Byggnaden var mörk och låg. Både ute och inne. Sorlet där inne var påtagligt, nästan högljutt och värdinnan som frågade om vi hade reserverat ett bord i förväg, var skeptisk att hon skulle hitta ett sådant åt oss när hon fick reda på att vi hade ringt i förväg men ingen hade svarat. Istället satte vi oss i bilen och körde till den rekommenderade restaurangen.

Vi ombads sätta oss vid baren. Där var det också fullt, men värdinnan vvid baren var fantastiskt artig och välkomnande. Gjorde plats åt oss nästan bokstavligen genom att artigt be de andra gästerna flytta på sig och tog genast fram menyn på vin, öl, cocktails etc. Denna meny var minsann diger. Sedan informerades vi att vi kunde beställa en förrätt från restaurangen till baren, medan vi väntade på ett bord.

Sagt och gjort. Det blev varsitt glas vitt och med en underbar förrätt bestående tonfisk panerad i sesamfrön på en bädd av kimchi med tillhörande pepparrot och sojasås. Alldeles utsökt.

När detta delikata var uppätet hade vi ett bord i restaurangen! Vi betalade vid baren och visades till ett litet bord nästan gömt i en vrå. Detta bord kallades the Snug och visst var det en aning trångt så där nästan undanstoppat i ett hörn i restaurangen. Det visade sig bli alldeles perfekt för oss ute på middag på tu man hand.

Vi hade knappt satt oss ner och så kom servitrisen med menyn. Denna hade vi ju redan sett i baren och visste snabbt vad vi ville beställa. Först delade vi en sallad till förrätt och den kom illa kvickt!

Denna sallad serveras nog över hela USA skulle jag tro, men sällan med riktig ansjovis ovanpå. Fantastiskt gott var det och det var tur att det tog en stund för huvudrätten som vi båda hade beställt så att vi riktigt fick njuta av denna sallad.

Vilken utsökt middag det blev! Vid vårt lilla mini bord, nästan inklämda, men det så gott och så mysigt! Mätta och belåtna styrde vi kosan tillbaka till lilla stugan för en sista kväll innan det åter är dags att ta farväl för denna gång och åka hem till Förorten.