Här är det obligatoriska mars fotot! Vill minnas att jag satte ut ett precis likadant ungefär den här tiden förra året. Jag, ute i solen i min vinterjacka, framför garaget och njuter av de allra första solstrålarna som faktiskt värmer. Ljuvligt!

Temperaturen är till och med officiellt inte ens på plus, men här framför garaget i lä från vinden är det hur varmt som helst!

Ljuvliga vår! Välkommen! (Men ta det lite varligt. Vi har vatten överallt…!)

Har ni provat på eller hört om dessa? Jag har länge velat inhandla dem, men endast hittat dem på jättebutiken på nätet, vilken jag gör mitt allra yttersta för att inte understöda.

För ngn dag sedan fick jag reda på att jag kunde köpa dem lokalt här i förorten, så ikväll slog jag till!

Dessa dukar, gjorda av bomull, är täckta av helt naturligt bivax och skall användas i köket istället för plastfolie, eller plastpåsar. De går också bra att använda som lock på glasskålar.

De är naturligtvis återanvändbara och kan sköljas av med endast kallt vatten eller om man så vill, helt vanligt diskmedel användas och vatten förstås.

Imorgon tror jag att min lunchsmörgås till jobbet skall få ligga tryggt i en av dessa vaxdukar…. för att riktigt testa konceptet i verkligheten…

Hela gänget är samlat denna helg och mamman i huset njuter! Dottern, som slog sig gul och blå över helahalva kroppen och nu lider av en mild hjärnskakning förra helgen kom hem igår kväll på bussen för en vilohelg.

Maken, som varit bortrest hela veckan, hämtade jag från flygfältet redan kl.06.30 imorse och han är mycket nöjd över att vara hemma. Han har faktiskt spenderat en hel vecka i Hawaii, ( igen!) med sin svåger och dennes barn. Detta blev planerat efter vår resa, annars kanske vi alla skulle ha rest, men det verkade lite väl mycket eftersom vi just varit där.

Dottern mår mycket bättre än vad jag väntade mig. Det känns skönt för modershjärtat att få rå om henne lite extra och det märks att hon tycker det är skönt att vara hemma. Lång är visiten inte, på söndagseftermiddagen vid 15 tiden åker bussen söderut igen, men vi tar vad vi får och gör det bästa av det.

Att vi dessutom har en födelsedag i familjen idag är ju ett extra bonus. Lillasyster, som verkligen inte är så liten längre, fyller elva år idag! En kall vinterdag, två dagar efter Vändagen 2008 gjorde hon sin snabba entre in i världen och har haft bråttom ända sedan dess.

Glasstårta och presenter väntar ikväll och ett restaurangbesök skall vi också få in. Barnkalas blir det nästa helg och det ser hon förstås fram emot.

Vi hämtade Dottern från hennes buss igår kväll och den släpper av henne nära ingen annan mindre affär än Ikea! Vad gör mina amerikansk-finska barn då? Jo, de ber mamman att parkera och gå in, trots att kvällen redan är sen och affären stänger om en halv timme. Alltså gick vi in och flickorna bad om att få lösgodis direkt! Lite annat plockade vi ju också med oss, som te.x skorpor, senapssill, knäckebröd och så hittade jag en fin och väldigt billig kylväska! Denna väska kommer att vara ypperlig då vi åker till villan (stugan) men också då jag handlar mat. Speciellt på sommaren då kall mat skall hem i trettio graders värme!

Nöjda med våra inköp styrde vi kosan hemåt mot förorten och en helg tillsammans alla fem!

På hemväg!

– Detta var inget jag planerade mamma! Det var ett helt spontant beslut!

Ja, detta utbrast Dottern via SMS igår kväll då jag frågade henne vad hon hade för planer för mig för söndagskvällen….

Det var nämligen så att när jag kvällen före, på lördagskvällen satt och läste så skönt vid tiotiden började mobilen plinga och jag svarade inte. Tänkte nog att det var ngt skräpsamtal igen, det har kommit många sådana på den senaste tiden.

Skärmen visade att samtalet vara från delstaten Wisconsin, men jag tänkte inte närmare på det… förrän mobilen ringde igen och det var var samma nummer. Med lite onda aningar svarade jag och det visade sig vara en av ledarna från slalomutflykten som Dottern befann sig på. Eller rättare sagt, hade befunnit sig på. Hon hade just åkt iväg till universitetssjukhuset i ambulans efter att ha krockat med ett träd!

Enligt ledaren som jag pratade med hade krocken slagit Dottern medvetslös i några minuter, men när personalen från Första Hjälpstationen hade hunnit fram till henne, hade hon redan kvicknat till, visste vad hon hette och var hon befann sig. Dock mindes hon inget om att hon just hade krockat med ett träd, så ambulans tillkallades och hon transporterades i ilfart tillbaka till universitetet.

