A somber day in the neighborhood

 Det blev ingen liten tillställning precis. Runt femtusen personer väntades deltaga i begravningen som hölls i vår Förort idag. Begravningen av poliskonstapeln Jamal Mitchell. Sambo till en av Makens kolleger och trebarnsfar. Han sköts ihjäl den 30.5 på en gata i Minneapolis då han hukade sig ner för att hjälpa ett offer. Eller i alla fall ngn som låg på marken och som han trodde var skadad. Hann fråga om personen behövde hjälp, varpå denna typ svängde sig om och sköt Jamal på ytterst nära håll. Jamal dog nästan på direkten innan han nådde sjukhuset. Han var 36 år. Så onödigt. Så tragiskt och så oerhört sorgligt.

Den beväpnade mannen var en kriminell person och hade färdats in och ut ur fängelset ända sedan han var tonåring. Jamals kollega och vän sköt bakifrån på håll och den kriminella dog direkt. Två liv förlorade på bara några minuter….

Och idag hölls alltså begravningen. Nejdens hela poliskårer deltog och likaså brandmän och ambulanspersonal. Plus släkt vänner, kolleger mm. Dignitärer som Minnesotas guvernör och flera olika rikdsgdagsledamöter som både representerade Minnesotas regering och den federala i Washington DC.

Istället för att åka på begravningen jobbade Maken ett extra skifte så att två kolleger hade möjlighet att åka. Naturligtvis sände lokala medier begravningen både i TV och på nätet och Maken hade kunnat ta del av den på jobbet mellan patienterna.

Själv såg jag en del när jag kom hem från förmiddagens bibelläger som hålls denna vecka i vår församling. Min vana trogen hjälper jag till trots att jag fortfarande är halta Lotta med specialsko på högra foten. Hittills har det gått bra, men eftermiddagarna går till att låta foten vila med en ispåse. Värkstillande tas också, men inget på recept i alla fall. Dock är det ingen vits att ha värk i kroppen tycker LäkarMaken och mer eller mindre beordrar mig att ta piller.

Efter tjugo timmar på jobbet kom en mycket trött och sorgsen Make hem. Inte undra på det. Sådana här tragedier är oerhört tunga fast de bara tas del av på TV. När det sedan berör så här pass nära är det allt annat än lätt. Däremot tackade kollegerna Maken varmt för att han ställde upp så att de kunde närvara vid denna begravning.

Maken hälsade på sin kollega i söndags som bor bara några km ifrån oss. Hon berättade att hon har bättre dagar och sämre dagar och helt utan orsak kommer tårarna forsande. Barnen som är 4, 7 och 9 år har frågor….naturligtvis. Hon besvarar dem så gott hon kan, orkar och förmår berättade hon.

Hon och sambon var inte gifta. I Minnesota räknas inte samboende som ett lagstadgat förhållande vilket i sin tur har inneburit att vissa saker har hon ingen rätt till…. Detta varit minst sagt jobbigt berättade hon åt Maken.

Livet går dock vidare och Maken med kolleger ( och familjer) ämnar stötta och bära upp så mycket som möjligt. I slutändan är det dock familjen som skall igenom denna tragedi helt själva….