Kockan 03.42 på söndagsmorgonen….

…. Slog jag upp mina blå till en fruktansvärd stank i vårt sovrum! Det var en frän, stark doft som inte alls hörde hemma under nattens eller den tidiga morgonens timmar. efter några sekunder då jag hade vaknat till lite mera kände jag igen doften. Jodå, det gick inte att ta miste på nu när hjärnan var vaken- nagellack och borttagningsmedel för nämnda lack. Vid nästan 4 tiden på morgonen!

Jag steg försiktigt upp ur sängen och gläntande på sovrumsdörren. Jodå, Lillasyster och hennes två kompisar höll på med natt manikyr! Tydligen viktigt att ha fint lackade naglar innan man lägger huvudet på kudden och sover…!

Jag överlade hastigt ( nåja, SÅ hastigt var det väl inte. Kan inte direkt påstå att mina hjärna jobbar för högvarv den tiden på dygnet!) om jag skulle säga ngt till flickorna eller inte…? Jag beslöt mig för att se hur länge de skulle hålla sig vakna och blev det mycket längre till skulle jag gå och säga till åt dem. jag gick tillbaka till sängen och blandade mig ånyo bland lakanen. ( Maken tillbringade natten i operationssalen på jobbet, så åtminstone behövde han inte störas av denna nattliga manikyr!)

Jag låg vaken och lyssnade. Till flickornas förtjänst måste jag berätta att de var väldigt tysta. Det viskades och fnittrades, men knappt hörbart. Det som väckte mig var nog Lillasyster som kom insmygande i vårt sovrum för att hämta borttagningsmedlet för nagellacket och springandet upp och nerför trapporna. Därtill smälldes det i badrumsdörren eftersom flickorna tydligen inte hade tänkt på att det går mycket tystare och lättare att stänga dörren med handtaget nedåt….

Just efter fyra blev det slut på allt viskande och fnissande och jag och Sonen ( som också låg vaken i sin säng i sitt rum fick jag veta senare idag.) somnade på våra egna håll så småningom….

Vid 07.30 tiden kom Maken hem från en tung natt på jobbet och kröp direkt ner i vår säng medan jag steg upp. Jag hade ju lovat flickorna våfflor till frukost, så det var bara för mig att parvla mig ur sängen. Vid tio tiden skulle de båda hämtas av respektive föräldrar och om vi skulle hinna med frukost före det gällde det att rappa på.

Vid 9.30 var tallrikarna tomma och flickorna gick tillbaka upp till övre våningen för att packa ihop sina saker. Trötta såklart, men fortfarande artiga och belevade.

Efter att flickorna hade åkt kramade jag om Lillasyster. Frågade om de hade haft skoj och hon svarade att de hade haft fantastiskt roligt. Nu var hon glad över att få ha sitt rum för sig själv igen. Kramade mig tillbaka och gick sedan upp för trapporna och formligen slocknade i sin säng två timmar till.

Visst är det roligt med kompisar som sover över ( sover och sover…!), men visst är det skönt att åter få ha sitt rum för sig själv!