Kategoriarkiv: fest

På peniosnärsfest

Posted on by
2

I lördags, på samma dag som Maken fyllde år  faktiskt, var vi bjudna på fest. Två av Makens kolleger gick i pension i somras och nu skulle det till att festas då. Jag hade faktiskt ingen större lust att gå på denna fest, hade liksom tänkt skicka Maken på egen hand. Fast han ville ha mig med, så som den trogna läkarfru som jag ju är, följde jag då snällt med…! ( ha!)

Vi kom till ett fantastiskt vackert hem i en förort lite söder om vår. Högt i taket, stora fönster, omgivet av skog var hemmet och inredningen gick i vackra, ljusa färger. Ljusa soffor, vackert trägolv och naturligt bruna färger i det vackra och öppna köket, där det tillreddes enormt gott småplock. Den för kvällen inhyrda cateringpersonalen gick omkring och fyllde på vin och champagneglas. Eftersom vi skulle köra hem, höll jag mig till ett gott mineralvatten medan Maken tog några glas vin. Han skulle jobba följande dag så några vilda utsvävningar blev det inte för honom heller.

Den goda maten bestod av små skinksmörgåsar som personalen gick omkring och bjöd på. Små, söta gurkskivor med hackade tomater och sparris med gravad lax m.m. Flera slags ostar och kex, samt små delikatata chokladrutor och osttårtor till efterrätt.

Det belv en lyckad fest, med många kolleger samt fruar och äkta hälfter som kom. Jag som inte alls hade haft ngn lust att åka på fest, fann mig själv med att småprata med flera av Makens kolleger som jag hade träffat vid andra, liknande tillfällen. Flera av fruarna och jag hade faktiskt så trevligt att vi beslöt att ordna en till fest efter julen någongång. Det är klart att inte alla anestesiläkare kan närvara på samma gång någongång, eftersom de två sjukhusen och de tre klinkerna som de alla jobbar vid, alltid behöver ha personal!

Fast visst var det roligt att kvällen blev så lyckad ändå! Tal hölls det också till de två nyblivna persnionärerna och Maken höll ett så fint tal att han fick rungande applåder till och med. ( Jag hade  tänkte säga att han hade födelsedag, men det ville inte Maken, så jag lät bli…) Och så måste det ju skämtas en hel del på en sådan här fest också. Läkare, som dagligen håller på med blod och andra kroppsvätskor, är inte så finkänsliga som vi andra och det kom en del detaljer om blod och krossade skallar, men det vara bara att inte låta fantasin skena iväg alldeles för mycket.

Snaps bjöds det också på för den som var intresserad:

I sprutformat, förstås!

Efter en riktigt lyckad kväll var vi hemma redan vid 22 tiden, så att Maken kunde krypa i säng i normal tid för att jobba sitt söndagspass på 12 timmar som han hade på schemat följande dag.

 

Zumba party!

Posted on by
2

Idag  på eftermiddagen var jag bjuden på födelsedagskalas, och inte vilket kalas som helst, utan ett Zumba kalas! Min väninnna  har en s.k ‘mile stone birthday’ och fyller 40 imorgon. Och hon valde att inte sitta runt ett bord med god tårta, och champagne, utan bjöd istället upp till dans, Zumbdans!  Vi var runt 20 talet inbjudna damer som radade upp oss på studiogolvet i gymet och satte igång.

Flera av oss hade deltagit i Zumba förut, men det var många som aldrig hade varit med om denna härliga motionsform och det märktes att de hade väldigt roligt! Dans är ju en sådan bra motionsform också och kan man inte de rätta stegen, men har rytmisinne så är det bara att njuta av de härliga rytmerna och dansa på.

Det var en fartfylld timme och ett väldigt annorlunda kalas, men väldigt roligt! Egen dryck måste man ha med sig i form i vatten, ingen tårta bjöds det på, utan istället ett trevligt umgänge och en massa danssteg.

Detta tror jag att jag skall göra nästa år då det är min tur att fylla igen! Härligt!

Tisdagsmums!

Posted on by
Svara

Maken och Lillasyster gick på bio i eftermiddags medan jag och min väninna satt och diskuterade och löste både familjeproblem och världsproblem. ( Gick riktigt hyggligt måste jag säga…!)

Mot slutet av filmen, Incredibles 2, gick brandlarmet i biografen och det var bara för hela publiken i de olika biografsalarna att parvla sig mot dörrarna. Falsk alarm, som det så ofta är, tack och lov, men det återstod ännu en liten del av filmen. Lillasyster ville stanna och titta klart efter att alla fick gå in igen och resten av visningen gick utan missöden.

Efter filmen travade Maken och Lillasyster  iväg till den närliggande restaurangen och köpte små, utsökta efterrätter till hela familjen. Bara för att…det var tisdag! Och varför inte?!