Medan jag avslutade detta samtal, kom ett nytt. Denna gång från akuten på sjukhuset. Dottern var i goda händer och skulle nog kvickna till. Röntgenplåtar hade tagits av huvudet och allt tydde på en hjärnskakning. Dock hade hon alla ben och armar i behåll.

Den trevliga sjuksköterskan gav telefonen till Dottern, som under inga omständigheter fick sitta upp innan resultatet från röntgenundersökningen hade kommit. Men att prata i liggande ställning går ju också!

Hon mådde, efter omständigheterna bra. Huvudvärk ja, men var mest ledsen över hennes sönderklippta kläder som ambulanspersonalen hade orsakat då hastiga undersökningar gjordes när hon ännu låg på marken efter olyckan. Arg på det påhoppade trädet var hon också och fick senare veta att kompisarna hade tagit sin revansch på trädet, genom att bryta av några grenar från det! Se där träd! man skall inte hoppa på oskyldiga slalomåkare!

Vi lade på luren efter en liten stund. Hon var trött och ville vila. Hon skulle behållas på sjukhuset över natten för observation.

Vid 00.30 tiden plingade det till i mobilen igen. Resultaten från röntgenundersökningen hade kommit och mycket riktigt, det handlade om en hjärnskakning. Vila ordinerades i flera dagar, men tack och lov handlar det om en mild hjärnskakning.

Hon släpptes hem till studentbostaden vid tiotiden på söndagsförmiddagen efter en frukost på sjukhuset och med förmaningar om att inte göra mycket, men inte helt sitta stilla heller. Kort sagt, lyssna till kroppen.

Det blev ett kort samtal via FaceTime och Dottern var rädd att visa sitt uppsvullna ansikte, men naturligtvis ville jag ju se henne. Jodå, hela högra sidan av henens ansikte är uppsvullet, undre läppen likaså och det högra ögat är nästan helt fassvullet. Detta var ju i och för sig inte ngt som jag inte väntade mig, så helt förskräckt var jag inte. Det var mera skönt att få se henen efter pärsen kvällen före.

Hela söndagen och också denna dag behöver gå i vilandets tecken. Inga föreläsningar får hon gå till idag och inga läxor för hon ta tag i heller. Imorgon tisdag skall hon få trappa upp lite med att gå till den enda föreläsningen som hon har men fortfarande ligga lågt. Hjärnskakningar är ju inte att leka med, men måste läkas av sig själva.

Mamman i Minnespolis är bara glad att Dottern kom (nästan) helskinnad ut ur detta äventyr. Att ha sitt barn långt borta när ngt sådant här händer är inte det allra lättaste fick jag snabbt erfara!

På bilden: Senaste vecka kokade Dottern spaghetti med en god, krämig sås till och kompisarna blev bjudna på ngt annat än den vanliga kafeteriamaten.

Som snön har vräkt ner över oss här i Minnesota idag! Hela staten har varit under en hel massa varningar hit och dit under hela torsdagen och nu när vädret äntligen har gått och lagt sig för kvällen ligger saldot på 15-20 cm snö i förorten. Vintern har anlänt! ( åtminstone snön, som vi varit utan så länge! Vinter har vi ju nog minsann haft ett bra tag redan…!)

Efter dagens dubbelt så långa arbetsresa än vanligt (pga snöfallet) kom jag hem och Lillasyster ( som redan var hemkommen från skolan) och jag tog tag i plogande och skottandet.

Hon har aldrig använt snöplogen förut och bad att få lära sig hur. Så, jag startade den och visade henne och efter några minuters instruktion utav mamman, satte hon igång då. Roligt hade hon!

Nästa läsår börjar Lillasyster på sexan, vilket hos oss innebär mellanskolan. Hon fyller 11 år om en vecka och går ut lågstadiet i vår. Otroligt vad tiden går! Men, men… så är det och under åren i mellanskolan får eleverna välja hur de vill lära sig musik. Vill de sjunga i skolkören eller lära sig spela ett instrument? Och om de vill lära sig spela ett instrument, vilket instrument vill de lära sig spela?

I tisdags var det Lillasysters tur att tillsammans med Maken åka till den mellanskola som hon börjar i i september och prova de olika instrumenten som erbjuds.

Hon fick träffa Mr.G, som är lärare och dirigent i stråkorkestern, eftersom hon i alla fall hade tänkt sig ett stråkinstrument. Hon provade alla instrument som erbjöds: violin, altfiol, cello och basfiol och efter diskussioner med Mr.G och med Maken, bestämde hon sig för att lära sig spela altfiol.

