Början på ett nytt kapitel- men ändå inte

Publicerad av

’Oh, say can you see? By the dawn’s early light…’

Denna tisdag började väldigt passande i den arla morgonstunden och  den första strofen till den amerikanska nationalsången passade in väldigt bra då vi skulle åka till Minnesotas huvudstad St.Paul för att deltaga i den ceremoni som skulle ge mig mitt nya medborgarskap. Redan vid 05.40 var det dags att kravla sig ur den varma sänghalmen och klä sig.

Eftersom Sonen missade så mycket skola förra vecka, beslöt vi att ungdomarna fick åka till sina respektive skolor, medan Maken och jag åkte till St.Paul. Det visade  sig vara ett klokt beslut senare…

Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta då vi kom fram, men att döma av kaoset i parkeringshuset förstod vi ganska snabbt att det var en hel del deltagare i detta evenemang. När vi kom in i hallen och gått igenom säkerhetskontrollen fick vi se kön…. Maken tog fotot ovan. Detta var en bråkdel av alla de tusen människor som skulle bli amerikanska medborgare på samma gång som mig denna förmiddag! Tusen!!

Rummet, eller den jättestora balsalen vi alla samlades. Vi som skulle bli medborgare satte längst framme och alla familjer och anhöriga bakom oss.

På bilden ovan har jag just kommit in efter att jag har anmält mig och lämnat in mina papper. Det är Maken som tar bilden och det är jag med det långa håret och i  den gråa jackan.

Sedan följde en lång väntan. Det tar en stund att få ett tusen människor att sätta sig plus alla deras familjer förstås…..

Tvår stora skärmar samt två långsamt pratande damer förklarade för oss alla hur vi skulle anmäla oss för att bli röstberättigade nu när vi skulle bli medborgare. Detta var inte en del av ceremonin, men mycket användbar information. Att vi sedan också fick blanketten att fylla i var ju perfekt och den blev alltså redan ifylld och inlämnad idag. Om ngn vecka borde jag få kortet som meddelar att jag är röstberättigad och vart jag åker för att rösta.

Prick kl.10 började ceremonin och den räckte inte längre än 30 minuter. På bilden ovan ses domaren och de kvinnor som hjälpte honom med ceremonin. Flaggan till höger är Minnesotas flagga och den till vänster vet ni ju.

Domaren berättade att  det fanns representanter från hela 103 länder blad oss alla. Tre stycken från Sverige, lilla jag från Finland, några från Nya Zeeland, Australien,Tyskland, Frankrike, flera olika länder i Asien och flera från Storbritannien. Fast störst var gruppen från  Somalien, över 200 representanter!

Vi ombads att ställa oss upp att stå när våra länder lästes upp. Jag försökte få en bild hur stor salen var där vi befann oss då jag stod, men det är svårt att visa sådant på ett foto.

Efter detta skulle vi då svära eden. Vi läste alla unisont från de stora skärmarna efter att domaren läste först. Högra handen skulle resas.

Jag hade läst igenom den på förhand så att jag visste vad det hela handlade om. Vi fick också eden på ett kort med våra andra papper.

Till sist fick vi våra certifikat och nu är jag då amerikansk medborgare. Det känns nog lite märkligt faktiskt. Inget har ändrat, men ändå har så mycket ändrat.

Nästa steg blir att ansöka om pass. Jovisst, jag har ju mitt finländska, men det gäller inte mera i USA, eftersom USA inte godkänner dubbelt medborgarskap. Jag är endast amerikansk medborgare i landets ögon. Alltså behöver jag resa på amerikanskt pass i framtiden. Dessa formulär delades också ut idag, så det blir nästas veckas projekt. Att sätta igång passansökan.

Det jag kanske mest förundrades över idag under ceremoni var nog tonen som domaren hade i stil tal till alla oss nya medborgare: varm och mycket välkomnande. Berättade att immigranter till detta jätteland är bra, för vi för med oss en rikedom till landet i form av våra olika kulturer och språk.  Och där satt vi: vita, svarta, bruna, lila, gröna gredoliskära. Utan huvudbonader, med huvudbonader av alla de slag, Tjocka, smala, korta, långa osv. Alla bara helt vanliga människor med tusen olika bakgrunder, men alla med samma mål: att bara få fortsätta bo i detta land, jobba och förtjäna vårt uppehälle, bild eller inte bilda familj och försörja den familj som vi kanske redan har. Det är ju ganska enkelt egentligen.

Efter ceremonin skjutsade Maken mig till jobbet. Inte en enda tår hade jag fällt under ceremonin, men då tio barn omfamnade mig och ville att jag skulle se en överraskning de hade åt mig, då kom nästan tårarna:

Ett egenhändigt kort som de alla hade hjälpt till att måla  med kritor och som mina arbetskamrater hade hjälpt barnen att rita flaggan och skriva grattis på. Då var det nära att fontänen började . Till all lycka är tre och fyraåringar väldigt lätt distraherade och bara några minuter senare var det hela glömt och inge såg den tår som jag snabbt torkade bort ur ögonvrån….

Nu är det kväller igen och en lång dag går mot sitt slut. Minnesota ligger under en varning för snöstorm och en hel massa snö skall vräka ner under natten. Dottern är på väg hem med bussen från södra Wisconsin från skolan för Tacksägelsehögtiden imorgon. Förhoppningsvis får vi inte riktigt så mycket snö som det utlovats….

6 kommentarer

    1. Ja lite galet var det nog. Men som sagt, allt hörs ju stort här! Likadan ceremoni med lika många deltagare i eftermiddags hölls då också.
      Och tack för grattisarna! 😃🇫🇮🇺🇸

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.