Svunna tider

… jag satt i allsköns ro på verandan en stund med min stickning efter städning. Hörde det välbekanta ljudet eller rättare sagt, den skränande musiken från bilens högtalare och tittade nedåt gatan. Jodå, mycket riktigt. Glassbilen, som brukade vara så omåttligt populär bland barnen på gatan, körde långsamt förbi med sin musik på högsta volym och ingen reagerade nämnvärt. För några år sedan var bilden helt annorlunda. Då sprang Lillasyster och en hel del andra av de mera jämnåriga grannbarnen in i sina respektive hem och snabbt uppför trappan till sina rum för att ta från sina besparingar för att köpa glass. Sedan stod de alla framför kisokluckan på led och väntade tålmodigt på sin tur. Före de läste, så g de alla på de färgglada bilderna av glassen p åsidan av bilen och valde på det sättet ut vilken glass de skulle köpa. Glada i hågen kom Lillasyster och syskonen många ggr till mig på trappan och visade sin glass osm de köpt för egna pengar.

Var det för nära kvällsmaten fick de snällt marschera in till frysen i köket och sätta sin glass i den och äta den efter maten.

Numera har vi endast stora barn (tonåringar) eller riktigt små barn på vår gata, så intresset för denna glassbil är sgs noll.

Sannerligen ett sign of the times……