Det går långsamt fram, men det går ändå fram…

… lite som snigeln, men visst är vi bättre båda två. Denna onsdag började jag dagen med mitt bästa träningspass sedan före Covid och detta kändes mycket bra. Nej, nej. Absolut inga rekord på Peloton cykeln blev det och långt ifrån de resultat jag hade förra veckan, men det är ju faktiskt inte det som räknas. Det som räknas är att jag åter är igång och får känna lite på kroppen.

Maken avstod från att träna idag. Hans lungor kände sig ännu inte redo för ngn träning annat än ett mycket lugnt pass igår. Idag avstod han eftersom det inte kändes rätt i lungorna. Covid antastar ju bla lungorna, så det gäller att ta det lilla lugna.

Egentligen skulle jag ha varit klar med min karantän igår, men LäkarMaken föreslog att jag kurar hemma ännu till dag tio då det menas att färre viruspartiklar lyckas komma ut med andningen efter denna sjukdom. Sagt och gjort. Vi sitter här i några dagar till. Energin är ändå inte ännu vad den borde vara. Trött blir jag fort på kvällarna, jag som normalt är en inbiten nattuggla. Dock inte denna vecka ännu…

Eftersom vi åter bjöds på sol, om än en hård blåst och endast 9 grader varmt, satte jag mig ute med en ny stickning i eftermiddags.

Efter maten parkerade jag mig åter med stickningen. Rev upp allt jag hade gjort på eftermiddagen och började på en ny…. Fast om sanningen skall fram vet jag inte om jag kommer att fortsätta på denna sjal heller….

Maken, spenderade eftermiddagen i vårt sovrum. Dock inte med näsan i ngn bok eller skärm. Nejdå, den nya takfläkten som vi hade beställt för några dagar sedan anlände på trappavsatsen i förmiddags, så Maken hade installation på gång.