Bilden ovan visar min efterrätt med pekannötter. I denna nötallergiska familj är det endast Sonen och jag som kan äta pekannötter, så det är inte ofta jag äter ngt med dessa.

Denna delikatess var Lillasyster osttårta med hallon och Storasyster, som älskar osttårta blev nog lite avundsjuk, trots att hon hade sin egen utsökta delikata efterrätt med passionsfrukt.

Gott var det och bara för att det var… tisdag, ännu godare!

 

Full fräs!

Posted on by
Svara

Livet tog över de senaste dagarna därav tystnaden på denna blogg. Mycket har hänt sedan jag senaste satt här fast det har bara gått några dagar, men vi tar det i förkortad version  och i kronologisk ordning…

Första skörden: jag tog upp de tre första potatisplantornaför att se om ngt hade hänt där nere i jorden. Blomningen är överstånden och detta fanns därunder. Gav faktiskt bort den första lilla skörden åt Svärmor och Svärfar och de blev så hjärtansglada så jag blev nästan lite rörd… över nypotatis!

Hipp. Hipp hurra!: Nu är jag ett år äldre och firad igen. Till 45 årsdagen fick jag mina första progeressiva  linser i glasögonbågarna. Ni som läser min blogg vet detta och vet hur fantastiskt nöjd jag är över att kunna läsa utan att behöva kisa! Jag fick också denna oerhört vackra blombukett,  favoritdrycken från favokafeet och denna:

Smarrig, eller hur? Grymt söt, men otroligt god om man tog små bitar. En, av döttrarna egenhändigt tillknåpad chokladtårta med Baileys i! Oj, nästan för god! Jag älskar denna likör, men kan inte avnjuta mycket av den åt gången. Då hamnar mamman i huset under köksbordet!

Road trip: Dottern och jag satte oss i bilen på onsdagsmorgonen och styrde kosan österut till grannstaten Wisconsin. Vi åkte 325 km rakt österut och det tog oss, som väntat lite över tre timmar. Dottern hade bestämt träff med sin nya rumskamrat till hösten och flickorna hade bestämt sig för att träffas halvvägs mellan sina respektive hem. Nu blev det en aningen längre för våran del från Tvillingstäderna, men det gick bra det med. Hennes mamma kom också med som körsällskap och hon visade sig vara precis lika trevlig som sin dotter. Vi hade en trevlig stund på en lokal restaurang där vi åt gott och pratade. Sedan bar det iväg i samlad tropp till affären som sålde allt man kan möjligen tänkas behöva i sitt hem. Från köksredskap, köksmaskiner, lakan, handdukar,  you name it. Flickorna planerade nämligen sitt rum som de kommer att ha tillsammans i studentbostaden när de flyttar in i slutet av denna månad. Det underbaraste är ju naturligtvis att de kommer oerhört bra överens redan, har samma smak och stil och pratade och skrattade redan igår som om de skulle ha känt varandra i ett helt liv. Detta bådar ju gott och de båda mammmorna var mer än nöjda åt den fantastiska slumpen som har sammanfört dessa flickor!

Efter  de tre timmarna med rumskamraten och henens mamma, bar det så hemåt igen. Vi styrde  bilen västerut igen och 325 km kördes hem till förorten. Halvvägs hemma tog vi en paus för att sträcka på oss, använda toaletten och äta lite. Här skålade vi i äpplen!

Hem kom vi igen vid 19.30 tiden efter att ha kört över 600 km på en dag! Pust och stön, det var verkligen inte en resa som jag vill göra dagligen, men visst var det roligt för flickorna att få träffa varandra!

Dagens mest skrämmande skråmor: Sonen ringde mig vid 07.40 från lågstadieskolan därifrån han tar bussen till sitt dagsläger. Han lät lugn och saklig, men berättade att han hade varit i en trafikolycka tio minuter tidigare! En kvinna hade inte sett honom när han korsade vägen och  hade kört på honom då han cyklade över vägen! Han hade inga brutna ben, cykeln var krokig, bromsarna fungerade inte, men det gick faktiskt att cykla på den, så istället för att komma hem, cyklade han vidare till skolan. Sonen var helt säker på att han ville fortsätta med bussen till dagens läger, men det tyckte varken jag eller Maken lät  så klokt.

Maken hoppade genast i bilen och åkte för att hämta hem pojken och cykeln. Då Sonen såg sin pappa tio minuter senare brast alla fördämningar och han började förstås, storgråta. Det var bara att komma hem och ta det lugnt denna dag. Plåstra och pyssla om honom lite extra.

Kvinnan som hade kört på honom, hade genast stannat bilen och kände sig alldeles förfärad över att hon inte alls sett honom. Gav sin mobilnummer åt Sonen och ville få tag i Maken eller mig så snabbt som möjligt. Olyckor händer, hon menade ju verligen inte att köra på Sonen och hon lämnade ett långt meddelande på min mobil, medan jag pratade med huvudledaren på lägret efter att Sonen kommit hem och vi hade plåstrat om honom.

