Efter en kort, men intensiv helg tog vi Dottern tillbaka till bussen i eftermiddags. Det var inte lite vi hann med. Nya skor, två par, hade hon med sig, två par nya jeans och en blus fanns också i kappsäcken. I matväg fanns mammans köttbullar nedpackade och färskt bröd ur brödmaskinen. Till detta kan också tilläggas att Dottern designade och sydde en halv klänning i helgen! Resten hoppas hon hinna få färdigt nästa gång hon är hemma, vilket blir så tidigt som under påskhelgen om två veckor.

Efter att vi hade släppt av denna studerande Dotter, åkte Maken och jag till det jättelika blågula varuhuset som ligger på andra sidan vägen från busshållplatsen.

Förra helgen vid sommarstugan gjorde vi en liten inventering över vad vi tyckte vi ännu behövde köpa till köket.  I sommar lär vi ha gäster nu som då och då behövs det mera bestick, tallrikar och glas än vad vi hade. Alltså tyckte vi det passade bra att åka till den blågula affären medan vi ändå var så nära.

Sagt och gjort. En och en halv timme senare stod vi i kassakön med kundvagnen full. Ni vet ju hur det kan gå det där, trots inköpslista. Mitt i allt hittas en hel del annat som vi inte visste att vi behövde, men kunde faktiskt komma till nytta och användning i alla fall!

Det här med detta blågula varuhus kommer alltid att vara en aning märkligt för mig att besöka.  Åtminstone här i Tvillingstäderna. Alla varor har namn på ett språk som jag pratar, medan alla kunder som strosar omkring med blågula väskor och kundvagnar pratar språket som jag använder dagligen här. Det passar liksom inte ihop. Eller det gör det, men ändå inte. Båda mina världar slås samman, vilket inte gör ngt, men det känns märkligt. Svårt att förklara och sätta i ord. Hoppas jag lyckades någrlunda….

När vi upptäckte denna blev det ännu lustigare:

Ända från Älmhult i Sverige hade denna låda tagit sig.Hit. Mitt i Tvillingstäderna i Mellanvästern i USA. Nog är världen bra liten ändå…