtjusande elev men nu med fyllt skåp och pyntat med en liten gardin med mjuka tofsar, en spegel och en liten egenhändigt tillverkad anslagstavla.  Alldeles klart för skolstarten. Och pyntat skall det ju nog vara om man är 11 årig flicka som börjar i mellanskolan. Detta verkar ju inte vara lika angeläget för pojkar. Brorsan bara småskrattade åt sin syster, fast det bekom inte systern alls. Hon bara gjorde en rolig min åt honom och brydde sig inte om hans kommentarer. Vackert så!  Var och en med sitt!

Nu tar vi sista helgen innan skolåret tar vid och visst gick denna sommar otroligt fort ändå. Mycket har vi gjort och en hel del resande fick vi in. Mycket tid vid sjöar och hav på båda sidor om Potten. Precis som en sommar skall vara!

 

Middle school locker move in

Från gårdagens inlägg och funderingar om tappra Greta tillbaka till familjen här i Förorten och vad vi pysslat med idag. Tvära kast i denna blogg. Bara att hänga  med go vänner!

Ni som regelbundet tittar in här hos mig och min familj vet att vi just nu avnjuter de allra sista dagarna av sommarlovet. I vissa förorter här runtomkring Minneapolis och St.Paul har skolorna börjat den här veckan, men för oss i vår Förort börjar skolorna inkommande tisdag, den 3.9. Delstaten Minnesota är indelat i flera olika skoldistrikt, som själva får bestämma egentligen väldigt mycket om när skolorna börjar för året, när skolloven hålls etc, etc. ( datumen alltså) Det enda som bestäms av delstaten är hur många skoldagar eleverna måste ha per skolår och då jag och min syster yster jämförde dessa ( hennes  tre flickor går i skola hemma i Jakobstad. Språkbad dessutom, så att de som svenskspråkiga får finskan gratis! Väldigt smart tänkt eller hur?! Jag skulle absolut ha gjort detsamma om jag bodde hemma, så mycket som jag kämpande med finskan i skolan!) antal skoldagar, så verkade det som om de finländska skolbarnen går i skola ungefär 30 dagar längre per skolår än vad skolbarnen i Minnesota gör. Kom ihåg att detta också kan variera från stat till stat, eftersom staterna är rätt självständiga i dessa frågor.

Eftersom skolstarten är så nära inpå nu, åkte jag med Sonen och Lillasyster till hennes nya skola och Sonens gamla, Mellanskolan. Idag och imorgon, fredag hålls den s.k Locker move-in. 

Detta betyder att skolan hålls öppen dessa två dagar ( nåja, lärarna är redan på plats hela den här veckan och förbereder inför det kommande läsåret.), så att eleverna får komma och gå runt i de långa hallarna, hitta sina skåp, lära sig kombinationen till låsen på skåpen och om lärarna råkar befinna sig på plats, får eleverna en chans att träffas dem också

Eftersom skolan befinner sig i slutskedet av en  ordentlig renovering, som började så fort eleverna blev klara i början på juni, var det ännu mycket  rörigt i skolan och jag tvivlar på att allting kommer att vara klart inkommande tisdag.

På bilden ses Sonen till höger med Lillasyster till vänster medan de listar ut var klassrummen som Lillasyster har lektioner i, befinner sig. Flera av klassrummen har tagits bort eller fått nya numror, så det var inte så lätt. Eftersom huvudingången fortfarande är under renovering i skolan, och en sidodörr användes istället för huvudentrén, kändes det väldigt bakvänt att går runt i skolan, fast jag redan har haft två  barn som gått i denna skola!

Lillasyster hittade sitt skåp och kunde prova sin nya kod för låset på skåpet. Det var inte så lätt, men efter att ha prövat flera gånger fick hon det upplåst och öppnat.

Så här lycklig blev hon då hon varken behövde hjälp från mamman eller brorsan!

Detta, bakom fönstret är kafeterian/matsalen! Denna skall alltså stå färdig på tisdagen och inkommande måndag är det helgdag…

Auditoriet där scenen finns för uppförande av pjäser och musikkonserter, skall inte vara klart förrän den 1.11 och dit är det ju några veckor ännu….

Innana vi åkte hem gick vi tillbaka till Lillasysters skåp. Sonen och jag ville att hon skulle hitta det på egen hand och det gjorde hon faktiskt. När vi kom fram hittade vi en granne som också skall börja på sexan och som Lillasyster känner väl! Härligt! Flickorna är skåpgrannar också, och det märktes en märkbar lättnad hos båda flickorna. Mitt i allt kändes den stora skolan inte riktigt så stor ändå….

Det ordnas ännu ett tillfälle för eleverna  imorgon att åka till skolan och Lillasyster frågade tidigare ikväll om vi kunde åka tillbaka, så att hon får bekanta sig lite mera med skolan innan tisdagen. Alltså tänkte vi ägna fredagsförmiddagen att gå omkring i långa korridorer igen då…!

Fenomenet Thunberg

Ja, hon anlände i New York City idag, svenska tonåringen Greta  Thunberg efter sin två veckor långa seglats över Potten. Jodå, visst har vi hört om henne här på andra sidan Potten också och jag måste säga att jag tycker att hennes mål och  hennes energi är fantastiska och beundransvärda!

När jag först hörde om henne och hennes  skolstrejk för klimatet var jag minst sagt skeptisk och undrade om det var så klokt av föräldrarna hennes att låta henne skolka. Fast, nu, endast ett år senare  är jag märkbart imponerad av henne. Hon är inte rädd för folks åsikter eller vem hon pratar med. Hon tar tjuren vid hornen och får igång en mycket viktig debatt! Och ännu mera angeläget är detta ämne nu när det brinner så fruktansvärt  i världens lungor, Amazonas!

