Urgent care=urgent scare?

Efter en sömnlös natt mellan onsdagen och torsdagen tog jag mig till kliniken imorse. Lillasyster var väldigt förkyld senaste vecka och nu verkar hon ha gett denna förkylning till mor i huset. Dock är mina symptom helt annorlunda, så kanske jag ådragit mig detta halsfluss från ngt helt annat håll?

Det finns ett väldigt bra system här i Minnesota angående kliniker. Nu är det så länge sedan jag bodde hemma i Finland att jag inte riktigt kommer ihåg hur det fungerar där. Ni får helt enkelt upplysa mig.

Efter pandemin råder det fortfarande personalbrist på alla möjliga och omöjliga ställen och definitivt inom läkarvården. Att beställa tid till läkare går bra, men väntetiderna är långa och då jag beställde en årskontroll åt Lillasyster i februari, fick hon tid i maj. Dena slags vänta är verkligen inte ngt som är typiskt hos oss med privatvård, utan det brukade vara så att man fick tid ngn dag senare. Inte nu längre.

Har man däremot ngt som är mera brådskande, som väldigt ont i halsen och behöver få reda på om antibiotika behövs eller inte, är det lyxigt att kunna åka iväg till dessa Urgent care klinker. Ingen utsatt tid behövs, men man måste vara beredd på att sitta och vänta på sin tur. Det är helt enkelt ‘first come, first serve’ som gäller.

Maken benämner dessa kliniker som ‘urgent care, urgent scare’ klinker. Till följd av att vården kanske inte alltid är den bästa, men idag tyckte jag att jag fick bra råd av både śjukvårdaren och läkaren som jag träffade.

Blodtrycket var ngt högre än förra hösten då det mättes, vilket helt säkert kunde bero på infektion i kroppen, men 135/73 var ändå inte fy skam. Pulsen låg på 62 och procenthalten syre i blodet var på topp med 99%. Ingen feber heller, vilket jag visste. Däremot stor och röd tonsill på högra sidan med värk som går upp i tänderna och mot örat vilket också orsakade den dåliga sömnen senaste natt. När jag vaknade vid 02.30 till följd av värk, hade det inte gått tillräckligt många timmar att åter ta smärtstillande.

Domen blev virus infektion och ingen antibiotika behövdes, vilket förstås alltid är bra. Ju mindre antibiotika man behöver ta, desto bättre. Hela besöket tog sin lilla tid, men ändå var det hela över på ungefär timmen. Och naturligtvis var ju stickningen med, annat trodde ni väl inte…?

Nu blir det att ligga lågt i helgen och vila. Kroppen är helt klart trött, så några vilda utsvävningar till North Dakota för att hälsa på Sonen blir det inte för min del. Maken åker istället och Sonen var väldigt förstående. Snart är det första året klart på universitetet i alla fall och då har vi honom hemma igen över sommaren.

Naturligtvis var stickningen med i undersökningsrummet vid kliniken där jag satt och väntade på läkaren….