Mini camp

Som jag skrev i ett tidigare inlägg den här veckan, har jag mer eller mindre dragit ett läger vid kyrkan denna vecka. Ett barnläger med 15 anmälda barn blev det och även om jag inte alls hade bett  om att dra ngt sådant för några veckor sedan, blev det ändå jag som skötte om det hela.

Det var enormt frustrerande. Kvinnan som sköter om barnverksamheten för lågstadiebarnen och yngre vid vår kyrka är väldigt trevlig, men saknar helt konsten att kommunicera! Hon frågade mig för flera veckor sedan om jag var villig att hjälpa till med ett kort barnläger denna vecka, men hon berättade aldig att hon väntade sig att jag skulle planera det, söka reda på allt som behövdes  och  implementera hela lägret och sedan städa bort allting. Så gott som allt på egen hand!

Jovisst, hade jag en medhjälpare och hon  var rktigt bra, men ville inte delegera, utan trivdes bäst i bakgrunden. Jodå, visst jobbade hon, men tackade mig för all planering och tyckte att jag var så duktig på detta. Om man nu skall erbjuda ett läger för traktens ungar, då måste det ju planeras också, eller hur? Man kan ju inte bara vänta sig att de alla skall anmäla sig till lägret, betala en (förmånlig) penning och sedan finns det inga aktiviteter planerade?!

Trots denna enerverande slutsats, att det hela hängde på mig, så gick lägret bra och det var faktiskt riktigt roligt. Jag har arbetat sgs hela mitt vuxna liv med barn och sådana här gånger är det skönt att kunna ta  av den erfarenheten. Jag trivs med barn, men jag trivs inte med folk som har ideer och sedan förlitar sig att andra skall förverkliga dem utan att de själva är med.

Jag hade lovat barnen redan i tisdags att det skulle bli en förmiddag med vatten  och vattenlekar den sista dagen av lägret, så denna morgon kom jag tidigt till kyrkan och drog fram de två mindre bassängerna och fyllde dem med vatten. Eftersom vattnet ur trädgårdsslangen var väldigt kallt, ville jag att simbassängerna skulle fyllas så snart som möjligt så att vattnet skulle ha en chans att värmas upp i morgonsolen.

Då vi gick ut vid 10.30 tiden var vattnet fortfarande rätt kallt, men detta bekom inte barnen nämnvärt och de hade hur roligt som helst med svampar, leksaker och naturligtvis sprutor som kunde skjuta vattnet långt över på kompisarna, som förstås sköt vatten tillbaka. Vi vuxna som hjältpe till, lyckades inte hålla oss helt torra heller.

Efter vattenlekar och en hel massa andra förmiddagsaktivitier satte vi oss ner för att äta våra medhavda luncher. Det smakade gott efter en aktiv förmiddag och barnen verkade  mer än nöjda. En av de äldre pojkarna utropade:

This is the best day ever! 

Och det var ju verkligen roligt att höra!

På bilden ovan syns ett torn av lego som några av pojkarna byggde efter lunchen, strax innan föräldrarna kom och hämtade sina telningar igen.

Sedan började uppstädningen, av undertecknad, alldeles ensam. Det var en hel del att städa upp och att lägga bort och det tog mig allt som allt en timme utan hjälp. Efteråt var jag nöjd med lägret och aktiviteterna, men oerhört trött och irriterad på frånvaron av bra hjälp och allt jag kudne tänka var:

– Aldrig igen!

När livet slår till…

Jag satt och slöade på Facebook idag en stund på eftermiddagen. Skrollade och gillade ngt här och ngt där. Själv  är jag inte mycket för Facebook. Bloggar hellre och bojkottar mest Faceboook pga av alla deras fula användande av personligt data från miljontals användare, Lägger numera sällan ut ngt, man kan ju helt enkelt inte lita på skaparna därborta i Silicon Valley!

Däremot skrollar jag ofta igenom olika statusar och idag fastnade  ögonen på ett meddelande om ett  av våra fd. Barn på jobbet. Hon är sex år och vi skötte om henne i två år och före henne, hennes  syster. Nu har det upptäckts en mycket ovanlig cancern i levern hennes och inkommande tisdag skall hon gå igenom en stor operation där en del av henens lever, som innehåller den elakartade tumören, skall tas bort. Maken, som känner hennes  två kirurger, berättade att dessa två kvinnor är mycket kunniga och kan sin sak.