Lillasyster är musikalisk, rätt ordentligt musikalisk faktiskt, så Mr. G, som redan har träffat henne vid andra tillfällen och visste att hon också lär sig att spela harpa, trodde inte att hon skulle ha några större problem att lära sig spela detta nya instrument. Noter läser hon redan sedan några år tillbaka och i och med Suzuki lektioner med harpan, har hennes gehör tränats väldigt mycket. Så till den grad faktiskt att hon ibland lutar sig mot mig under gudstjänsten på söndagarna och berättar vilken av noterna på pianot som borde stämmas!

Vi får ju se hur det blir med detta nya instrument. Mr. G rekommenderade att hon tjuvstartar lite med lektioner under den kommande våren, så att han troligen kan placera henne i den mera avancerade stråkorkestern!

Dags för Maken och mig att spåra upp en lämplig lärare då…

Lillasyster provar en altfiol.

Det har varit en hel del väderrelaterat på denna blogg på sistone, så om ni helt enkelt inte vill läsa ett till sådant inlägg, kära läsare, ta och skippa På andra sidan Potten idag då och bläddra vidare bland allt det läsvärda på WordPress.

Resten, om ni gärna hänger med på lite mera väder, håll i er, för vi har gjort en hel svängom i vädret här i Tvillingstäderna. Så till den milda grad att det regnade natten mellan söndagen och måndagen och sedan under natten sjönk temperaturen igen, vilket i sin tur ledde till, att när jag slog upp mina blågrå imorse hade jag ett meddelande på mobilen från skoldistriktet: på grund av de glashala vägarna, skulle skolorna inte stänga, men börja två timmar senare än normalt! Igen! Hel galet!

( För er som kanske inte följt med min blogg, kan jag berätta att vi hade en kortare skoldag senaste måndag och barnen började två timmar senare än normalt och sedan hölls skolorna stängda i tre dagar pga av antarktiska temperaturer!)

Alltså smög jag in i Lillasysters rum i allra morgonstund och stängde av hennes väckarklocka. Lite senare hörde jag Sonen stiga upp, varpå jag smög in till honom och meddelade denna, för honom, glädjande nyhet!

Alla kröp vi tillbaka ner i sänghalmen och värmen och sov vidare en timme till. Ingen dålig början på måndagsmorgonen precis, även om detta knasiga vinterväder minsann lagt käppar i hjulet för oss den senaste veckan.

När jag väl tittade ut förstod jag helt klart varför skolorna hade kommit fram sitt beslut. Ett islager täckte precis allting och ovanpå detta islager hade det nu också snöat, vilket i sin tur gjorde det svårt att se precis var det var som mest halt. Skolbussarna är ( av ngn anledning jag aldrig lyckats förstå.) bakhjulsdrivna och säkert inte lätt att köra under dessa förhållanden. Att behöva försöka få en hel massa barn upphämtade och sedan vidare till sina respektive skolor mitt i rusningstiden, då alla föräldrar också är ute på vägarna och försöker komma iväg till sina jobb, kan inte vara lätt.

Att vara skolbusschaufför är redan ett tungt och lågavlönat arbete med långa dagar, så om arbetet lite kan underlättas här och där tycker jag detta är helt acceptabelt.

Själv skippade jag förmiddagens Zumba och stannade hemma tills det var dags att åka till den här måndagens personalmöte. Vägarna var ännu mycket hala och det gällde att hålla tungan rätt i munnen och inte köra för snabbt på motorvägen, men det gick bra. Fram till jobbet kom jag och in i byggnaden lyckades jag ta mig också. Jag, och alla andra fotgängare såg nog ut som Bambi ute på hal is idag, men tack och lov hade varken jag eller mina arbetskamrater fallit då vi tog oss in till jobbet.

Dock föll både Lillasyster och Maken, båda på våra glashala uppfart före jag kom hem! Maken föll medan han var ute och strödde salt över isen för att förhoppningsvis få den att smälta ngt ( här används inte sand på vägarna, endast salt. Har aldrig riktigt förstått varför…) och Lillasyster föll på väg hem från busshållplatsen efter att den förkortade skoldagen var slut. Maken klarade sig utan några större problem, men Lillasyster lyckades få ett fult blåmärke på sitt ena knä. Ont gjorde det, men det kunde ju ha gått så mycket värre.

Efter att alla anlänt hemma stannade vi hemma ikväll och inväntade vinterns nästa attack- snöstormen som skall ge oss ett ordentligt snötäcke ovanpå isen. Det roliga lär skall börja just då morgonens rustningstid tar vid.

Jodå, nog har vi vinter här på andra sidan Potten vi också, minsann!