Inte så pjåkigt ändå…

Ingen morgonmänniska är jag alltså. Trots detta sitter jag här i arla morgonstund och blickar ut över allt det vackra. Solen som går upp över träden på andra sidan sjön. Stillheten. Inte en endaste gren tycks röra på sig och det enda som hörs är fåglarnas kvitter och jordekorrarnas tjatter. Lustiga små varelser de där. Piff och Puff ur Kalle Anka ni vet.

Igår fredag, blev en dag med blandade känslor.

Det började i glädjens och återseendets tecken då Sonen med hundar kom körande alldeles själva hemifrån Tvillingstäderna hit upp till sommarstugan. Sonen hade klarat sin vecka på egen hand med bravur, och nu är det så skönt att ha honom här med familjen igen. Hundarna blev överlyckliga då de fick syn på Maken och mig och lämnade oss inte ifred för resten av dagen.

På eftermiddagen körde Sonen båten iväg tvärs över sjön till den lilla hamnen. Maken mötte med bilen och båtförsäljaren med stor bil och kärra. Det var dags att lämna in båten till honom för vinterförvaring. En mycket bra tjänst som vi visserligen betalar en summa för, fast å’ andra sidan behöver vi inte dra båten ända hem till Förorten.

Så nu sitter vi här på våran ’ö’ och försmäktar utan båt… Skall nog gå bra det också eftersom dagens program är digert…. Brygga och båtställning skall upp ur vattnet för vinterförvaring på land.

En säsong kommer till ända, en annan börjar….