Intimt, familjärt och mycket trevligt

Ja, på ngt mycket bättre sätt  än så går det inte att beskriva hemmakosnerten som Lillasyster bjöd på i eftermiddags. Hon har nämligen kommit igenom den andra boken i Suzukimetoden att lära sig spela harpa och efter flera veckors ihärdigt övande, gav hon idag, sin andra solokonsert här hemma.

Och bra gick det!

Eftersom hon lär sig att spela efter Suzuki metoden använder hon ingen tryckt musik, utan lär sig allting utantill. Metoden går ut på att man lär sig spela på gehör och sedan då eleven har kommit lite längre i studierna introduceras skriven musik med traditonella noter.

Nu har ju Lillasyster också tagit lektioner i pianospelets konster i två år, så hon läser redan musik, vilket naturligtvis har hjälpt henne ibland då hon behövt lösa ngn knivig plats i musiken som hon kanske lärde sig under lektionen, men sedan har glömt bort då hon väl sitter hemma  vid harpan och skall öva.

Det är en hel del förberedelser som skall göras då man skall ha konsert hemma i vardagsrummet. Igår fredag, under min lediga dag, tog jag tag i städningen och dammsög och städade badrum, plockade upp och gjorde vårt hem i lite mera uppvisningsskick. Inte för att det är hemmet som Lillasysters publik kom för att titta på, men kommer det folk skall det helt enkelt vara snyggt, eller hur?

Efter att städningen var avklarad gällde det att möblera om och göra vardagsrummet till en konsertsal. Efetrsom vårt hem är designat och byggt väldigt öppet, var det relativt enkelt att skapa utrymme och rada upp stolar. Sofforna fick också tjäna som sittplatser och instrumentet placerade Maken natruligtvis på hedersplats framför spisen.

Sedan skall det ju bjudas på en del också och eftersom jag kommer från Österbotten där det är  viktigt med dopp hade jag bullat upp både med det ena och det andra. Svärmor hade stått för en del bakning och efter konserten var avslutad fick hon ta hem blommorna  som tack för slitet. Denna ide’ hon alldeles överförtjust i och tackade mer än en gång! Två olika tårtor, kakor, frukt och bananbröd bjöd vi på och kaffe och saft förstås.

 

Dock skulle vi lysssna på vacker harpmusik före doppande tog vid och strax efter att de till antalet 20 gästerna hade bänkat sig i vår lilla konsertsal, började konserten.

 

 

 

 

 

 

Maken berättade lite först hur Lillasyster hade, som femåring, bett oss att få börjar lära sig spela detta stora instrument. Och hur vi som föräldrar undrade lite hur hon hade kommit på den tanken och hoppades lite att hon skulle glömma den saken. Glömde gjorde hon däremot inte och några år senare, vid åtta års ålder, började hon ta lektioner. Nu har hon lärt sig en hel del och håller på att växa ur sin harpa  (Petite pedal harp) och vi har redan börjat söka efter en ‘Concert Grand Harp’, vilket är den största harpan och den som ses uppträda  i orkestrar.

Konserten tog inte länge, endast runt 25 minuter, men Lillasyster spelade med precision och skicklighet och fick rungande applåder, inte minst efter det sista numret, Sonatina skriven av han den där Beethoven ni vet.

 

 

 

 

 

 

Det blev en lyckad konsert och flera imponerande åhörare och Lillasyster strålade ikapp med solen efter sitt framträdande. Många hade frågor och hon svarade glatt och med självförtroende. Hon känner sitt instrument och berättade gärna om det.

Efter konserten blev det mingel med allt det goda till och trots den olidliga hettan och fukten ute, lyckades vår trogna luftkonditionerare  hålla temperaturen inomhus någrlunda torr och sval.

Imorgon, söndag, lär hösten återvända med inte ens tjugo grader och torra, svala vindar. Vi får se om det faktiskt blir så…