Imorgon åker han tillbaka till sitt läger och det skall säkert gå bra. Det hela kunde ha gått så mycket värre och i och med att han hade cykelhjälmen på sig, kom han undan med huvudvärk, skråmor i ansiktet och ett skrubbat knä!

Och förresten, nämnde jag att den här mamman kör honom till bussen imorgon?!

Namnsdag?! Say what?!

Posted on by
Svara

Först av allt vill jag naturligtvis skriva och tacka alla de som via nätet har grattat mig på namnsdagen idag! Det var verkligen roligt att få de olika meddelanden via WhatsApp och Facebook! Anledningen till att det var extra roligt är att jag helt hade glömt bort att jag hade namnsdag! Här på andra sidan Potten firas inget sådant. De olika datumen är inte förknippade med ngt namn, utan istället förknippas datumen med det mera typiska, som olika högtider.

Maken frågade mig när han hade namnsdag och jag sade att jag inte  visste. Då bestämde han helt sonika att hela familjen hade namnsdag idag! Ha!

Fast sedan frågade han faktiskt hur det bestäms på riktigt vilka datum som vilka namn skall firas och hur började det hela….? Någon som vet?

Rosor är alltid trevliga, namnsdag, som bröllopsdag, födelsedag etc. Så här såg rosbusken ut framför vårt hem i slutet på juni.

 

Intimt och trevligt

Posted on by
Svara

Vi blev inte ens tjugo personer som lyssnade på Lillasyster idag på eftermiddagen, men kanske det var bra det ändå som första solokonsert. Jag hade bjudit ett femtiotal  personer, men somrarna är inte ngn tid då folk sitter hemma precis. Alla möjliga resor görs förstås och om det inte reses, så är det annat som upptar familjers tid på sommarhelgerna.

Trots den lilla publiken, eller kanske till och med pga den lilla publiken, gjorde Lillasyster mycet bra ifrån sig under sin allra första harpkonsert. Eller åtminstone hennes först SOLOkonsert. Hon spelade välövat igenom hela boken utantill, vilket är hur Suzuki metoden utövas. Suzukielever, inom alla möjliga instrument, lär sig traktera sina  instrument på gehör först och sedan lär de sig spela efter skriven musik. Nu kan ju Lillasyster redan läsa musik, eftersom hennes första instrument var piano och henens lärare i detta instrument, undervisade enligt den mera traditionella metoden.

Det enda som gick lite fel idag under konserten, var att Lillasyster helt glömde bort att spela en sång! Och hon glömde den så rejält, att hennes lärare sedan frågade henne efteråt varför hon inte spelade de och Lillasyster visste inte ens om att hon hade helt glömt bort den!  Det var ganska lustigt och Lillasyster såg bara häpen ut!

Nu har hon denna första solokonsert  bakom sig och får gå vidare med sina studier i harpmusikens underbara värld! Bok/häfte nummer två är redan påbörjad och jag gissar att nästa solokonsert efter avslutad bok blir om ca. Ett år.  Vi får se…

Kaffebordet innan alla lådor och burkar öppnades. Nåja, kaffe, och kaffe, det serverade vi inget, men de hembakta kakorna, bananbrödet blåbärspajen och frukten lät sig väl smaka och allt gick åt som smör i solen. Det är roligt att baka när det uppskattas!

Det har gått några år….

Posted on by
10

…Sedan vi sade: ‘I do!’ Åt varandra! Hela 23 år har det gått idag, söndagen den 8.7 sedan han blev min och jag blev hans. En hel del har hänt också.Maken har gått igenom och slutat den krävande läkarutbildningen och har faktiskt specialiserat  sig inom tre olika områden: inre medicin, barnpraktik och sist, men inte minst anestesi. Tre barn har kommit till världen och de är nu alla stora, med Lillasyster som är yngst och har hunnit bli tio år. Äldsta Dottern flyger sin kos om två månader, då vi flyttar henne till högskolan fem timmar bort och sedan börjar Sonen i gymnasiet i höst. Om fyra år är det hans tur att se om vingarna bär…

Livet har gått upp och det har gått ner. Ingen kan väl gå igenom ett liv utan motstånd och svårigheter och det är bara att traggla sig igenom. Ofta kommer man ju ut bättre på andra sidan det tunga  och för oss har hittills så varit fallet.

Rynkorna är många flera än för 23 år sedan, kilona likaså, men så är det bara och så är livet. Det är bara att hänga  med och vara tacksam för att jag har en livskamrat som tycker om att hänga med mig på livets berg och dalbana. Det är det inte alla förunnat… Grattis till oss!

Den 8.7 1995. Då det begav sig…