… kom piloterna hem till stugan idag. Sonen flög dem från flygfältet i OshKosh där den gigantiska mässan hålls varje sommar, till flygfältet nära stugan och jag åkte och mötte dem. Jag haded aldrig förut besökt detta flygfält och var nöjd över kartan i bilen som visade mig vart jag skulle åka. Flygfältet var sist och slutligen rätt lätt att hitta.

När jag sedan körde fram till den stora grinden där det fanns en stor skylt som bad obehöriga inte tillträda, var jag inte så säker på min sak… men grinden öppnades långsamt utan ngn kod som jag behövde trycka in i ngn liten dator, och så var det bara att köra igenom.

Jag parkerade framför byggnaden till vänster. Jag hade gott om tid innan det lilla planet skulle landa och var inte säker på om jag fick gå in i byggnaden eller inte… Hur gör man på små, amerikanska flygplatser?

En liten stund senare gick jag i alla fall in i byggnaden som var snyggt möblerad med ett litet väntrum och tack vare luftkonditioneringen kändes det svalt och skönt där inne. Tre herrar stod och pratade med varandra och de frågade genast om jag var här för att möta chefen för ett av USAs största mobilföretag som skulle flyga in rätt snart. Jag konstaterade för herrarna att nej det var jag verkligen inte, utan jag var på plats för att möta min Son, hans Flickvän och min man som spenderat veckan vid flygmässan i OshKosh och de skulle anlända om ca. 20 minuter i ett litet Cessna Skylande plan. Inte ett privatägt jetplan!

Trots att flygfältet är litet, är det ändå det största häromkring och det syntes direkt på de plan som stod parkerade litet längre bort från byggnaden.

Chefens privatplan landade och naturligtvis var det ingen liten Cessna som jag stod och väntade på utan ett stort jetplan.

Runt fem minuter efter att jetplanet ovan hade landat, såg jag stora vingar på väg ned mot flygfältet och förstod naturligtvis genast vem det var denna gång. Och mycket riktigt. Ett par numera bekanta vingar kom ner ganska snabbt och var några sekunder senare nere på marken.

Här har Sonen precis landat och jag lyckades faktiskt få planet på bild, trots den höga farten. Landningen var verkligen snygg och som mor i huset pöste jag av stolthet.

En stund senare hade Sonen parkerat det lilla planet och det var dags att tömma planet efter en hel vecka borta och sedan köra mot stugan…. Trötta med nöjda resenärer såg fram emot enkla saker som helt vanliga smörgåsar och ingen restaurang mat, kontakter i väggen att bara ladda elektroniken i, rinnande vatten och ingen nödvändighet att gå långa sträckor för att duscha och tvätta sig. Att campa en vecka i tält i juli när temperaturerna lätt går över +30 är ingen barnlek precis….