Ja, det bedyrade den duktiga Peloton tränaren Ally på bilden ovan i förmiddags strax innan passet började. Detta var mitt första pass på träningscykeln på två veckor, så jag var en aning tveksam. Hade tänkt mig ett ngt lättare pass än att riva av 30 minuter på direkten, men eftersom passet var direktsänt från New York City denna förmiddag kunde jag liksom inte låta bli heller. Det var bara att byta om till träningskläder och så fick det gå som det gick…

Att vi dessutom tränade till takterna av 80 tals musik, gjorde ju inte saken sämre . Att Ally menade att all och vad som helst för träning är bra träning gjorde inte saken sämre. Det är ju klart att jag redan visste detta, men det skadade inte att åter för höra det.

Passet gav definitivt inget personbästa, men jag presterade ändå rätt bra jämfört med hur jag presterade för två vekor sedan, så det var bara att vara nöjd. Och ännu nöjdare var jag såklart att jag tog mig i kragen nu när huvudvärken äntligen gett med sig.

På eftermiddagen blev det åter städning hos Makens föräldrar efter två veckors uppehåll. Jag torkade av köksbänkar, köksbord och sköljde ur diskhon. Dammtorkade både i vardagsrum och sovrum och dammsög hela lägenheten och städade de två toaletterna. Och plockade allmänt upp en del här och där.

Skulle min Svärmor varas frisk, skulle hon nog vara smått generad över att jag fejar hos dem, men i detta fall är hon lyckligt ovetandes och behöver inte vara ett dugg generad. Detta är väl ngt gott som demensen för med sig. Patienten förstår helt enkelt inte hur illa däran hen egentligen är.

Det utlovade, kyligare höstvädret har anlänt och denna natt har vi de förstas minusgraderna över oss. Bäst att jag kryper ner under täcket för att hålla värmen… ( skämt åsido.. värmen är påslagen.) God natt och god morgon!