Innan jag kom för att hälsa på den Goda Väninnan här i norr hade vi ju naturligtvis diskuterat vad vi skulle hitta på dessa dagar. Stickning var ju förstås givet och Väninnan frågade lite försynt om jag ville att vi skulle åka till den lokala garnaffären.

-Men innehavaren är verkligen inte trevlig! Jag har varit där två gånger och båda gångerna var hon lika sur och butter.

-Jo, men då skall vi absolut åka!, tyckte jag.

Jag hade nämligen kommit fram till att jag skulle slå på den amerikanska charmen från the Upper Midwest och se om jag inte kunde tina upp denna sura ägare.

Genast Väninnan parkerade framför den lilla affären blev jag ju en aning fundersam. Fördragna persienner/gardiner, ingen som helst skyltning och rätt barska uppmaningar på dörren om att torka av skorna innan man steg på. ( och jo, hon hade öppet.)

Vi steg på…. Och tittade oss omkring bland en hel del garn. Ägarinnan befann sig vid kassan och frågade vänligt, men inte särskilt glatt om det fanns ngt vi behövde hjälp med.

-Nej tack, vi bara tittar oss omkring lite. Jag är på visit hos min Väninna här och hade bett att få se garnaffären.

-Stickar eller virkar ni?

-Vi stickar båda två.

Varpå hon ville veta varifrån jag kom och vad jag gillade att sticka. Hon blev förvånad när jag meddelade att jag stickar det mesta förutom tröjor. Hon stickar tydligen mest tröjor. Hon uppmanade oss att ta en titt i butiken och vi gick runt. Hon hade ett stort utrymme med en hel massa olika garner och några minuter senare pekade hon ut var reahyllorna finns. Jag tackade och berättade att jovisst hade vi sett reahyllorna. Sedan spädde jag på med( och detta var ingen lögn ) att hon hade så många fina garner i sin affär och att det skulle nog ta ett tag innan vi hade sett klart. Frågade hur länge hon hade öppet denna lördag och då hon svarade. Kl.16 skojade jag glatt med henne och bedyrade att detta inte var tillräckligt med tid! Varpå hon häpet och nästan glatt utropade:

-I can stay longer!

Små lappar fanns uppsatta här och var på hyllorna med garn och dessa två fotograferade jag medan vi fick runt.

Både Väninnan och jag fastnade vid en reahylla med yllegarn från shetlandsfår och jag bad Väninnan välja ett nystan som hon ville ha så skulle jag betala för det åt henne. Hon valde sitt nystan och den färg hon ville ha, jag valde tre stycken och sedan gick vi till kassan.

Jag som oftast numera betalar med mobilen och Apple play, halade fram den ur fickan. Det visade sig att ägarinnan inte hade Apple Pay, så det blev att ta fram det gamla hederliga kreditkortet istället. Jag tog för länge och hon måste slå in summan i den lilla kreditkortsmaskinen igen. Jag bad om ursäkt för att jag var så långsam. Ingen orsak, tyckte den nu så rätt pratglada och vänliga ägarinnan, även om hon fortfarande inte log speciellt stort eller brett. Hon berättade att det är svårt med kreditkort för småföretagare och jag höll med. Avgiften som företagare hamnar att betala så att kunderna skall kunna betala utan kontanter ligger på runt 3% om jag kommer ihåg rätt. ( åtminstone i Förorten i USA.)

Jag betalade för våra nystan och sedan tackade vi för oss och gick ut. Ägarinnan tackade oss för att vi hade kommit och shoppat och önskade oss välkomna åter. Vi hann knappt ut genom dörren innan Väninnan utbrast nästan hänförd:

-Hon smälte!!

Jag kunde bara hålla med om att hon nog hade gjort det och att jag hade lyckats i min bedrift. Jag hade lyckats få revansch å den Goda Väninnas vägnar även om vi inte hade lyckats bli bemötta med ett leende….

Garnet som följer med hem till Förorten.