Och hon lever som hon lär. Hon flög inte över Potten, hon tog segelbåt! Alltså, tänk vad många timmar jag spenderat över Atlanten i ett plan de senaste tjugo plus åren. Tänk vad mycket längre den resan skulle ta i en segelbåt! Och tänkt vad mycket mindre utsläpp jag skulle ha bidragit med…. Samtidigt tycker jag inte att det är så klokt att börja segla över Potten heller, men jag tycker det är beundransvärt att Greta Thunberg  försöker leva som hon lär.

Jag vet inte om pamparna till politiker i detta stora land kommer att lyssna på henne. Åtminstone de som som sitter på sina höga hästar och poster i DC, men det det finns ju en hel drös med andra som gärna lyssnar, håller med och vill kämpa för att vår jord skall överleva oss nedskräpande människor.

Som Dottern skrivit i sin blogg, The Revival of Eden ( therevivalofeden.com) så lär vi skall ha endast TOLV år kvar att rädda vår värld från att bli alldeles för varm! Att helt enkelt  försöka hejda denna globala värme som redan omtalades på 1980 talet då jag gick i skolan. Då diskuterades mest sura regn över Mellaneuropa, men också växthuseffekten. Dock lät det som om denna  nya,mystiska effekt var långt in i framtiden…. och nu står vi här med smältande isberg, våtare och kallare vårar, heta somrar på alla möjliga ställen i världen och långa, mycket varmare höstar. Växthuseffekten är ett faktum, vare sig politikerna i DC godkänner detta eller inte!

Hela mänskligheten måste ta i det här och det är helt fantastiskt att en svenska 16 åring är en av dem som står spetsen! Tycker ni inte?

Till och med levande ljus bidrar med sina små, vackra lågor till växthuseffekten. På en mycket minimal skala, men visst släpps det ut koldioxid härifrån med…

Jorden runt på 20 timmar!

Nåja, detta är väl nog verkligen att ta i ändå, men väl 918 km på 20 h! Dessa kilometrar har avlagts av Maken och Sonen det senaste dygnet och Dottern var förstås med på hälften.

Hotellrummet just utanför Madison i Wisconsin nåddes vid 22 tiden på måndagskvällen. Det blev lite avkoppling och sedan direkt i säng för hela gänget.

I ottan ringde sedan samtliga tre IPhones med väckarklockor inställda och det var bara att stiga upp ur den varma sänghalmen och göra sig klara att köra iväg igen.

Nyckeln till sitt rum  på elevhemmet fick Dottern kl.08.00 och så skulle alla hennes grejer flyttas in i hennes lila krypin som kallades rum. Att hon också bor på tredje våningen utan hiss, gjorde ju inte saken lättare.

Allt flyttades dock in med hjälp av två extra studeranden som hjälpte till med inflyttning denna dag och sedan var det bara för Dottern att låsa sitt rum, krama om sin pappa och brorsa och gå iväg till mötet hon hade för jobbet.

Maken och Sonen då? Jo, de  satte sig i den tömda bilen och styrde kosan hemåt till Minneapolis och Förorten igen och landade hemma vid 14 tiden denna tisdagseftermiddag,  endast ca. 20 timmar sedan de åkte hemifrån.

Endast några minuter  efter hemkomst stegade Maken upp till vårt sovrum och kröp i säng och slocknade i  två timmar för att några timmar senare och efter intagen finländsk middag bestående av köttbullar och potatismos, åka iväg till kvällens skifte som räcker tills imorgon bitti kl.07.00!

Det blev nog nästan jorden runt på 20 timmar  ändå…!

Dottern i sitt ännu ouppackade rum.

Tidigt avsked i arla morgonstund.

 

Märkbart och märkvärdigt tyst!

Hela familjen utom jag och hundarna har flugit sin kos! Maken, efter en rejält lång dag på jobbet ( Mycket längre än väntat och dette ledde till ett mindre bra humör efteråt när han satte sig i passagerarsätet och Sonen körde iväg med den fullastade bilen) och ungdomarna har nu landat i ett hotellrum i Wisconsin utanför staden Madison för natten.Och Lillasyster sover över hos bästisen med stort B och skall inte hämtas förrän imorgon på eftermiddagen. Kvar finns alltså då endast jag och hundarna hemma.

Ibland blir ju inte planer som man tänkt sig och efter en del funderande  hit och en del funderande dit och när vi såg hur stor flyttlasset blev, blev det bestämt att Maken med Sonen skulle åka. Sonene är bra sällskap på hemvägen imorgon på morgonen och dessutom bra bärhjälp.

Eftersom Lillasyster blev bjuden att sova över hos bästa bästisen just ikväll, hade Maken och jag svårt att säga nej till henne eftersom flickorna har velat göra detta precis hela sommaren.

Nog är det underligt hur tyst vårt hem är då inte hela familjen är hemma! Till och med hundarna är tystare än vanligt tycks det!

Resan ner till hotellet i Wisconsin gick  bra och nu får resenärerna sova ut innan en tidigt väckning imorgon för inflyttning till elevehemmet redan kl.8 på morgonen.

Efter att alla grejer har flyttats in i Dotterns rum, skall hon gensat iväg på ett informationstillfälle för deltidsjobbet och Sonen och Maken styr kosan hemåt igen. När de landar hemma imorgon på eftermiddagen, kommer de inte ens att ha varit borta i 24 h!

Var är alla och vart har alla åkt?, funderar Fiona.