Väninnan och jag begav oss 30 km sydvästerut in till Minneapolis denna gråa, ruggiga och regniga eftermiddag i december. Det var en garnaffär som vi skulle till. A must see experience som den gemensamma väninnan bedyrade i måndags under stickjuntan framför skärmen.

Sagt och gjort. Vi begav oss iväg. Strax efter 12 infann jag mig vid väninnans och tillsammans åkte vidare in till Minneapolis.

En stor cementbyggnad mötte oss efter en halvtimmes körning. Ingen vacker lokal precis, men vi var ju inte där för att bedöma utsidan.

Nyfikna gick vi in och blev kvar…. I två timmar!

Det fanns garn i mängder! I olika material, färger, former, tjocklekar…. Det fanns en hel del färdiggjorda projekt att beundra och titta på: Sjalar, mössor, halsdukar, tröjor, vantar…. You name it.

På övre våningen av denna inte helt vackra byggnad från utsidan, fanns reagarn. I alla regnbågens färger, material, tjocklekar mm mm. Det sägs att ägarens numera bortgångna mamma också hade en garnaffär och vid hennes frånfälle tog Sonen allt som fanns i hennes affär och säljer det till nedsatta priser på övre våningen. Inte helt dumt affärsidé faktiskt.

Till slut bestämde vi oss för ett gemensamt projekt. Ägaren till affären lovade ge oss mönstret som han själv hade designat om vi köpte garnet. Sagt och gjort. Så fick det bli.

Mösntret är en sjal som man syr ihop på den ena sidan och så bildar sjalen en liten poncho som designern Steven Be kallar ponchini. Väninnnan och jag valde alltså samma mönster och samma garn, men hon valde färger i lila och jag i rött. Detta skall bli roligt att sticka. Man håller två olika slags garn i handen på samma gång man stickar. Vi skall nämligen till en gemensam stick helg i januari och tänkte då ta oss an detta mönster.

En riktigt trevlig utflykt blev det alltså. Det blir nog flera färder till Steven Be och hans fantastiska garnaffär!