En aning varmare än igår lade jag kopplet på Lilly hunden och gick ut på seneftermiddagen. Solen strålade från en nästan molnfri himmel, men eftersom vi befinner oss längst bort från den nu i januari, värmde den inte särskilt. Trevligt att se den är det då alltid. De minus sexton graderna nöp mig rejält i kinderna, men annars frös jag inte. Påbyltad som jag var. Dock ville jag inte gå så väldigt långt. Lilly är visserligen utrustad med en tjock vintertröja till päls, men det är ju naturligtvis tassarna man måste vara rädd om. Några hundstrumpor/tofflor har vi aldrig skaffat åt henne och nu vid mogna 11 år som fin hunddam, tvivlar jag på att hon skulle acceptera dylika.

Ändå fick vi ihop en engelsk mil i kylan ( 1,6 km) och detta är förstås bättre än inget. Lillys svans var högt lyft under hela promenaden och det fans en hel del ‘pee mail’ som måste kollas och snusas på.

Imorgon måndag börjar skolorna igen efter vinterlovet. Åtminstone som normalt ännu. Covid med omikron i spetsen härjar och vår egen Son är rejält förkyld. Troligen en högst vanlig förkylning, men testas borde han. Inga tider finns tillgängliga att åka för att testa sig, men Maken hade tur och fick tag på ett snabbtest vid närliggande apotek. Ännu har inte Sonen tagit detta, men vi är alla nog rätt så bergsäkra på att det inte handlar om SARS-Cov2. Hur som helst får Sonen stanna hemma imorgon och sköta skolan online. Ngt som har lämnat kvar sedan skolan var på nätet förra året och året före.

I och med det nya året hittade Maken, på min begäran en liten, gammaldags kalender i bokformat åt mig. De senaste åren har jag endast använt mobilens kalender, men tycker den är lite väl otillräcklig. I en gammaldags hederlig papperskalender suddas inte ngt ut av datorn, utan det som skrivs in finns kvar och det är bara att bläddra bakåt. Det ser jag fram emot. Att kunna bläddra bakåt och se vad jag skrivit in och påminna mig själv om saker och ting.