Swatting is a form of criminal harassment that involves deceiving an emergency service (via such means as hoaxing an emergency services dispatcher) into sending a police or emergency response team to another person’s location. This is achieved by false reporting of a serious law enforcement emergency, such as a hostage situation, bomb threat, active shooter, or domestic violence incident, or of a mental health crisis, such as an armed person presenting as suicidal or homicidal.^[1]

Ovan beskriver Wikipedia det som Sonen har varit med om för en vecka sedan och detta är också anledningen till tystnaden här på denna blogg. Det har liksom inte funnits tid och energi för några uppdateringar.

Men låt oss ta det från början och någorlunda kortfattat:

Senaste vecka på tisdag eftermiddag fick Sonen ett telefonsamtal från polisen på studieorten. Han var hemma eftersom han inte längre har några lektioner eller föreläsningar och var på vippen att åka iväg till universitetets gym.

Polisen meddelade att det hade kommit in tre olika rapporteringar det senaste dygnet ang hans hälsa och saker som det påstods att han hade sagt. Saker som verkade vara ett nödrop på hjälp och att han ämnade ta sitt eget liv. Nu skall det direkt nämnas här att Sonen aldrig haft problem med depression eller på ngt sätt fått ngn dylik diagnos någonsin.

Efter samtalet med polisen knackade ambulanspersonal på en liten stund senare och Sonen var tvungen att åka med dem till akuten. Hade han vägrat, hade ambulans personalen ringt till läkare, som högst troligt hade bett Sonen följa med.

Väl framme vid akuten på tisdagseftermiddagen fick Sonen veta att han skulle genomgå en psykiatrisk utredning. Eftersom akuten för närvarande var helt full fick han ingen säng, utan en stol. Han väntade och väntade och på kvällen kom då äntligen denna psykiater och gjorde en snabb bedömning av Sonen och kunde gott konstatera att han var fullt frisk. Nu tänker man ju att han borde ha blivit hemskickad, men icke. Hon sade nämligen en sak åt Sonen, men skrev i hans journal att han verkade deprimerad och hon rekommenderade honom för vård på mental anstalt!

Som pilot får man inte läggas in på anstalt för mental vård om man vill fortsätta flyga. Det säger ju sig själv såklart. Vilken resenär vill ha en pilot som lider av depression? ( Plus att Sonen inte lider av dylik till att börja med.)

Vid detta laget visste vi vad som hade hänt Sonen. Hans personliga tillhörigheter hade tagits ifrån honom, men han fick fortfarande ha sin telefon. Eftersom akuten fortfarande var full och han vägrade bli förflyttad till ngn anstalt, fick han tillbringa natten till onsdagen i denna stol. En sk vakt hade han också konstant med sig för att hålla uppsikt över honom. Han var ju, enligt psykiatern, en risk mot sig själv. ( Senare sade Sonen att dessa vakter som kom och gick var ett enormt stöd utan att de ens visste om det eftersom de var ngn att prata med och hålla honom sällskap eftersom han inte fick ha några besök!)

Tidig onsdag morgon togs hans telefon ifrån honom, men han hann meddela det åt Maken och mig. Vi fick ha kontakt via vanlig telefon och pratade flera ggr under onsdagen medan Sonen väntade på den utlovade, andra psykiatriska undersökningen.

Det blev en lång väntan för oss alla efter en sömnlös natt. Åtminstone hade Sonen blivit tilldelad en säng och hade tillgång till en TV där han såg på repriser av favorit showen NCIS. Alltid ngt.

På torsdag morgon packade Maken och jag ihop det vi kunde tänkas behöva den närmaste tiden. Satte kopplet på hunden, tog med henne och styrde kosan norrut till Sonen och sjukhuset i studiestaden. Makens kolleger var fantastiska och såg till att hans patienter var omhändertagna och att han inte behövde jobba de kommande två dagarna.

Under förmiddagens bilfärd norrut undersöktes Sonen äntligen av en annan psykiater. En trevlig, lung och mycket professionell läkare denna gång, som efter undersökningen ringde Maken. Eftersom vi körde gick samtalet till bilens högtalare och jag hade möjlighet att lyssna jag med. Psykiatern konstaterade att vi måste ha varit under enorm stress de senaste två dagarna och att han hade haft ett långt och trevligt samtal med Sonen denna förmiddag och kunde konstatera att han definitivt inte led av ngn depression. Blir man tvångsintagen på sjukhus är man såklart inte sitt vanliga jag, men under ytan hade läkaren märkt att Sonen var en sansad ung man som inte hade några som helst tankar på självmord och var ingen fara för sig själv och andra. Vidare ville psykiatern veta vilken tid Maken och jag skulle vara framme och vid framkomst skulle vi ha ett möte med honom och sedan skulle Sonen skrivas ut ur sjukhuset och till oss.

Lättnaden där i bilen var enorm kan jag berätta! Enligt lagen skulle Sonen få hållas 72 timmar utan att blanda in ngn domstol, men efter det måste patienten släppas om det inte finns ngn orsak att hålla honom eller henne kvar på sjukhuset.

Sonens totala ( onödiga sjukhusvistelse) belv runt 50 timmar lång.

Vi var framme vid studieorten och parkerade framför sjukhuset strax före kl. 16. Precis som utlovat var psykiatern på plats och det blev ett långt möte med honom. Maken, i egenskap av läkare, hade en hel del frågor och psykiatern tog sig tid och svarade professionellt på Makens alla frågor och synpunkter. Till slut var Maken nöjd och vi fick äntligen krama om en trött, medtagen och mycket lättad Son.

Detta blir inlägg nr. 1 om den senaste veckans händelser…… Fortsättning följer.