… sitter jag med här denna söndagskväll. Tillbaka i Förorten medan inte ett, utan två barn befinner sig långt borta hemifrån! Ett i södra Wisconsin och ett i södra North Dakota! Märkligt är det minsann och det kommer att ta lite tid innan vi vänjer oss med att ännu ett av barnens rum står tomt. Helt normalt och allt har sin tid och allt det där, men…. VART tog tiden vägen? Var det inte igår han satt i rummet sitt och lekte med tågen och bilarna…?!

Däremot gick färden hem mycket smärtfritt och det var bra. Kör man elbil, som i vårt fall, måste man stanna och ladda emellanåt och det hamnade vi att göra två gånger idag under färden. Helt normalt och kostnaden att ladda elbilen är en bråkdel jämfört med att tanka med bensin även hos oss. Alltså är det ju bara smart att ta lite extra tid på sig och stanna och ladda.

Hem kom vi ju och nu tar då det nya normala vid…. Att jag dessutom fick en hel vante stickad idag är inte fy skam och jag har mitt allra första par vantar klara! De är långt ifrån perfekta, men fullt användbara och jag är så nöjd och stolt att detta inte är klokt! Ännu skall garnändar fästas, men så småningom så… Vi har ju några veckor på oss ännu innan snön lär singla ner. Speciellt eftersom vi ännu springer omkring i shorts och har just under +30 grader under dagarna.

Tyvärr tog vi hem lite extra bagage från North Dakota och Lillasyster testade idag positivt för Covid… Hon har halsont och är täppt i näsan, men mår annars bra. Heja vaccinet säger jag bara. Inte perfekt, men så mycket bättre än att inte ha ngt vaccin alls! Vilket jag tror att folk glömmer. Ingen annan har symptom ännu, men vi får ju se hur det hela utvecklar sig….