Trots denna dystra diagnos, låter det som som hennes prognos är rätt god ändå. Cancern har inte spridit sig och om tumören är av den arten som onkolgerna tror att den är, behöver hon inte  ngn cytostatika behandling heller.

Nu håller vi alla tummar och tår att operationen går bra inkommnade tisdag och att de kunniga läkarna på barnsjukhuset har rätt och att denna lilla, otroligt söta flicka får bli frisk igen så fort som möjligt.

När livet slår till…

Planering för stugliv!

Hit bär det av i helgen! Till den där nya stugan i Wisconsin! Det handlar nämligen om vårens/sommarens första långhelg och jag har beställt vackert väder och lite över tjugo grader varmt för helgen. Vi får se om Moder Natur levererar…

Memorial Day weekend firas egentligen till minne av alla de som stupat i USAs alla möjlig och omöjliga krig, men eftersom denna helg alltid infaller den sista helgen i maj, har det också blivit tradition att fira denna långhelg som sommarens första.

Det känns verkligen inte som om ngn sommar skulle vara i antågande med den senaste veckans ihärdiga regnande, men enligt väder-förstå-sig-påarna skall det faktiskt vara hyfsat väder både på lördagen och söndagen.

Vare sig det blir bra eller dåligt väder, skall det bli väldigt avkopplande med en liten avstickare i helgen. Hur mycket bloggande det blir av återstår att se. Gissar minimalt.

Men innan helgen skall det jobbas de allra sista dagarna  innan vi stänger vårt lilla dagis för sommaren och nästa vecka är det ledigt som gäller!. Skönt skall det bli och perfekt med lite stugliv att sparka igång denna ledighet med!

En tuff brud i lyxförpackning?

Hon har endast varit hemma från studierna i  just över en vecka, men har redan de första fem dagarna på sommarjobbet under bältet. Och vilket sommarjobb sedan! Hon ville göra ngt lite annorlunda, gärna relaterat till studierna och det verkar det  någrlunda bli.

Eller vad sägs om detta;

Detta var igår. Hon hade ‘ball field duty’ och plogade/räfsade bobollsplanerna runtom i förorten där hon jobbar.

Den här första veckan har hon klippt mycket gräs med en stor gräsklippare, men idag lördag har det varit riktigt kyligt, regnigt, ruggigt och kallt och inget bra väder för varken maskiner eller människor att åka runt och klippa gräs, så istället fick hon bl.a  lära sig att:

Köra traktor och använda grävskopa i grustaget.

Kolla utrustningen för att se att allt är i skick.

Gissa om den bil-och maksintokiga brorsan är avundsjuk över Syrrans nya sommarjobb? Alltså det är ju helt enkelt inte rättvist att Syrran är myndig och får denna fantastiska erfarenhet och utbildning eller hur?

Nu vill Sonen ansöka också, men som sagt, föräldrarna i huset är inte så säkra på att han får anställning eftersom han inget körkort har ännu och inte har åldern inne heller. Han får nog snällt vänta några år gissar jag…

Under tiden får Dottern njuta av en ledig söndag och en ledig måndag och sedan tillbaka till det nya sommarjobbet. Gissar nog att det blir ngn uppdatering här under de fortsatta vår-och sommarveckorna, so stay tuned….

 

Smygbörjat…

En alldeles ofantligt vacker vårkväll som denna och tillika efter en intensiv dag på jobbet, blev det ingen tisdagszumba på kvällen, utan en riktigt skön hemmakväll. Helt ok det med faktiskt! Hela familjen var hemma för en gångs skull, så fast jag just hade gjort potatissallad i söndags till morsdagen, svarvade jag ihop en till och till den serverade Maken grillad korv med bröd. En riktigt somrig middag.

Det blev riktigt varmt också, runt 24 grader, så efter att köket var uppstädat ( och det var inte ens min förtjänst. Tack går till ungdomarna i huset!) gick jag ut på den kvällsvarma verandan och hade tagit med mig en av böckerna som jag fick i julklapp i vintras, men som jag sparat till sommaren för sommarläsningen.

Jo, jag vet, det är inte riktigt sommar ännu, men jag smygbörjade med sommarläsningen  ikväll eftersom jag endast har sex dagar kvar på jobbet innan sommarlovet. Alltså har jag sgs sommarlov, eller hur…?!

Den australiensiske författaren Liane Morairtys senaste, Nio perfekta främlingar ( fri översättning) verkar lovande redan efter det första kapitlet, vilket är allt jag läst hittills. En härligt tjock roman, perfekt för soliga eftermiddagar på verandan, vid simbassängen eller vid sommarstugan. Nu får jag bara inte bli för ivrig och läsa den alltför snabbt. Kanske bra att jag faktiskt jobbar ännu…?!

Annual review

Ja, idag hade jag då det där årliga mötet med chefen. Vet inte om ni har dessa där hemma, men här skall man ha ett årigt möte med sin chef då det gås igeom hur det går för en på jobbet, hur du trivs, vad som behöver förbättras etc.

För några veckor sedan hade vi alla fått ett formulär där vi skulle betygsättta oss själva  inom elva olika områden. Vitsorden gick från 1 till 5, med nummer 1 som sämsta betyg och nummer 5 som bästa betyg.

Det var inga lätta frågor precis och det tog mig en bra timme att gå igenom allt. Dessa formulär var nya för oss alla detta skolår.

Det är verkligen svårt att betygsätta sig själv, men jag fick det gjort och hade formuläret med mig till jobbet idag.

Lite nervös var jag nog, men som tidigare år, var detta inget att vara nervös för.

Jag kanske har nämnt förut att jag jobbar för och med världens bästa chef? Glad , positiv och trevlig!

När jag gav mig själv vitsord för de olika kategorierna, hade jag gett mig mest treor. Chefen däremot gav mig mest fyror!

Efter genomgången av formuläret läste hon upp en liten motivering åt mig som handlade om mig på jobbet och också vad hon mest upskattar hos mig.

Och, ja, visst har jag blivit mera amerikansk av mig, konstigt vore det ju annars, men då ngn sitter och läser vackra saker om mig och vad hon tycker jag gör bra och hur jag förbättrar miljön på jobbet bland barn och arbetskamrater, blir jag finländsk och grymt generad och blyg!

Visit är det roligt att vara uppskattad, men säg inget, eller hur?! Vi finländare är oftast inte bra på sådant!

Dock är det ju roligt att Chefen tyckte att det går så bra för mig på jobbet och jag får väl bara tacka och ta emot antar  jag då…

Bortglömt möte

Klocakn var 08.20 imorse då jag i hastigheten råkade fråga Maken om han hade något möte på jobbet på förmiddagen som han behövde åka till innan hans eftermiddagspass tog vid.

Han svarade så där lite lätt att han minsann skule få njuta av en lugn och skön förmiddag hemma och göra precis vad han ville… eller?

Hastigt och lustigt loggade han in på sitt  mejlkonoto på jobbet och gick igenom den redan digra högen med post som hade samlats under morgonens tidiga timmar. Och se där, mycket riktigt, nog fanns det minsann ett möte som hade behövde åka till.

Smått besviken och arg på sig själv för att han missat detta, hoppade han snabbt i duschen och kläderna, tog tag i arbetsväskan och åkte iväg. Klockan nio behövde han infinna sig och vid 8.45 backade han ut ur garaget! Tur att vi bor nära sjukhuset här i Förorten där han jobbar, för han hann faktiskt i tid!

Kvar på golvet stod dessa:

Våra färdigpackade träningsväskor för en tur till gymet denna förmiddag. Istället blev det så att jag åkte ensam till gymet och mitt Zumbapass och så tog jag med mig Makens väska, ifall hans möte skulle bli klart tillräckligt tidigt så att han skulle hinna träna innan det var dags att åka tillbaka till jobbet.

Jodå, mycket riktigt, mitt under en av våra nya rutiner, kom Maken inspringande till studion där vi Zumbar, gav mig en hastig puss, tog tag i sin väska och sedan styrde han kosan mot herrarnas omklädningsrum. Glad över att hustrun hade tagit initiativet till  att ta med hans väska också.

Efter avklarade gympass ( nej, Maken zumbar inte. Önskar jag skulle få med honom på ett pass, för han har ett bra taktsinne och rytmen sitter i, men han totalvägrar. Zumba är endast för damer menar han…) hann vi t o m på en snabb matbit på en närliggande restaurang, innan han åter åkte tillbaka till jobbet. Dock var han mycket nöjd över hur denna förmiddag hade tett sig sist och slutligen.